Jag minns en kväll för länge sen när ja va med Collins och kollade in en konsert med Torsten Flink. Det var  efterhäng med bandet på JAZZÅ på Andra Lång. Nikke Ström va där och Torsten Flink skrev på lappar eftersom han hade tappat rösten. Flink ville att jag skulle gå och köpa en korv till honom på Burger King för han va hungrig, men det gjorde jag ej. Collins tog ett glas vin och blev snabbt salongsberusad eftersom hon sällan dricker. Nikke kallade henne för FYLLEKAJAN, vilket jag & Collins tyckte va mkt roande. Annars har man ju sett Nikke alla år flanera över Järntorget eller spela bas med Nationalteatern, eller nåt annat av alla band han lirar i.

  GBG NONSTOP passade på att göra en intervju med Nikke Ström innan han snart gör ett gig med NYNNINGEN på Pustervik. Den 12 december.  Här kan ni läsa mer om Nynningens historia, om Totta, om musik och politik och massa annat intressant. Nikke bjöd in  Chawki i sitt ljuvliga skivrum, kaffe & cigg. Perfekt öppning på en intervju.

– Jag är nyfiken att höra lite om Nynningens konsert på Pustervik.

– Ja, det har nästan blivit tradition, jag tror det är fjärde gången vi lirar på Pustervik nu med Nynningen nu sen första gången som var tänkt som en återförening efter 36 år. År 2016 spelade vi första gången, Lucia. Så gjorde vi likadant 2017, åsså gjorde vi Pustervik 2018 och nu blir det 2019 då tyckte jag att det va kul att göra nåt annat också så då plussa vi på Orkan & Motvind. Motvind, de började strax efter oss, tre fyra år efter Nynningen fanns i mitten på 70-talet. Orkan är återväxt i samma tradition på nåt sätt. Jag upptäckte dem, jag går ju ut mycket och lyssnar på folk när jag är ledig själv, och de har en jävla energi, bra musikanter, bra texter, sköna människor. Så de har vart med en hel del med Nynningen nu. Nynningen har lirat över 100 spelningar på två år. Det var roligare än vi hade tänkt oss. Det va tänkt som ”okej, vi kan väl göra den för full hals, den gamla klassikern, spela den plattan åsså får det va bra med det”. Men det va så roligt så att det fortsatte, det har hållit igång, vi har bytt ut lite folk och så. Bernt slutade från orginalsättningen. Vi ersatte honom med först två blåsare. Nu har vi tre blåsare, och på Pustervik nu till Lucia har vi fyra blåsare.

 -Hur började det hela då?

– Om vi ska gå tillbaka till 70-talet så började det med… jag spelade med ett band som hette Älgarnas Trädgård.

– Aha, det visste inte jag!

– Jo, jag var ledare för musikverkstan på Hagahuset. Ett allaktivitetshus som heter Allégården idag och där var det mycket band, jag hade ett band som hette Träd På  Strand med Kjell Karlgren och Christer Bothén och Älgarna och Smutsiga Hundarna och En Suck Av Lättnad och Soffgruppen och allt möjligt. Men efter den där spelningen med Älgarna så spelade Nynningen. Konstig koppling iofs, Älgarnas Trädgård och Nynningen på Studentkåren, Götabergsgatan. Efter den spelningen så kom Tomas Forssell och frågade om jag kunde tänka mig att spela bas med Nynningen för han skulle flytta, och han flyttade och jag började. I Nynningen sjöng Totta som jag hängde ganska mycket med redan då. Vi kom till Göteborg ungefär samtidigt redan på 70-talet och hade väldigt mycket gemensamma intressen, historia och bakgrund och sådär så vi hittade varann ganska snabbt, så det var ganska naturligt. Sen åkte vi ganska direkt till Waxholm och spelade in den där plattan FÖR FULL HALS. Det va så det började och så var jag med till -74 och då slutade jag i Nynningen för att flytta till Stockholm och börja spela med Christer Bothén, Beche Berger och Kjell Westling i ett band som hette Spjärnsvallet. Sen var jag där nåra år innan jag kom tillbaka till Göteborg -76. Då gjorde vi Tältprojektet.

