Kommentarer till ”To My Brother, Johnny”När jag var ungefär femton år gick botten ur mig. Jag drabbades plötsligt av en uppgivenhet inför mitt liv och framtid. Ett moln av grå meningslöshet sjönk ner över allt. En person av mer kliniskt sinnelag än jag skulle kalla detta depression, och den kom att vara ett halvt liv för mig. Den upprätthölls av ett drickande och knarkande, som dock inte hade skapat detta tillstånd. Det känns konstigt att säga nu, men jag upplevde att tillvaron var en så livlös kvävande massa att det bästa man kunde göra var att supa ihjäl sig, om än med stil.
Först efter att jag fyllt 30 vaknade jag upp ur denna hopplöshet. I efterhand har denna period, och min livsinställning under den, verkat obegriplig och ett mysterium för mig. Varför skulle en ung person med ett liv framför sig behöva bli så uppgiven? Hur kunde jag bli så självförstörande? Om jag var missnöjd över vilka möjligheter livet erbjöd mig, varför slogs jag inte mot det på ett konstruktivt sätt? Istället lät jag det gå ut över mig själv och lät mig själv bli ett offer för detta. Vilket oändligt onödigt vansinne! Jag kan inte ha haft speciellt stort förtroende för min egen kapacitet.
Jag tilltalar någon som alltid känt mig (Johnny), innan jag blev rockstjärna och ”utsvävande”. Och jag frågar honom med förvåning, utan att förvänta mig ett svar, ”Hur kunde det bli så här konstigt med mig?” (”And Johnny, isn’t it funny? / My colors turned so dark / I let go in my heart.)
Eftersom bekymmer föder bekymmer, och problem när problem, var inte uppvaknandet bara positivt. Jag befann mig plötsligt i en värld jag inte kände mig hemma i. Mina vänner hade yrkesutbildningar och skaffade barn. För mig kändes allt overkligt. Ungdomen var över. Jag tyckte att jag hade raserat mina möjligheter till ett gott liv till förmån för en galen och orealistisk dröm att bryta mig ur den trånga och borgerliga miljö jag kommit från. Nu hade jag verkligen ingen framtid och jag hade skapat denna situation själv, genom att just inte tro att jag hade någon. Jag hade egenhändigt konstruerat ett självuppfyllande fängelse.
Visserligen hade jag bandet under hela denna tid, men under Broder Daniels hela existens hade bandet ingen egentlig framtid. Bandet var alltid på gränsen till upplösning, kaos var dess sammanhållande motto, och skönhet. Framtiden var en vägg som rusade mot en och som man skulle krascha in i förr eller senare. Och då var kanske livet slut.

Någon tycker kanske att allt detta låter som ett väldigt gnällande, men till det kan jag bara säga att jag sjunger det som jag känt och upplevt. Jag kan inte ta ögonen från mitt mål: att skriva det som är sant. Det är en befrielse att ha ett sådant rent mål och låta allt annat flyga och fara.

Att sjunga om det jag varit med om och att ur min plåga försöka skapa något så vackert som möjligt, det ger lidandet en mening. Alla bekymmer och all kamp har inte varit förgäves då. Istället kanske det kan omvandlas till något positivt, som också andra kan gagnas av. Att ha mening i sitt liv är den enda sanna lyckan. Så ytterligt få är förunnade detta. Många säger nog att de har denna mening, men innerst inne känner de verkligen så? Är inte livet ofta bara ett ständigt pågående slitande för att få tillvaron att gå ihop? Så få har turen att kunna känna att de har något mer, men en av dem är jag. 

Åtminstone för en stund.

Många tycker att jag är modig som vågar sjunga och berätta om mina problem. Det är jag inte. Jag har bara en större fruktan, fruktan för alltings intighet. Jag är inte rädd för att göra bort mig. Jag är rädd för att vara inget.

Det är stora ord, men varför skall jag stanna halvvägs? Varför sjunka ner i dyn av alltings halvhet?
Inget har förändrats; stålet har bara härdats.

Henrik Berggren 

Göteborg 2 mars 2017

 https://open.spotify.com/track/2GMxfI9q96homjq7Qy8UPE