Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Otis Sandsjö släpper nytt på Nef. – Blandar man ihop Willy Lundin och Jonny Wartel så får man ut en liten Otis.

2018-07-24 av Primadonnan

Otis Sandsjö är saxofonist och bor i Berlin och släppte i fredags en skiva och firade släppet på Nefertiti med två konserter.
Otis, en ekvilibrist, spelade första set med Lucia från Zurich som har varit här förut i Göteborg och
Peter Eldh, basisten, var för mig också en ekvilibrist.
Han var en fantastisk basist och Otis med sin sax var ett fenomen.
Jag tänkte lite på Jonny Wartel när Otis spelade.
Och just i det ögonblicket passerade Jonny Wartel mig, och Wartel nr 2 (trummisen Henrik)
och fru Wartel.
Det blev kram kram.
Lucia sjöng Speak low på sitt eget sätt. Arrangemanget var också eget.
Hon lät som ett mellanting mellan Monika Z och Marilyn Monroe.
Hon var väldigt intressant och publiken jublade efter varje nummer.
Den engelska syntkillen var med också. Alla låtar var långsamma.
Svårt arrangemang, många takter att räkna i sticken. Fantastiskt framfört.
Publiken var den tystaste publik jag sett på Nef på många år.

Jag talade med Lucia om att jag sjungit i hennes stad, Zurich.
Jag sa att jag var Ellingtons sångerska. Oj, sa hon.
Men hon visste tydligen inte vilken Hazy Osterwalds Orkester var,
trots att han ägde sin egna restaurant och bokningsfirma i Zurich. Den mest kända orkestern i Schweiz och Tyskland.
Det var konstigt, tycker jag.

För min del var det lite långrandigt med långsamma låtar i 45 minuter.
Man kan säga att hon var en kvinnlig Jacques Brel, lite poetisk.
Jag ger de 4 stjärnor av fem. Allt var inte i min smak, men publiken var begeistrad.

Sen var det paus och då hälsade jag på alla killarna och Otis. Jag talade också med Otis fru och baby.
Jag sa till hans fru – Kommer du ihåg Rolf Eden?
– Ja, sa hon.
_- Jag har varit på hans klubbar och Benny Andersson och jag åkte i hans Bentley i Berlin, staden du kommer ifrån.
Sedan sa vi Köss å auf wiedersehen å killarna sprang upp på scenen.

Nu brakade det loss ordentligt på scenen så att jag vaknade till liv.
Jag fick ta en kopp te och en värktablett.
Nu kom musiken som var influerad av arabiska, kinesiska och japanska toner.
Det var svår modern jazz med fräcka arr. Nästan för bra för att vara sant.
Här kom den engelska syntpianisten verkligen fram.
Jag tänkte även på Thelonius Monk och Willy Lundin.
Så blandar man ihop Willy Lundin och Jonny Wartel så får man ut en liten Otis.

Alla var ekvilibrister på alla solon, men höll sig ändå till arren.
I vissa låter såg jag araber rida på kameler i öknen.
I den japanska delen såg jag Godzilla klampa omkring. Det var rena rama filmmusiken.
I den kinesiska delen såg jag körsbärsträden blomma och började sjunga för mig själv på kinesiska.
Jag skrek – Wo wo wo wo!

Jag sa efteråt till Otis – Herregud jag vill spela in den låten med er. Den är för min röst.
– Vi hörs, sa Otis
– Kontakta Hanna, sa jag

Jag började få ont i min fot och kände mig yr i huvet så jag stack hem.
Jag tog 25:an utanför och var hemma på en halvtimme.
Jag hade gärna stannat om jag haft mina joggingkängor. Men jag har blivit så yr på siståne,
så jag vågar inte och får vara rädd om mina färdtjänståkningar.
Men jag hade ändå roligt, har inte varit på Nef på tre år.
Och jag berättade för alla i baren om Cozmic Ellington Girlz.

Jag ger Otis and the boys 10 av 5 stjärnor!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.