– Hur länge var du med i Älgarnas Trädgård?

– Nä, det va ju till och från under något år eller så. Kjell Karlgren som spelade saxofon och jag, han och jag fick mer eller mindre sparken för vi spelade för mycket jazz,  tyckte de andra. De va mera sakrala och vi spräckte lite för mycket kanske för deras smak och tycke. Så vi gjorde att antal spelningar med dem men sen drog jag som sagt till Stockholm, började spela med Bothén, Westling och Berger i det här Spjärnsvallet och kom inte tillbaka till Göteborg förrän -76. Gjorde Tältprojektet. Från det blev jag kvar i Nationalteatern. Både Totta och jag slutade i Nynningen då och ersattes av Jimmy Olsson och Sam Westerberg på bas och sång. Sen jobbade de lite till, jag tror de höll på fram till -80 medans Totta och jag fortsatte i Nationalteatern då. Och Tomas bodde ju i Luleå då, en av grundarna till Nynningen och jobbade med olika produktioner uppe i Luleå. Sen gjorde vi iofs en platta till, en soloplatta med Tomas Forssell, Totta och jag, som hette Nya Tider. Från den plattan spelar vi ganska många låtar nu. De har blivit aktuella igen.

-74, 75 slutade Totta och jag. Sen gjorde Nynningen en platta till – Äntligen en ny dag. Så gjorde de en platta till – Vi kommer leva igen – tillsammans med Nationalteatern som handlade om Nordamerikas indianer. Men de slutade -80 och sen var det paus till vi fick en förfrågan från Blå Stället i Angered. Det skulle va en stödgala för ensamkommande flyktingbarn. Det var Sam Westerberg som höll i den. Så då gjorde vi väl en halvtimma, fyrtiofem minuter där med Nynningen och det ledde till spelningen på Pustervik 2016 och då hade ju jag i alla fall haft paus i 36 år. 1980 till 2016.

– Va tycker du skillnaden är rent musikaliskt i bandet nu jämfört med förr?

– Nja, förhoppningsvis har vi ju förkovrat oss lite eftersom alla har fortsatt spela, alla har hållit på och förhoppningsvis utvecklats och blivit lite bättre. Fått lite nya influenser och liknande. Vi spelade ju lite av de låtarna eller uteslutande de låtarna från -70talet med vi har uppdaterat dem på nåt sätt.

– Upplever du att det är politisk musik?

– Nynningen har alltid varit ett, gud förbjude uttrycket, fusionband. Redan på -70talet spelade vi många instrumentallåtar med mycket improvisation och fria partier uppblandat med politiska texter då. Tittar man textmässigt, Majakovskij, det är klart att det är politiskt. Men det är också politisk poesi skulle jag kalla det för, mer än propagandistiska parolltexter som mycket var på den tiden. Det finns en lyrisk ådra i texterna. Det är inte den här slagordspolemiken kanske, och absolut inte partipolitiskt. Men ideologiskt till vänster så klart eftersom vi är socialister allihopa, tror jag man kan säga i det här sammanhanget i alla fall. Vi är inga extremister men ganska långt till vänster. På vänsteryttern om man säger så.

– Tror du att det är därför ni återskapar bandet, för att de ideologierna behövs idag?

