Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Samtal med friformmusikern JOHNNY LARSSON om Majornas Mörker, Brötz, Ny Scen & allt möjligt annat

2021-02-02 av Chawki
Johnny Larsson Foto: Anders B Sundqvist

  Jag är hemma hos Johnny Larsson, min kollega på   Göteborg Nonstop som främst skrivit jazz-recensioner på Nonstop. Johnny har ganska nyligen släppt sin andra platta MAJORNAS MÖRKER med  fri form-duon SKRONK. Skivan har släppts ett antal gånger, en trestegsraket, säger Johnny där han halvligger i en fåtölj i vardagsrummet, Jag ser honom knappt bakom en hög elektronik på bordet.  Jag vill göra en intervju med musikern och poeten Johnny inför den sista etappen av trestegsraketen. Men det blir inte riktigt nån intervju, mer ett samtal. Johnny börjar ställa frågor till mig också.  Jag tänker att det får bli som det vill bli. Och nu blev det ett löst spretigt snack om lite allt möjligt två kollegor emellan  i den smala konst och musikvärlden i GBG, en värld som just nu transformeras och ingen vet på vilket sätt den ska blomma igen så småningom.

 Johnny:  Det blev lite konstigt nu med det konstiga vi lever i, men hoppas det ska gå bra. Sen får vi se om vi kommer göra korta små spelningar, vi får se.  Digitala grejer har vi aldrig gjort, vi har inte känt för det, men nu har ju tiden triggat oss att tänka i andra banor. Det är bra på många sätt, om man ska se det positivt.

Han jag spelar med heter Jan Hidgård, han spelar tenorsax.

 De här med SKRONK har vart väldigt stort för mig. Vi har spelat lite över två år, inte mer.

Hanna: Ni har ju vart väldigt effektiva då.

Johnny: Ja, det kan man säga, allt material på sista skivan fanns klart innan det här bröt loss. Jag känner mig väldigt nöjd. Jag tycker det är roligt att spela, men jag är inte så….hur ska ja formulera det?..klart ja gillar att spela live, men jag är inte så beroende av att det kommer mkt folk. Det duger att spela för tio pers lika gärna som för hundra.

Hanna: Man spelar ju egentligen alltid för bara en person.

Johnny:  Så är det, du har helt rätt.

Hanna: Har du nån favoritscen i GBG?

Johnny: Ja, ja är med och jobbar med BRÖTZ så jag är väldigt förtjust i BRÖTZ . Jag har vart engagerad där från och till i tjugo, tjugofem år. Nästan trettio år.

Hanna: Hur länge har det funnits?

Johnny: Vet inte.

(Lollo Andersson startade Brötz i början av 90-talet, det låg då i hans ateljé på Allmänna vägen. Ganska snart flyttade Brötz till Pusterviksbaren och huserade där kanske tio år. Sedan dess har det legat i två olika lokaler på Konstepidemin. )

Johnny:  Den första lokalen på Konstepidemin va fin men inte så praktisk. Stämningsfull. Sen flyttade vi längre upp i backen. Sen har det rullat på. Lokalen är ganska fyrkantig alltså.

Hanna: Kommer du ihåg han snubben som strippade en gång, hans som jobbade på krogen på Masthuggstorget. Han strippade uppe på Konstepidemin, slängde av sig alla kläderna under en familjeföreställning.

Johnny: Nä han minns ja inte, han gjorde en happening då?

Hanna: Han improviserade. Ja tror de va Roland Keijser som spelade med sitt marockanska band

Johnny: Han, stockholmaren?

Hanna: Det va mitt på dan i restaurangen, då kom han, krögaren, full och slängde av sig alla kläderna och dansade runt.

Johnny: Konstigt att de finns sån dragningskraft i det.

Hanna: Det är ju inte så många som gör det.

Johnny: Nä de e klart.

Hanna: Så vanligt e de inte.

