Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Isadora & Kärleken teater-recension

2021-10-05 av Chawki
Foto: Noah Åstrand Jaskoviak

Isadora Duncan är ett välbekant namn för de flesta. Hennes frigjorda barfotadans, tunikor
och fäbless för det antika Grekland. Att hon revolutionerade dansvärlden och mjukade upp
de strikta linjerna i den klassiska baletten. Även hennes död är uppmärksammad. Hon dog
endast 50 år gammal under en tur med sin Bugatti på Franska Rivieran, då hennes älskade
scarf fastnade i ett av karossens däck och ströp henne till döds. En kvinna som levde efter sitt
hjärta och trotsade konventioner och givetvis fick betala ett pris för detta. 


När Hagateatern i Göteborg åter har premiär på en pjäs efter ett längre uppehåll, är det
med ett stycke skrivet av författaren och poeten Pamela Jaskoviak som heter Isadora &
Kärleken. Att Jaskoviak valde att skriva om Isadora handlade delvis om att dansaren tragiskt
förlorade sina bägge barn när de var små och drunknade i Seine. Hur kan man orka fortsätta
leva efter en sådan förlust, hur finner man kraften att gå vidare? Svaret på den frågan var som
jag uppfattar det när jag ser pjäsen, att hon grep tag i varje stycke intensivt liv som kom i
hennes väg, en rad älskare, alkohol, dansen såklart och den ryska, unga poeten Sergei
Yesenin som strax efter deras separation tog livet av sig.


Salongen är till bredden fylld av åhörare. Scenlösningen och rekvisitan är spartansk och
effektiv. Svarta plaströr utgör fonden och skådespelarna har endast sina egna kroppar och
ord att luta sig emot. Möjligheten att fuska eller slarva i det fördolda är bortblåst i det
avslöjande rummet där siluetterna, svart mot vitt och vitt mot svart tar form såsom som svart
blyerts mot ett vitt papper. Ljuslekarna följer känsligt aktörerna och det är ständigt små
nyanser som driver skådespelet fram. Men framför allt är det texten som är essensen och
styrkan i föreställningen. Pamela Jaskoviaks poetiska manus som från första stund fångar in
och naglar fast. En text om själen, dansen, konsten, olika män som passerar revy i Duncans liv,
barnen, roliga galna ögonblick, såväl som den yttersta förlust och sorg. Jag får en inblick och
djupdykning i Duncans liv, en äventyrares liv som skydde moralism och stelbenthet, upphöjde
friheten och passionen, men slogs även mellan möjligheten att utöva sin konst och att leva
med och älska olika själviska konstnärer. I en passage får vi följa hennes relation med den
förmögna Lohengrin, som med sina pengar hjälper henne att uppfylla många konstnärliga
drömmar. Det tycks som att den relationen inte var lika passionerad som den till en
alkoholiserad rysk poet, men det är ändå en sekvens som berör mig mer än de andra
romantiska kärlekarna, Kanske för att man upplever att Lohengrin är hängiven och oskuldsfull
i jämförelse med övriga självupptagna konstnärer som porträtteras. 

Skådespelarna Sara Klingvall och Daniel Adolfsson är klädda i svart. Deras armar är nakna
och båda är begåvade med väl skulpterade överarmar vilka hamnar i blickfånget. Det är ordet
som är centralt men armarnas rörelser och spel mot den svarta fonden ger oss kropp. Sara
Klingvall talar distinkt och varje textrad är tydlig, vilket jag är tacksam för eftersom versen är
en njutning. Rader som ”Europa, vilken mardröm. Och Amerika som en sminkad hora i
jämförelse med tåliga moder Ryssland” eller öppningsfrasen ”Jag vet var själen sitter, här,
under bröstkorgen, där det är sådär mjukt. Den kan aldrig dö. Klingvall utstrålar flickaktighet
och naivitet, med ett stort leende som allt som oftast är utslaget som en plym över ansiktet.
Som om hon bär en påtvingad tapperhet genom livets alla höjder och dalar. Daniel Adolfsson
illustrerar och fyller i hennes historia med rörelser och minspel och agerar hennes olika män.
För det mesta funkar det, vissa moment och personer har hunnit landa mer i hans lekamen,
medan vissa känns aningen mer fladdriga. Detta är marginellt och lär ta form under den
fortsatta spelperioden.
Att se en pjäs nu i en tid då restriktioner och regler florerar som aldrig förr, som handlar om
en kvinna vilken ut i fingerspetsarna vurmade och levde frihet känns som en oerhörd
befrielse. Även om hennes liv många gånger var oerhört utmanande och tragiskt . Men
tragiken väger mindre när man ser att en människa tar steget till att leva fullt ut. Slutscenen
är hjärtskärande då hon återförenas i döden med sina barn. En stark scen, men det jag bär
med mig ut i den regniga Göteborgskvällen är en kvinna med modet att älska och leva och
bryta konventioner. Även den ständiga konflikten mellan konsten och kärleken. Är den
nödvändig? Ska alltid friheten att kasta sig ut i handlös passion och friheten att hänge sig åt
konsten krocka med varann? Är dessa källor av rymd, dessa kärlekar oförenliga?

Speldatum: PREMIÄR 1 okt kl 19.00
Tisdag 5 okt kl 19.00, Onsdag 6 okt kl 19.00, Torsdag 7 okt kl 19.00, Fredag 8 okt kl 19.00, Onsdag 13 okt kl 19.00, Torsdag 14 okt kl 19.00, Fredag 15 okt kl 19.00, Lördag 16 okt kl 19.00, Tisdag 19 okt kl 19.00, Onsdag 20 okt kl 19.00, Torsdag 21 okt kl 19.00, Fredag 22 okt kl 19.00, Onsdag 27 okt kl 19.00, Torsdag 28 okt kl 19.00, Fredag 29 okt kl 19.00, Lördag 30 okt kl 19.00, Onsdag 3 nov kl 19.00, Torsdag 4 nov kl 19.00, Fredag 5 nov kl 19.00.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.