I skrivande stund är jag hemma hos min mamma i Sollebrunn. Jag jobbar fyra pass på mitt extrajobb här och får vända lite på dygnet då jag jobbar vakennatt. Men det är OK. Det känns skönt att komma ut hit en sväng igen. Behövde ett miljöombyte lite grann tror jag.
Som jag skrev om i förra blogginlägget så upplevde jag en emotionell tidsresa bakåt i tiden när jag rensade min skrubb på massor av saker. Fotografier, handskrivna brev, dagboksanteckningar etc. väckte många gamla minnen hos en. Det var fint att se.
Lite samma sak är det när jag tar tåget från Göteborg Centralstation och vidare mot Alingsås. För att komma till Sollebrunn måste jag nämligen först ta mig med tåg från Surte till Göteborg, vilket tar ca 7 minuter, därefter tåg från Göteborg vidare till Alingsås (45 minuter, typish), i Alingsås tar jag en buss som kör till Sollebrunn (35 minuter) och sedan – ta-dah, är jag i Sollebrunns Centrum. Därifrån bor jag ca 2 kilometer.
Faen, det är änna bit ändå.
Om vi tittar bakåt i tiden så gick jag grundskolan i Sollebrunn och började sedan på Alströmergymnasiet i Alingsås 2007 (eller var det 2008?). Jag studerade medieprogrammet, tredje och sista året valde jag Radio/ljudmedier som inriktning. Är oerhört tacksam att jag hittade så rätt när det kommer till att välja program. Varje dag var det ämnen jag tyckte var både roliga och intressanta.
Det är jättesvårt när man är 15 bast att veta vad man ska bli när man ”blir stor” – även om det är det man blir matad med inför gymnasievalet. ”Välj smart”, ”Välj något som leder till jobb efteråt” och så vidare. Några av mina lärare i grundskolan fnös åt mig när jag sa att jag skulle välja medieprogrammet, att det var lite utav en ”lekskola” att gå där. Om jag ville bli journalist skulle jag välja natur- eller teknikprogrammet.
Jag säger inte att jag blivit en journalist, men jag är 100% säker att jag valde rätt program, och förmodligen hade jag dött om jag gått någon av de där två programmen de rådde mig till. Istället följde jag magkänslan och hade tre fantastiska gymnasieår. Tycker inte man ska tänka för mycket på framtiden när man väljer till gymnasiet. Det handlar om hur man känner där och då och vad man tror man pallar med att studera i ytterligare tre år. Ditt val, ingen annans.
Här hoppar jag av när jag kommer med tåget från Göteborg! Stockholms-tåget går även förbi här, så om ni är Stockholms-hängare så har ni säkert sett denna orangea station.
Det har gått fyra år sedan jag tog studenten här i Alingsås. Det känns märkligt att tänka på, samtidigt som det är så himla mycket en helt annan tid då jag flyttat till en helt annan stad och inte riktigt känner mig hemma i Alingsås. Jag skulle inte vilja bo här, trots att det är fint med kullerstensgator, jag känner en del folk här, mycket minnen från gymnasietiden, det är nära till Sollebrunn om det skulle vara något och så vidare. Men, nja – jag var ganska tidigt klart för mig att jag ville bo i närheten av Göteborg. Inte nödvändigtvis i stan, men gärna med lagom långt avstånd
– och det har jag fått. Surtes tågförbindelser till och från stan är fantastiska. Det kunde inte bli bättre.
Jag har inte särskilt mycket kontakt med några av mina gamla klasskompisar från vare sig grundskolan eller gymnasiet. Inte det att jag har något emot dem eller inte vill träffa det. Vi har bra vuxit isär och hittat våra egna vägar i livet. Men blir det en klassfest så kommer jag som ett skött.
I den här gula byggnaden hade vi föresten vår skolbal i gymnasiet. First Hotel, eller ”Hotellet” eller ”Hotet” som man säger här. Jag har varit där…tre gånger kanske. De första två gångerna var som sagt balen samt studentfesten. Den där tredje gången blev jag övertalad av ett gäng kompisar att följa med, även om jag tidigare protesterat samma kväll. Jag blev inte långvarig den kvällen.
Det finns andra som trivs där, men jag är inte en av dem. Punkt.
Det jag minns var allra finast med medieprogrammet var nog alla de gångerna man satt kvar lite längre efter skolan och jobbade i datorsalen. Min vän Kristian (som är en av de få som jag fortfarande har kontakt med från den tiden) var de två som oftast satt kvar. Vi redigerade bilder, gjorde klart massor av uppgifter samma dag som vi fått dem – sedan åkte vi på fototripper i Göteborg, käkade sushi i Alingsås och hade riktigt kul tillsammans. Ännu roligare är att vi första skoldagen hade väldiga fördomar om varandra. Han tänkte att jag var en blond bitch (jag hade extremt blonderat hår på den tiden) och bara satt i ett hörnet och va sur och lyssnade på Mustasch hela dagarna (första skoldagen hade jag Mustasch-linne, Mustasch-byxor och Mustasch-hoodie på mig, ehe…). Jag trodde i sin tur att han var en tystlåten liten emopojke som lyssnade på My Chemical Romance och var svår och ledsen hela dagarna.
Men, näe – riktigt så var det inte.
Han blev min närmsta vän på medieprogrammet.
Och Raymond förstås. Älskade Raymond. Fotoläraren vars kontor som jag mer än gärna satt x antal timmar och drack kaffe, åt bulle och pratade om precis allting med. Saknar honom som bara den. Världens bästa Raymond.
Ännu har jag inte hittat så många bilder från medieprogrammet (tokigt nog eftersom vi hade kameror runt halsen 9 av 10 dagar), men det kommer säkerligen ploppa opp här också. Mest för att det är så himla kul att titta tillbaka på.
Så…det blev ingen lång tripp i Alingsås den här gången, även om det blossade upp en del gamla minnen under den lilla stunden man gick där med sin väska, fram och tillbaka vid tågstationen.
Mamma plockade sedan upp mig vid stationen och tillsammans utförde vi massor av ärenden i stan. Efter soffhämtning (jeap, jag har fått en soffa till min lokal!), mängder av blädder i tapetböcker i jakt på THE tapet i min lägenhet, lunch, djupa samtal över en lunch samt handling på ICA Maxi fortsatte vi hemåt och däckade framför TV’n. Några timmar senare promenerade jag vidare mot jobbet.
Och det var den fredagen det!
Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.
