Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Dåden och dödens år 2016

2016-06-03 av ozelot


Freddie Wadling
är död, och jag vet inte hela historian. De sista åren kunde man se honom ibland, på någon svartklubb, nån alternativkulturell begivenhet sittande med en käpp, omgiven av vänner assistenter eller vad de nu var. Som en pulserade hudsäck av livets ackumulerade ohälsosamhet, men alltid med ett leende.
Ibland ville jag knäppa av en bild, där sitter han! Freddie Wadling!!
Men det kändes inte rätt, tog ner linsen. Lite skamset. Usch varför tänkte jag ens tanken?

En massa olycka, ett hus som brann, inställda konserter. Konstiga rubriker i flödet.
Vem fan är Pernilla Wahlgren liksom? Nån jag ville knulla när jag var 14 och sett Ormens väg på hälleberget? Och snart skulle du vara med i Så mycket bättre – även om jag hade unnat dig fliset så är jag nog ändå rätt glad att jag slapp det spektaklet.

Men ingenting förvånade en. Egentligen inte heller att du nu tar din överjordiska stämma – som den en gång var och som du byggde ditt fort i människobröst kring – och nu vaggar cirrusmolnen till sömns.

Jag kände dig inte, du hade aldrig vetat vem jag är eller vad jag heter ens. Du hade nog inte ens hittat Facebook, din livskamrat skötte den biten.
Men Ibland skriver sig göteborgshistoria av sig själv. Som när jag och en kompis nästlade oss med till en hemmafest hos Freddie. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga.

Någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet Sounds, då det fortfarande låg i en liten butik vid…Drottninggatan nära kanalen? Förmodligen med någon Mission eller My Bloody Valentine-platta i och det var backstagepasset.
AA och lilla a på slutet.
Det kan ha varit 1988 eller 89, vi gick på Schillerska, och Wadling var VÄLDIGT tuff.
Hanna har naturligtvis en historia om Freddie, hon känner alla gamla ess, men jag hade röda byxor och klara kreddproblem med mitt busskort till Hovås och M till Utby.
Men ändå VI fick följa med som två små pojködlor i vardande till hans efterfest.

Han hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch. Fruktansvärt stökigt och överbelamrat överallt, men vi var tokimpade så klart.

Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med maskrosvin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se.
Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka, och jag och min kompis passade på.
Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder.

Sedan vågade vi i alla fall prata. Lite, tror till och med att Annika von Hausswolff var där och man fick lite finkulturell ståfräs diskret i fickan.

En kommentar på Dåden och dödens år 2016

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.