Johnny: Nä, sen är det väl så också att Brötz hade mer happenings förr, idag är det inte så mkt happenings, men vi är fortfarande öppna för det.

Performance konsten skiljer sig lite från happening. En happening innehåller mer humor. En happening betyder att man gör nåt som inte är inrepeterat. Jag har hållit på lite med performance och happenings. Det är svårt att förklara va det e egentligen. Många musiker använder sig av happening tanken när de spelar, det är en del av deras framträdande. Om du tar tex Position Alpha, sen har vi ju Taiphoon Tivoli. Musik med mkt kropp, mkt rörelse. Recitation.

Jag sysslar med fri form och improvisation. Jag har ett funktionshinder i grunden som gör att jag har sämre motorik i vänsterhanden. jag har aldrig kunnat ta ett riktigt ackord i hela mitt liv. Jag har försökt men jag bestämde mig tidigt för att jag inte vill bli nån halvtaskig gitarrist. Så hamnade jag i den fria improvisationen. Jag hamnade där för att det blev nödvändigt. För att kunna göra det jag ville göra. Å det har ju gått rätt bra tycker jag. Jag har träffat folk som har spelat standards men jag har tackat nej till det. Lena Junoff tyckte att vi skulle spela ihop men vi är ju inte inne på samma grej.

Hanna: Hon är ju bra på att improvisera också.

Johnny: Jo, men det jag gör är väl lite väl magstarkt för henne.

Hanna: Hade hon hört dig spela?

Johnny: Nä jag tror inte det.

Jonny Wartel, Johnny Larsson och basist på BRÖTZ/FFFK. Foto Anders B Sundqvist

Johnny: Vi har bjudit in lite folk på senaste SKRONK-plattan. Sven Rånlund spelar med på en låt. Sen en annan som spelar cittra, Sven Gustavsson. Sen har vi en violinist och en cellist och Lisa Larsson. Vi har gjort en EP som bara är digital, som ligger på bandcamp, där är Jonny Wartel med. Han spelar tenorsax. Jätteroligt, jag är väldigt nöjd med den Ep:n.

Johnny: Jag spelade ett tag med Thomas Halling också. Jag spelade gitarr och han gjorde det han gör. Vi spelade mkt ute. Ja tycker om det han gör. Vi drev klubben BLÅ PUMA här på gatan. Jag satt i dörren och såna saker.

  När man samarbetar med andra människor ökar man dynamiken. Många människor har svårt att förstå VARFÖR man ska samarbeta med andra människor. Det är inte alla människor som tänker så. Det är olika sätt att vara.

Hanna: Man e ju olika. Ja märker det nu när ja e mkt ensam…jag hade ju tänkt att nu kan ja göra de å de men ja blir inte riktigt inspirerad av att bara sitta för mig själv å skriva eller va de nu kan va. Ja tycker att de e roligare att jobba för nåt där de finns andra människor inblandade.

Johnny: Jag har alltid sett mig själv som ganska introvert men ja har märkt att de blir på ett annat sätt när man jobbar med andra. Hur det flyter på. Det får en annan lyster. Jag kommer ihåg SURREAL LOVERS, ditt band, ni kanske finns fortfarande?

Hanna: Vi spelar in en skiva nu.

Johnny: Första gången ja såg er med er sättning, tyckte det va väldigt bra alltså.

 Jag tycker det är väldigt praktiskt att spela på duo.

  Vi fick nån mejl från Jan Rådvik. Han ville göra nåt med oss. Det inbegriper väl rörelse skulle ja tro. Det är bara att tacka och ta emot om han vill, eller nån annan. Då får man säga ja. Om man håller på i den smala genren så får man va tacksam om nån kommer och vill göra nåt med en. Vi får se vad som händer med det.

  Sen har vi samarbetat med Christian Hüls som gör kroppsimprovisation. Rörelse och musik, helt fritt. Han e väldigt rolig och uttrycksfull på scenen. Han är stor som ett hus.

