Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Torsdagskrönika om en mkt märklig vecka

2020-09-03 av Chawki

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda och oförutsägbar på ett chockerande vis att ja känner att ja ska skriva  nåra ord ändå.

  I onsdags förra veckan blev ja inlagd på Sahlgrenska och påbörjade min första dos giftdropp.  Jag har knappt tatt en alvedon under mitt liv och nu fick ja kortison och gifter för en flodhäst. Under tre dagar höll det på. Mina sjuksystrar va gulliga och ja lärde känna nytt folk på canceravdelningen. Så de va lugnt. På fredagen eskorterade en av mina systrar mig hem eftersom ja va rätt lullig på mediciner. Vi cyklade på varsin hoj till Majorna. Jag visste att ja skulle må mkt dåligt nåra dar så för att försäkra mig om att min Christianiabike skulle stå säkert så låste jag fast den runt en stolpe inne på en gård som är låst efter 18 på vardagar och sen hela helgen.

 Under två dygn mådde ja illa och hade hemsk huvudvärk. Munnen smakade kemikalier. Jag kunde inte svara på sms. Jag tålde varken skärmen eller att lyssna på musik. Allt va för mkt. Det enda som gick att svälja utan att spy va gurka och misosoppa. Så höll det på i 2 dygn. Tredje dan ringde jag min lärare i tai ji – Xingxue-  och frågade om han kunde sätta nåra nålar på mig. – Inga problem, sa Xingxue. Han kom 9 på morronen hem till mig satte nålar på hand och fotlederna. Han sa att ja måste släppa allt gammalt nu och bara se framåt. Han tyckte att ja skulle äta ägg för att hålla mig stark.  Xingxue vet att jag är vegan. Jag frågade om de gick bra med fisk istället. Det tyckte han.

  Efter nålarna kände jag mig mkt bättre. Allt kortison jag hade ordinerats började bli kännbart och från att ha vart halvdöd kände jag mig istället manisk med kraftiga panikkänslor i bröstet. Jag bestämde mig för att cykla in till stan och kolla in peruker. Jag har nämligen rakat av allt mitt hår eftersom jag ändå kommer tappa det om ett par veckor, sa min kontaktsjuksköterska. Jag kommer väl inte använda peruk mer än till fest kanske, men ja har ju ändå fått en remiss av cancersköterskan.

  Så ja gick och skulle ta hojen, men den va väck. Ingen hoj. Stulen. Efter tre år i daglig tjänst. Jag beslutade på en sekund att inte lägga nån ilska i detta utan att ta förlusten så rationellt som möjligt eftersom jag redan va så svag och nu också halvmanisk på kortison. Jag ringde förstås och polisanmälde det hela. Sen råkade min syster va precis i närheten så hon skjutsade mig en bit in till stan mot perukmakaren. Jag satt på hennes sadel som en liten unge och syrran cyklade stående på pedalerna.

 Det va stängt hos perukmakaren så ja gick hem igen.

  Senare på dan tänkte ja kunde efterlysa den stulna cykeln i Facebookgruppen Vad händer i Majorna. Så jag skrev nåra rader där. Typ – har ni sett min cykel? Stulen, svart.

  Nåra bad mig att lägga upp foton så jag la in ett foto på min pojke när han sitter i cykeln och ett foto på mig och min pojke på cykeln. Nån föreslog att det skulle startas en insamling. Jag kände mig väldigt rörd över att folk verkade bry sig så mkt och engagerade sig så. Samtidigt va ja fortfarande yr, matt och groggy efter kuren ja står på.

 Plötsligt så delade alla mitt inlägg och alla va upprörda. Min pojkes utsatthet och skörhet, att han ej kan gå, att cykeln har en central viktig roll i vårat liv, ger oss snabbhet och lätthet. Att cykelstölderna har eskalerat nåt enormt i Majorna och Göteborg. Folk är förbannade och har fått nog och delade och delade. Och lilla jag ,  fortfarande på sniskan av kortison är helt i chock över engagemanget, viljan att hjälpa min pojke och mig som plötsligt möter, människor jag ej känner och människor jag känner. Lilla ja. All denna kärlek. Att ni gillar Desmond, det kan ja fatta, men lilla ja..

  GP hör av sig, Göteborg Direkt hör av sig. De vill skriva om den sorgliga cykelstölden och om den rörande insamlingen som Majornaborna ordnat.

  Nu är det torsdag morgon. Och jag har förstått att ni har samlat ihop till en ny cykel till Desmond och mig. Jag är tårögd. Vet inte hur jag ska kunna tacka er alla. Jag får hitta på nåt roligt så småningom. Jag är ju ändå arrangör och ja ska tamejtusan hitta på nåt riktigt skoj för er alla när ja kommer på fötter igen och tagit mig igenom min giftprövning.

 Till dess ALL MIN KÄRLEK till er. Ta hand om er. Ta hand om varann. Cykla lugnt. Och tusen tusen tusen tack å min och givetvis min pojke Desmonds vägnar. Vi är oerhört glada, överraskade, omtumlade, chockade, detta va verkligen det sista jag skulle kunna fantisera ihop, ändå har ja rätt bra fantasi :))

Hälsning lilla ja/ Chawki

En kommentar på Torsdagskrönika om en mkt märklig vecka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.