Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Union Carbide Productions på Liseberg. Recension

2018-08-25 av Chawki

Det va Bruno K Öijer, Stefan Falck, Mona Hellsing & jag
som satt vid ett bord på Draupner på 80-talet,
Kanske var det Union Carbide Productions som spelade den kvällen, minns inte.
Falck försökte snacka Dylan med Öijer, men Öijer var ointresserad.
Falck hasplade ur sig ”Dont look back ” och andra klassiska rader.

Man ska ju inte titta för mkt bakåt men just igår var det oundvikligt
när Union Carbide Productions skulle spela på Liseberg.
Markebro, Falck & jag tog en TAXI till Liseberg, det var första gången
sen vi lärde känna varann -86 eller nåt sånt,
som vi suttit i en taxi tillsammans. Redan där var kvällen komplett.
Sen var de bara för Ebbot och de andra nissarna att fylla på med skatter.

Har aldrig fastnat riktigt för Soundtrack och Indigogrejen
men UCP går rakt in i mitt hjärta.
Sexig boogierock utan onödiga krusiduller och omvägar. Highway to hell
i en färgglad i cirkuskärra.
Tycker att denna musiken klär Ebbot som en tajt ljuvlig smäck
och med solbrillor, svart stilfull halvlång kaftan och små höftskak är han oemotståndlig.
Man vill röra honom hela tiden. Trollkarlen Ebbot.
Eller den afrikanska urmodern Ebbot.
De gör inget att de inte va massa akrobatik, tänkte inte en sekund på det.
Henrik Rylander var den som höll ihop hela konserten med sitt grymma trumspel.
Också tyvärr det enda som hördes tydligt i den lite grötiga mixen.
Henryk Lipps inhopp på keyboard på Ring my Bell tex var knappt hörbart.
De hade dubbla basister, Per Helm, den blygsamma, fokuserade basisten och
Adam Wladis , den poserande basisten.
Gitarristerna Patrik Caganis och den unge herrn från Indigochildren, tror jag,
såg båda mkt stabila ut, men det var lite svårt att urskilja vem som gjorde vad.
Men det blev ihop ett trivsamt mangel.
Rylanders syrra Lisen Rylander hoppade in på sax
i ett längre instrumentalparti då Ebbot oade och drog fram flöjten.

Falck strålade under hela konserten och spelade luftgitarr.
Estrella kom fram och tjötade om den och den som var där. Alla var där förstås.
Alla gamla rävar men även glädjande nog nåra yngel i keps.
Lite irriterande med vakterna och kravallstaketet.
Man kunde inte slänga sig upp på scenen och och pussa på rocknrollkillarna.
Det vill man ju gärna göra, av pur glädje.

Under en timme slungades man tillbaka till 80-talet och en musik med
vilja och riktning. Härligt att dras in i musiken, villervallan. Vitalt och levande.
Jävligt bra och kul! Så ska de va. Jag tycker de har hållit formen, utan tvekan.
Svårt att säga va som va bäst men öppningen med Summer Holiday Camp kändes magisk
( hoppas de nu var den!).

– De började intensivt och höll sen glöden hela spelningen igenom.
En av de bättre spelningarna, ärligt talat.
Ebbot var lysande på scen, underbar,
hälsar Stefan Falck

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.