Har du någonsin känt att det är okej att be någon hålla tyst i det offentliga rummet? Att bah dämpa sig lite? Enbart på basis av kön, adekvat ålder, erfarenhet och som avhängigt detta inte har något att tillföra till diskussionen.
Är du man, och dessutom kommit undan med det? Såpass, det gjorde varken Günther i Zandra Larsson-debatten, Ulf Lundell eller den infama HD-krönikören Ola – jag är gift men du är skitsnygg – Olofsson heller.
Men när Sandra Beijer i Metro hetsar mot en hel åldersgrupp enkom på grund av kön är det ingen som höjer på ögonbrynen. Offerprivilegiet tillhör nämligen Sandras socioekonomiskt hårt undanträngda grupp av välbeställda reklamare och krönikörer på Söder.

Jag läser Sandra Beijers krönika. Sandra skriver om hur den senaste tiden haft nöjet att umgås med män över femtio; på dansgolv, trottoarer och på tunnelbanan. Hur de överröstar musiken i hennes iphone-hörlurar till råga på allt!*&%#!!
Hon tycker att det är ”härligt att se hur de breder ut sig”
– fast egentligen tycker hon ju inte alls det – hur avslappnade de tycks vara när de talar med den där rösten djupt från magen* (*fast egentligen tycker hon ju precis tvärtom).
Här börjar man ana att Sandra snart kommer leverera en sarkasm, och mycket riktigt: Hon tycker tvärtom att de skall vara tysta.

Sandra gör lite djupdykningar i sin egen verklighet – det vill säga hon tar ut de svindyra designerhörlurarna och tittar upp från latten och Rodeo-magasinet. Avkunnar domen.
Det är något rörande med hennes illa förtäckta fadersuppror.
Men okej då, jag är inte ogin. Jag misstänker att jag är en av dem som åsyftas – åtminstone på riktigt om ett knappt decennium eller så, så då får jag väl som skribenten ordinerar just nagelfara mig själv.

Jag gör som Sandra, går till min egen verklighet.
Där är det nämligen knappast männen över femtio som annekterar luftrummet, med förnumstiga och självförhärligande kommentarer tar plats och tvångsdelar med sig av sin stora livsvisdom.
Det är faktiskt precis tvärtom, de lite gapiga brudarna på några och tjugo som tror att de är fullärda och vet hur livet på den här planeten fungerar.

Att man inte skall äta djur. Herregud, har du någonsin sett ett djur större och farligare än en chihuahua?
Att man skall känna solidaritet med omvärlden. Med din lilla ankelsocksförsedda fossing i tygsko på en heltäckningsmatta på El Prat eller Tempelhof, dit du just flugit med Ryan Air?
Hur det aldrig tycks vara fel tillfälle att rätta andra och likt Lotta på Bråkmakargatan beskäftigt skrapa med samma designerfot lite truligt i Bondegatans asfalt och diktera hur andra bör leva sina liv?

Jag tycker inte att unga människor skall hålla käften, lika lite som jag tycker att invandrare eller bögar, flator eller storstadsbor skall hålla käften.
Tvärtom avskyr jag åldersfascism liksom den selektiva världsbild som Sandra Beijer verkar förorda.
I alla fall lyser den genom av åsiktshegemoni, elitism på grundvalar lika stabila som gungflyer och ja – rent ut av människoförakt.

Sandra skriver att de där skämten som funkade på sjuttio, åttio och nittiotalet kanske kan kränka någon nu.
Hon har aldrig funderat på om dina liksom-å-ja-bah med ”hög igenkänningsfaktor” är som eksem i någon annans öron?
Någon som lärt sig tala rent för mer än fyrtio år sedan och inte vill få sitt livsutrymme kränkt av nån tvångsmässigt pubertal ironiskt-tilltalande reklamperson slash krönikör slash författare som i själva verket är trettio år gammal.
Det vill säga i den ålder tidigare generationer byggde det här landet och därför kanske har lite rätt att yttra sig om den erfarenheten och ibland dog för den rätten?

Men NAEEJ!! Hon förkastar män över femtio.
Jaha liksom. Då kan jag väl få förkasta självutnämnda omvärldsanalytiker med 20 p genusvetenskap från Södertörn som förpestar stämningen på krogar med passivaggressivt förnärmad falsettröst och som tror att det heter ”diktonomi”.
Som tror att ungdom är en merit bara-för-att.
Som bär sin utsatthet som medaljer på det lilla pråliga tantblusbröstet?
Äsch, jag orkar inte (och här menar jag ju precis tvärtom).

Jag ser gärna fler yngre, kvinnliga röster i styrelserummen och på bastubänkarna på samma sätt som Sandra generöst välkomnar blekfeta droppformade femtiotaggare på en tjejförfest (där snackar vi förtal och en helt jävla alfabet av härskartekniker..) med bubbel och plockmat.
Men nog känner jag att en man eller kvinna över femtio har betydligt mer att tillföra i livserfarenhet och insikt än en tjugotreårig tjej från Bromma som aldrig sett en koskit.

I själva verket tycker jag numer att människor börjar bli intressanta först kring trettioårsåldern (det finns tydligen undantag), innan tycker jag de är smått genomskinliga. De har liksom inte antagit fast form än.
Jag tycker att det är för FÅ män över femtio som tar plats på uteserveringarna. Som överröstar det eviga käbblet, skvallret och imessage-plingen med sina stämmor ”djupt nerifrån magen”.

Och det här med bresande män i kollektivtrafiken? Är det inte en myt?
Och om någon till äventyrs skull glömde sig en stund skall du se att någon är där med sin lilla smartphone-kamera.
Nej, lägg du din lilla svindyra handväska i naturläder från Sandqvists i knät tillsammans med shoppingpåsarna så får nog du också plats skall du se.

Jag ser mig i alla fall runt i kolumnerna och letar förgäves efter bevis för att yngre kvinnor skulle sakna röster i det mediala bruset.
Letar efter de tjugotreåriga männen, men de står inte någonstans att finna.
Okej, John Guidetti då kanske, men han är i alla fall uppväxt i Afrika och har just vunnit ett EM-guld.

Och nej, jag gömmer mig inte i anonyma kommentarsfält. Jag heter Marcus Persson och finns just här, är varken misogyn, rasist eller något annat. Så försök inte med den.