Hanna:  Ja såg er på Crippas, då va de nån man som rörde sig där. Han va rolig. Brukar han va på Brötz?

Johnny: Ja, han e ofta på Brötz.

Hanna: Jag har aldrig sett honom förut.

Johnny: Nä, inte ja heller. Han improviserar text också, absurditeter kommer ur honom. Han kommer från Tyskland. Ett tyskt U och ett L. 

Hanna: Va har din roll varit på Brötz?

Johnny: Ja, om ja ska va ärlig så har ja mest suttit i kassan. På senare år har jag märkt att ja har fungerat som ett socialt kitt. Jag snackar med folk och sådär. Det är viktigt på ställen som är så smala att man är inbjudande mot de som kommer och inte skrämmer bort dem. De är en tanke ja har att ska man få folk som ska lyssna på en så får man trixa lite.

Johnny: Jag har jobbat på VSA också men i och med att jag har cancern och de här så kommer ja inte jobba nåt mer där. Jag kommer göra annat som det här vi pratar om.

Hanna: Hur tycker du att cancern har påverkat ditt skapande, har du blivit stressad av det? Har det gjort det svårt att skapa eller har det triggat dig?

Johnny: De e lite olika. Jag hade en konstutställning för ett tag sen, den blev jag triggad till att göra.  Sen förstår jag ju det att tiden är kort och man har mkt kvar att göra. Sen beror det ju på hur trött man är.

  Ja, de e klart att de va en överraskning att få cancer.

Hanna: Har du upplevt nåt positivt med den situationen? Ingenting är ju så enkelt att det bara är dåligt.

Johnny:  Jag förstår va du menar. Om ja orkar så har jag ju faktiskt en himla massa tid att göra det jag egentligen vill.  Det känns skönt att ha lite tid helt plötsligt, jag fyllde 60 nu i augusti och man känner att det är gott att slippa hålla på med massa annat. Har du själv funderat på det?

Hanna: Jag har fokuserat på att äta och träna och att ja ska bli frisk. Min hälsa har kommit i första hand för mig. Jag har lagt min kreativitet på att lära mig ta hand om mig själv. Hur gör man det? Konsten och musiken har hamnat lite i skymundan. Jag har de här projektet med SURREAL åsså har ja spelat nåra gånger med AUDIOKOPTER. Å ja å Lena har ju streamat då, men annars har ja mest fokuserat på hälsan. Det kräver ju sitt.

Johnny:  Du e nog bättre på det än ja. Jag kanske förtränger mer saker å ting. Så har mitt liv alltid sett ut.

Hanna: Det är härligt att KUNNA förtränga. Jag önskar att ja kunde göra det mer nu. Det är väl bra att tänka på det som gör en glad. Det är ju också hälsofrämjande. Du spelar ju ganska intensivt  va ja förstår. För mig kräver detta nån slags uppmärksamhet just nu så att jag inte riktigt har förmågan eller viljan att bara kasta mig ut i texten eller musiken. Jag tänker att ja får en möjlighet att leva ett nytt liv och ja tror inte att ja hade kunnat ändra på mitt liv och mitt sätt att leva om detta inte hade hänt.

Johnny: Kände du ett behov av att ändra på ditt liv?

Hanna: Ja.  Jag levde på ett sätt som sakta kvävde mig till döds.  Men det blir ju inget nytt liv om ja inte blir frisk. Om jag bara tänker på förändringen som ja står i så känns det väldigt positivt, men om ja fokuserade på sjukdomen så skulle ja säkert bli väldigt deprimerad. Om man tar hand om den möjligheten man får,  så är det ju egentligen bara en gåva.

Johnny: Så kanske man skulle tänka mer.

Hanna: Jag tänker så, annars blir ja deprimerad.

Johnny: Vad har du för inställning till skrivandet? Skrivande kan va ganska tråkigt egentligen på ett plan. Men va känner du inför skrivandet?