– Dels det och att det höll så bra. Jag var uppriktigt sagt ganska tveksam. Nynningen på -70talet är dock ganska daterad musik. Och sen har vi dragit vidare och det har gått nästan 40 år. Man har som jag sa förut utvecklats musikaliskt, hantverksmässigt och allt möjligt. Majakovskij är tidlös, men musikaliskt kanske lite daterat då som vi, tycker jag då, har uppdaterat idag med allt vårt kunnande och erfarenhet. Jag tycker det är jävligt roligt att spela med Pontus. Han är ju jävligt mycket yngre än oss och kommer inte alls från den skolan, den traditionen, men trivs i sammanhanget och tycker det är skitkul. Och blåssektionen likaså har också förändrat uttrycket musikaliskt, både som ensemble och att vi fått flera solister. Vi har ju fantastiskt duktiga saxofonister och gitarrister i bandet som gör att det händer saker. Som är olika från kväll till kväll. Det finns en öppenhet, en frihet i de musikaliska partierna, som tilltalar mig, som jag trivs i.

– Ni har gjort vissa samarbeten med Sven Wollter ah?

-Sven har vart med en hel del och i mars, april ska vi ut på en musik och lyrik-turné som vi håller på och jobbar med nu. Det blir väl en 10,15 jobb med Nynningen och Sven och en tjej som heter Matilda Magnusson. Föreställningen kommer heta EN DRÖM, EN LÄNGTAN, EN SÅNG. Undertiteln är EN FÖRESTÄLLNING OM LIVET, DÖDEN OCH KÄRLEKEN. Låter väldigt fint. Det blir texter av Kent Andersson, lite Majakovskij, Joe Hill, Strindberg, Karin Boye, Edith Södergran. Sven sjunger ganska mycket på det vi har gjort hittills, men han läser också. Vi ska försöka göra en dramatiserad föreställning, jobba lite med teaterteknik, kanske lite rekvisita, så det inte blir att man går in med gympaskorna i vardagskläderna och bara gör en konsert. En förhöjning  av….det är ambitionen i alla fall. Företrädesvis på teatrar. Alltså teatersalonger med befintligt ljus, ja för att förhöja stämningen lite.

– Nu på Pustervik blir det Nynningen en timma med blandat material och en hel del nytt från senaste gångerna vi har spelat. Vi repar ju ganska kontinuerligt med Nynningen och ses en gång, var eller varannan månad, lägger till material, och blandar jävligt mycket för att hålla liv i det. För oss själva åtminstone. Ja, och för att variera för publiken också som kanske går och lyssnar på oss igen. Så det inte blir samma.

-I Nynningen är det i stort sett bara Tomas som är låtskrivare och kompositör. I vissa fall då när vi kör gammalt Nynningen-material, där var det Tomas och Bertil Goldberg som skrev låtarna. Bertil har ingen lust, tid eller vilja att va med längre så vi jobbar med material som legat till sig i Forssells lådor under åren. Han har vart väldigt aktiv med både teater och musik, under den här pausen på 30 år. 40 år. Han har gjort barnföreställningar, Häjkon Bäjkon och sånt där. Där hämtar vill väl inte så mycket i detta sammanhanget. Han har gjort soloplattor och tonsättningar till Sven bland annat och Kent Andersson. Norrbottensteatern har han jobbat på. Folkteatern i Gävle. Han har massa material i byrålådorna som vi kollar på om det funkar, om vi får till det med dagens laguppställning. Vi ses och repar, det är en rolig konstellation på många sätt och vis.

– Du som musiker har ju en öppenhet och bredd, har kastat dig in i massa olika projekt, allt från Nynningen, frijazz, pop, URAN GBG.

– Ja, & Cosmic Ellington Girls, Haha! Stefan Sundström. Ja, jag är nyfiken och jag är ganska gränslös. Har lätt att identifiera mig med musikaliska sammanhang från ett jävligt brett spektrum. Jag känner igen mig i mångt och mycket. Jag lyssnar på väldigt  mkt olika, spelar väldigt mkt olika just därför. Jag trivs i olika sammanhang. Bara det är själ och hjärta och genuint så känner jag mig hemma för det mesta.

 –  Min följdfråga kanske du svarade på nu, vad ser du som den röda tråden i ditt konstnärskap?

