Varthän i bonnalandet, kulturbygden, det öppna jordbrukslandskapet det finns strykarkatter finns det en man som heter Gunnar. Den Gunnar jag har i åtanke är en seg värmländsk gubbe på några och det sextio, med fjädrande steg och två magra långa armar vars skinn spelar över den uthålliga muskulaturen som en pilbåge av knotig en.
En gång i tiden levde Gunnar mest på det gruvan och skogen gav men han var lika flink med hammare och såg.
Han var en sån där ”gube” helt enkelt, en rejäl arbetskarl som kunde lite av det mesta. 

Sätta upp nytt stängsel då kvigorna trampat ner det gamla?
En ny badbrygga?
Gunnar.

Men Gunnars mest intimt förknippade uppgift var kopplade till kattorna, som varenda sommar födde kull efter kull.
Vi barn älskade dem, lekte med dem i höskullen några veckor innan mamman stötte bort dem. 
Grym är naturen, och på bonnalandet är det inte tal om innekatter eller kastrering.
Att bli ”vegjord” som de äldre sa.

Grim hette en stor hankatt som patrullerade skogarna omkring, ingen visste var han sov och födan fångade han själv: god tillgång på sork och möss halva året men ryktet säger att han även slagit en ung hare när hungern blev för svår, och snötäcket lagt sig.
Vi såg i alla fall blodspåren och inte ens räven vågade sig på Grim: Stor och vild som en göpa och ett fräsande som skrämde slag på en om man kom för nära.

Men honkatterna hade förstås ett gott öga till Grim, och för ni som
Inte visste det kan jag säga att en honkatt kan vara dräktig med två fäder samtidigt.
En som också hade honkatternas gunst var Torsten – en präktig gårdskatt med fin teckning. Han blev far till alla gulliga ungar som fick flytta in i husen, medan avkomman som bar Grims anlag blev hårda och förvildade, och inte ens gick att klappa.

Varje sommar kom han då, Gunnar, för att utföra det som alla andra skyggade för. Man kunde se det på hans bestämda steg uppför backen efter åkern, stålet i hans blick.

Några ord bakom laduväggen och en sup med husbonden som på riktiga mäns vis, en plånbok som öppnandes och en sedel som bytte ägare.
Den sprattlade halmsäcken med pipen inifrån som bars iväg, över Gunnars axel, till den väntande vattentunnan.
Vi barn hölls inne under denna passage, snyftandes lindrades så småningom av rabarberkräm med mjölk eller nygräddade bullar.

Den sista gången: Gunnars blick efteråt när han tog sin rensel, lite extra bakverk och ost och smör som någon packat in i Wermlandstidningen. 

”Aldrig mer”, sade Gunnar. Ansiktet nästan likblekt.

Något hade tagit tag i Gunnar därute bakom ladugården, lagt sin hand på hans axel och den fyllde honom väl med sorg kan man tänka.
Men Gunnar hade tagit av daga sin sista skörd av Grim strykarkatten, far till generationer och kanske visste Grim det också.
Ty Grim sågs inte till nåe mer efterföljande somrar och Gunnar?

Han bor i torpet vid sjöns mörkaste ände och lägger sina nät, som efter att tömts på Gös och Gäddan får hänga på tork i gläntan där det lagas och blir solblekt. 

Ibland rycker han in när något tak som lagas och han bjuds alltid in till kräftskivan – annat betyder nog otur.

Men några kattungar de dödar han inte längre.