Hanna: Ja har ju mest skrivit korta texter och låttexter, så ja tänkte att ja skulle skriva en bok nu. Men istället hamnar ja i paralys. Jag vet att det är bara en sida i taget, men ja hamnar ändå i paralys. Det känns för omfattande och stort för mig. Ja e väl en sån som gillar att ha lite skoj, helt enkelt. Också i mitt skapande.

Johnny: Varför ska man INTE ha det skoj?

Hanna: Nä, man vill ha de lite skoj å mysigt å sexigt, sådär en kombination av det, liksom. Ett tillstånd man går in i. sen tröttnar ja snabbt, håller på så länge det känns roligt och inspirerande. Man e ju lite ytlig på det sättet kanske.

Johnny: Ja upplever inte att du skulle va ytlig.

Hanna: Ja skulle ju inte kunna hålla på som Matti å spela piano åtta timmar om dan, öva och öva.

Johnny: nej, det e svårt. Man tröttnar liksom

Hanna: Ja ja skulle inte palla de

Johnny: Nä

Hanna: Nä

Johnny: Men du får ju saker gjort ändå

Hanna: Just nu så struntar ja i allt som känns tungt. Jag gör bara sånt som e extremt lättsamt och kul.

Johnny: Det tror jag är en bra strategi.

SKRONK Johnny Larsson & Jan Hidgård Foto Anders B Sundqvist

Hanna: Är SKRONK lättsamt för dig?

Johnny: Ja trivs väldigt bra med det vi har kommit fram till. Det känns väldigt bra. Nåt av det bästa jag har gjort. Bra med en duo, som ja sa förut.

Hanna: Är du uppvuxen i GBG eller?

Johnny: Ja i Kullavik. Jag känner ingen tillhörighet där utan jag har bott mesta delen i GBG. Jag växte upp i Kullavik, en väldigt konstig uppväxt alltså. Jag har en arbetarklassbakgrund så ja kände mig aldrig hemma där. Vi bodde i ett litet hus. En stuga. Pappa va elektriker och morsan stod i affär och städade. Man kände ett utanförskap där. Jag var annorlunda inte bara socialt sett utan också för att ja tidigt skaffade mig udda musikintresse osv. Jag va intresserad av kultur som ingen annan jag kände va intresserad av.

Hanna: Hur hittade du in i den världen då?

Johnny: Det är svårt att svara på. Jag började lyssna på Frank Zappa när ja va tretton,  snöade in på honom. Sen va de jazzen som kom in. Lyssnade mkt på jazz och friform. Vissa människor dras till sånt som inte är spikrakt. Jag åkte in till stan och kollade på grejer. Kollade på massa sånt som ingen annan va intresserad av. NY SCEN, minns du den?

Hanna: Jag va för liten.

Johnny: Där var ja och kollade på konserter. Jag försökte engagera mig där också.  Jag va strax under tjugo. Alla var svartklädda där, de va ju intressant liksom. En svartklubb med öl och disco. Det va en slags förening tror jag. Sven-Erik johansson va med.  Hans flygel stod där, det är den flygeln som står på Brötz nu. Freddie Wadling va ju där och en tjej som sjöng bakom honom . Anna-lena Karlsson. Hon va back-up. Hon va blond. Framåt och medveten om sitt utseende. Haha! Malga, jag lärde inte känna henne men hon va med och en del andra såna dära. Där kunde jag känna mig bortstött. Jag kom aldrig in i det man kallar nån slags gemenskap. Trots att vi hade exakt samma intressen. Jättekonstigt. jag bokade Position Alpha dit en gång.  Henry Rollins och Black Flag  var där också. Och stockholmsbandet Kräldjursanstalten och Commando M Pigg. Det va ett bra ställe. Men som vanligt när det gäller konstnärer och musiker som ska driva ett ställe så är det svårt att hitta nån som kan hålla i papper. Papper och pengar. Det dog ut mkt på grund utav det. Jag tror det slutade -83 eller nåt sånt där. Då va du lite för ung, men det har du tagit igen.