– Det är människor och musik. Relationer. Och när jag säger människor så är det både medspelare på scenen som är såklart det allra viktigaste att man trivs i gruppen, att det är människor man har en hel del gemensamt med. Men också publiken, de publika sammanhangen. Man ser hur det tas emot, det samspelet liksom. Det totala samspelet.

– Har du känt att du haft  nåra speciella nära samarbeten.. jag gissar att du och Totta måste haft ett otroligt nära men finns det andra människor som du upplever den närheten till på det sättet?

– Ja, det är väldigt unikt. Jag har aldrig vart så nära en annan människa som Totta. Vi jobbade ihop i nästan 40 år. Det är längre än jag känt och umgåtts med mina barn och mina föräldrar. Jag drog hemifrån när jag var 18 år. Och barnen är runt 40 nu. Men de jobbar man ju inte med på samma sätt som en arbetskamrat. Visst relationen består, men de frigör sig ju i 20-årsåldern. Totta och jag hängde mer eller mindre dygnet runt i nästan 40 år. Och det är längre än nåra äktenskap och förhållanden jag varit i så det blir unikt och finns inget att jämföra med i mitt fall.

– Va var det som hände mellan er?

– Jag vet inte hur man ska beskriva det.  En storebror, men inte ens syskon brukar ha så nära relation som vi hade. Så lång tid. Man brukar ju tröttna på varann, vi hade väl svackor också i perioder där vi inte umgicks lika jävla tajt, men det var ett släktskap alltså, en själsfrände som jag aldrig stött på mer än tillfälligt. Det är svårt att beskriva.

– Yoko Ono har ju sagt att hon och John Lennon träffades för att göra IMAGINE tillsammans. Kan du känna att du och Totta hade nåt specifikt ni skulle göra tillsammans?

– Nä, tror inte att det fanns nåt utstakat, men det va nån slags synkronisering, det måste man ju säga. Det va en resa som vi påbörjade i början på 70-talet, med allt va det innebar i form av arbete och fritid. Och den pågick fram till han dog 2005. Då hade vi precis vart i USA och turnerat, en turné som jag försökte avstyra för att han va så dålig då. Men han ville till varje pris genomföra den. Han dog ju två veckor efter vi kom hem från den och vi hade studiotid bokad för en platta vi hade börjat på. Så vi hade en vecka kvar i studion i augusti 2005. Totta dog juni 2005. Så den färdigställde vi, det va den här Totta sjunger Dylan. Då hade vi gjort 7 låtar eller nåt, det var Mikael Wiehes översättningar. Så Mikael gick in och gjorde klart, så det blev en färdig platta av det. Så han sjunger varannan, var tredje låt. Totta var ju jävligt envis och tjurskallig, om han mörkade inför oss, om han visste vad som skulle hända, att det va kört. Det vet inte jag. Men han skulle göra klart den här plattan och vi hade spelningar bokade på hösten därpå. Så han försökte väl flytta fram positionerna men cancern tog han, innan det var klart.

– Det måste ha vart oerhört tungt för dig att förlora honom.

-Ja, det är fortfarande tomt, det går inte att ersätta en sån människa, en sån relation, ett sånt förhållande. Men jag är fortfarande nyfiken, har hälsan och mkt annat är kul. Men nu är man ju så gammal så nåt sånt kommer man inte få uppleva igen, för tiden är utmätt. Så det var en unik relation som man får tacka för.

– Vad är det roligaste musikaliskt du gör just nu?