Hanna:  Jag börja gå ut mkt när ja va typ 14. När ja va 13 och gick i skola i Johanneberg blev den sociala skillnaden mer påtaglig för mig. Det va rätt snobbigt där och ja började känna mig väldigt utanför.

  Jag va kär i Lennon när ja va liten, hade kassetter med Lennon, Bowie, Zappa å Hendrix som jag spelade sönder. Då va ja typ elva tolv.

SKRONK Johnny Larsson & Jan Hidgård Foto: Margita Persson

Johnny: Den gitarren som ligger där är min första gitarr som ja fick när ja va elva år. När jag spelade på med den så hade ja kassettbandspelare och mikrofon och höll på där och grejade, och där kommer detta med experimentell musik. Och så lyssnade man ju då på kassetter. Det har inte vart så stora nyanser mellan ljud och musik för mig genom åren.

Hanna: Hur ett ord låter är lika viktigt eller viktigare än va det betyder. Man smakar på ord och känner efter hur de känns i munnen. Ett ämne behöver man bara  för att komma igång.

Johnny: Oh ja. Jag har tänkt mkt på det också. När började du spela piano?

Hanna: Jag försökte ta pianolektioner men ja tyckte att det va så hemskt tråkigt, så en gång i veckan när ja skulle iväg till pianolärarinnan gömde ja mig under sängen å låg där tyst i ett par timmar så att mamma skulle tro att ja va borta. Ja smet ifrån lektionerna. Jag tyckte musik i skolan va tråkigt, man sjöng tråkiga låtar. En viss typ av musik va definitivt ingenting för mig.

Johnny: När jag var barn så blev jag uppmuntrad att INTE hålla på med musik, men det är ju det jag kommit att göra. Idag är jag väldigt tacksam att jag hade den motgången med inskränkt rörelseförmåga. Jag har tatt den motgången och gjort min egen grej genom åren. Jag kan inte noter. Skriver du noter?

Hanna: Nä

Johnny: Har du nån som gör det åt dig?

Hanna: Matti har skrivit ned en del.

Johnny: Han e duktig på det, han e bra. Jag håller på å läser hans bok. De e ganska mkt dikter och låttexter. Men sen är det även prosaavsnitt där han berättar om sin bakgrund och vad han varit med om. Problem. Han skriver väldigt fängslande alltså. Den kommer nog sälja bra alltså. Han skriver ju väldigt korthugget sådär. Som han e liksom. Jag upplever att han e lite kärv så. Det är en sida som jag uppskattar hos honom.

  Detta blir inte en intervju utan mer ett samtal, det uppskattar jag.

 Jag har alltid vart så himla blyg, det är därför saker tagit sån tid. Sen har ja haft sån himla tur, man träffar rätt människor. Man kan säga att jag är en LATE BLOOMER, känns lite så. Det är inget ja tänker på så, men man är väl lite LATE. Sen det att jag har lätt för att samarbeta med folk, det har hjälpt mig mkt. Det låter så självupptaget men jag har haft lätt för att få folk att tycka om mig, tror jag. Det tror ja har berott på att jag att haft en hård barndom, har förstått hur ja ska göra, utan att va inställsam. Jag har aldrig varit inställsam. Jag tror att ja har haft go nytta av den kunskapen, att jag har fått folk att känna sig bekväma. Lätt att ha och göra med. Det måste va kul också. Lite skrytigt är det. Ja tycker det själv…  har han inget annat att komma med än det? Haha!

  När man e barn e det svårt, att leta reda på vem man e å så. Känner du samma för barndomen eller?

Hanna: Nja, de va ganska härligt, jag kände mig självklar, man kände sig stark, man kunde springa hur mkt som helst, man bara va. Det va ju häftigt. Klart att de fanns hemska starka känslor också. Ögonblick som aldrig tog slut. En sommar va en evighet. Undrar om det är så nu också fast man har förstört den förmågan,  att uppleva tiden på det sättet.

Johnny: Jag hade ju glatt mig åt att bli äldre och så kom detta med cancern. Jag har aldrig varit rädd för att bli äldre. Jag tyckte de va skönt att bli äldre. Slippa massa grejer. Inställsamhet och sånt.  Jag trivs med att va i denna åldern.

Hanna: Kände du att du måste va inställsam när du va yngre?

Johnny: Inställsam va fel ord. Jag va väldigt orolig för att bli misstolkad. Jag va helt fixerad vid det. Konstigt. Det är såna där psykiska snurror man kan ha. Men det kan ju gå över. Man va så rädd att bli misstolkad att man kanske överförklarade sig ibland. Och då kunde DET bli konstigt.

Jag va på hultsfredsfestivalen -89. Malga va där och läste. En trio. MISS MESS. Så hette de.

Hanna: De va Tomas Aronsson, Johan Zetterqvist å en kille ja tyckte såg bra ut. Edvard eller nåt sånt.

Johnny: Jag har alltid tyckt att festivaler verkar va jobbigt men ja va där och sov i en Volvo i tre dar. Men du har var på mkt festivaler va?

Hanna: Nä. Jag har nog tyckt som du, det är bara massa gyttja. Ja är inte tillräckligt lockad av fylla och lera. Jag har spelat på nåra festivaler, en hippiefestival i Småland, allt va fallfärdigt och allt va smutsigt och allt va trasigt. Det fanns inte EN hel stol.

Johnny: Jobbigt, ja förstår..

Hanna: Förr va hippies duktiga, byggde och grejade. Dagens hippies bygger också,  men det blir bara trasigt. Vi sov också i en bil. Jag spelade helt ensam. Gratis. En billig liten festival. Inga gager. Många tyckte nog att de va jätteroligt men ja tyckte att de va FÖR skabbigt. Ja har ju inget emot att de e bohemiskt, men detta va tragiskt.

Johnny: Ja, jo, de e många som försöker bli hippies.

Hanna: Va du hippie?

Johnny: Nä de kan ja inte påstå, ja va inte punkare heller. Jag har ju åldern inne för att va punkare. Jag har sett att jag är jämngammal med många av de där som va populära. EBBA GRÖN. Jag tillhörde aldrig nån grupp. Gjorde du?

Hanna : Nä. Skivan ni släppte häromåret va det din första skiva?

Johnny: Ja. Den är bra tycker ja. Den skiljer sig ganska mkt från skivan vi släppte nyss.

Hanna: Titlarna är vackra. ”Ett ymnighetshorn”. De e fint. ”Incident på Ostindiegatan”.

Johnny: Tror det va Janne som kom på den.

Hanna: ”Förbryllande inslag i vardagen” ”frågor svar och förvirring” det känns som att de två hänger ihop?

Johnny: Ja, de gör de väl lite.. ja får se om ja kommer ihåg.. det här har jag skrivit –  vad ska vi göra nu/ klockorna i otakt/ ett tåg och en räls som går tvärtemot – den har jag skrivit.

Hanna: Ahaha

Johnny: Den första skivan heter LIVSTID. Titeln MAJORNAS MÖRKER va en slags motreaktion mot att det blivit väldigt hippt att bo i Majorna. Om man tjänar en viss summa pengar och kommit upp sig i samhället så ska man gärna bo i Majorna. Vi tillhör den generationen som biter oss kvar här.

Hanna: Ja känner att ja börjar tröttna på att va här. Klart de e familjärt och det händer aldrig att man går ut och INTE  träffar nån bekant. Göteborg överhuvudtaget känns inte så kul.

Johnny: Det e så mkt buissness i GBG. Lisebergskaniner och allt möjligt sånt där.

Hanna: Ja va på ett ställe i hamnen som ska va lite hippt och hippiestyle. Ett utomhuscafé. De skulle va hippies men de va som poliser och skulle tjäna massa pengar. De använder ytan av att va lite coola och bohemiska men i själva verket är det tvärtom.