-Jag är så förunnad så jag kan välja, och har möjlighet att välja så jag väljer bara roliga grejer. Och det är alltifrån Nynningen, Sundström, frijazzen och allt möjligt som jag håller på med. Det senaste var Sundström-plattan vi gjorde i våras och som kom nu bara för nån månad sen som heter Domedagspredikan.  Stefan satt hemma vid skrivbordet och satte ihop ett band med folk som aldrig har spelat tillsammans förut. Martin Hederos på piano, Ola Nyström från Weeping Willows på gitarr, Stefan & jag och en kille som heter Martin Emtenäs på trummor. Och det föll nästa omedelbart på plats, vi gick in i studion och gjorde en platta på en vecka som är bland det bästa jag har varit med på och jävligt stolt och hedrad över att få medverka på. Vi ska ut och åka med det i vår och sommar, Stefan och bandet. Det är skitkul. Text och musik som är jävligt spännande. Kanonkul.

– Sen alla dessa frijazzgrupper som jag hamnat med, det också jädrigt vederkvickande, befriande, det är som terapi. Totta och jag spelade en del tennis, så gick man därifrån och var helt urblåst, befriad, alla bekymmer försvann. Man gick in i det, bara spelade och svettades. Det fanns inga sorger. Det va en frizon. Så kan jag jämföra de här sessionerna med David Sundby, Peter Uuskyla, Håkan Strängberg, Mats Eklöf, Gunnar Lindgren, Joakim Rolandsson, Henrik Wartel..

– Wartel är en grym trummis.

– Ja, det är som att duscha i ett vattenfall i Paradiset

. – Ni spelar ju på alla möjliga, lite udda ställen också.

– Ofta är små scener intima, blir otroliga möten som vida överstiger att stå på Roskilde och spela för 50 000. Det är inte lika personligt.

– Vad har det för betydelse för dig att få uppskattning från en publik?

– Ja, det är klart att det är en bekräftelse, ett kvitto. Men det är inte DET riktigt man är ute efter. Man är på jakt efter att uppfyllas, man är på jakt efter extasen eller en annan dimension eller hur jag ska uttrycka det, lite flummigt men. De sköna konsterna alltså, det stora. En del kallar det för Gud. Jag är nån slags gnostiker och tycker att vi har kyrkan i oss själva på nåt sätt. Det är min övertygelse och att när man går upp i nåt större, det är det som är bekräftelsen på livet och samhörigheten med världsalltet.

– Du kanske e nån slags göteborgsk musikalisk påve.

– Ja, bara man inte blir nepotist eller va det heter. Nä, men påve låter inte så kul, det vill jag inte bli. Men musikalisk allmän egendom, ödmjukt ställa sig till allmänhetens tjänst, att dela med sig av nåt man tror på och övertygad om och hoppas det kommer andra till glädje. Jag är inte så mkt ute efter att bli upphöjd till påve, det ligger inte för mig. Jag är mer underground. Subkulturen har inte, eller SKA inte ha hierarkier. Men visst jag skapar mkt i kraft av min övertygelse, jag ser till att det händer saker för annars händer det inget. Där har jag nån slags drivkraft, jävla bra nätverk och tror att jag jobbat upp nåt slags förtroende hos både publik, musiker och arrangörer, att man förhoppningsvis har ett gott rykte.

– Vad är utmärkande för dig som basist?

– Jaaa, det är väl kanske då jag har en jävligt bred bas att stå på.  För att uttrycka mig göteborgskt, jag har en bred bas och spelar bas. Ganska elementär understödjande funktion. Jag är ganska begränsad och begränsar mig. Jag är liksom ingen misslyckad gitarrist som många basister är. Jag har inget behov av att stå längst fram och fronta, sola, har inget behov av en sån bekräftelse på min duktighet. Jag ser mig själv som en lagspelare. Jag är ju gammal ishockey och fotbollsspelare upp till juniornivå, ser mig själv mer som en lagspelare. Självlärd och jag övar aldrig, sitter inte på kammaren och försöker bli världsmästare, utan övar i stunden tillsammans med andra och lär mig i de situationerna. Lär mig i samspelet. Jag har liksom ingen formell musikalisk utbildning och det är i vissa fall en begränsning, men jag har byggt upp nåt eget system. Skriver fusklappar eftersom jag spelar med så många olika, så får man ha lite kartor.

• –
• –