Johnny: Va mena du med att de är som poliser?

Hanna: Det är dyrt, cyklarna ska stå på rad i cykelställen. Kontrollerat. Det är väl denna tiden som är kontrollerad. De som vuxit upp med det vet inte nåt annat. De e som poliser men de är klädda som hippies. Konstigt.

Johnny: De e märkligt.

Hanna: Var du på Sprängkullen?

Johnny: Ja, de va samma sak där, de va åt hippiehållet. Ja va där på många spelningar. Ensamma hjärtan. De smutsiga hundarna. Arkimedes badkar.  Eldkvarn. Jag försökte hjälpa till i kaféet där, men det gick ju inte. Det va mkt volontärarbete på den tiden, men jag kom inte in där. Ja va 17,18 kanske. Det va ingen av mina kompisar från skolan som ville hänga med dit. Kevin Coyne va  helt fantastisk, han körde själv med gitarr och bastrumma. De va kul.

Sen va man på Errolls mkt också, där har man ju sett en del.

Min scennärvaro började med en poesiuppläsning och jag va med på en audition med ett rockband. Det va en snubbe som tyckte att ja hade rätt attityd. Jag skulle hålla mig till en refräng, det gick inte alls… det va vers, det gick inte alls…. De va väl -89-90 nån gång. De blev aldrig stora, det bandet. Men det är ju kul att ha gjort en audition. Nä, de va inte bra.

Hanna: Jag gjorde en audition en gång för en konstmusiker. Han sökte en sångerska för ett konstigt projekt. Han ville att ja skulle provsjunga för det. Jag tänkte att ja får väl vara så konstig som det är möjligt nu då, så ja va väl de, jättekonstig. Sen när ja va klar så sa han att – de här va nog lite föööör konstigt.

Johnny: Herregud

Hanna: Den som fick jobbet va Carolina Falkholt. Hon va inte lika konstig som jag.

Johnny: Ah, hon som är konstnär.

Hanna: Jag försökte verkligen göra nåt konstigt.

Du har ju recenserat musik på Göteborg Nonstop. Hur tycker du att det är att recensera musik?

Johnny: Jag tycker det är ganska svårt på många sätt. Jag är noga med att inte såga grejer utan jag vill föröka fånga det i text men på ett sätt som skiljer sig från andras. Men det är ju roligt också när det funkar. Jag har recenserat mest jazz ja, inte så mkt annat. Jag borde kanske gjort lite annat också

Hanna: ja, tänker att de kanske är lättare att göra en bra recension när man skriver om fri jazz eftersom musiken kräver så mkt närvaro. Man kan ju fantisera väldigt mkt till den musiken.

Johnny:  javisst, det kan man, det är väl så att i och med att den musiken ligger en nära är den lättare att skriva om. Jag får väl se om jag kommer igång igen, det hade vart kul, men nu finns det ju inget att recensera. Jag skulle i och för sig kunna recensera TV-program istället.

Jag har inte sett nåt riktigt dåligt fri form band eller också är det jag som är för snäll, jag vet inte.

Hanna: Fri form kanske inte KAN va dåligt.

Johnny: Fri form handlar nog mkt om va man har med sig när man går in i den. Det blir alltid nånting.

Nåra dar efter mötet med Johnny Larsson fick ja det här meddelandet:

Ett viktigt möte i mitt liv var det med Frank Zappa. Det var Februari 1978 på Scandinavium. Jag var där med några kompisar backstage innan hans konsert. Jag var den minst talföra. Efter några koppar kaffe sa jag – ”I know you are writing on some balletmusic” Och det var ju sant. Sen blev det inte så mycket mer sagt. Jag var star strucket!

Kommentarer på Samtal med friformmusikern JOHNNY LARSSON om Majornas Mörker, Brötz, Ny Scen & allt möjligt annat

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.