Linnea Henriksson är årets artist i P3 Guld. Det tyckte den för den här kategorin mest effektiva fansidan på Facebook. Inte för att jag på något sätt vill missunna Linnea framgången – hennes glädje vid prisutdelningen var gripande – men gisslet med publika omröstningar riskerar i förlängningen dra ett löjes skimmer över den här typen av musikpriser.

Kanske är detta lite av ett feghetstecken när Sveriges Radio  låter lyssnarna rösta i alla kategorier – ett enkelt sätt att friskriva sig från fjolårets kritik om könsmässig obalans i både nomineringsfält och prishylla. 2013 såg mycket lovande ut på den fronten – de kvinnliga artisterna dominerade helt. Inte konstigt med artister som Laleh, First Aid Kit och Loreen bara för att nämna några har gjort ojämförbara segertåg i låtlistorna.
Men märkte vi av det när de sista rösterna var räknade?
Nja. När Kent vann pris för årets grupp blev jag…gick jag och pissade. Även om nu senaste albumet inte är det sämsta de gjort på länge kändes sorlet från rännan betydligt mer vederkvickande än nåt Åhléns-medley från Tunas söner.

Att däremot på något elitistiskt vis ifrågasätta Swedish House Mafias för pris i kategorin Årets Dans känns dock futtigt , särskilt när trion vare sig fick vare sig Guldmick eller glasstatyett för årets grupp. Vilket de inte helt orättvist kunde fått med tre utsålda Friends Arena bakom sig och stort internationellt segertåg. Men nog borde väl First Aid Kit fått något pris, och Laleh? Powerduon Icona Pop – som inledde liveshowen – premierades för landsplågan ”I love it” som blev årets låt (jag är inte mot det) men herregud – borde då inte årets bäst säljande artist Loreen fått det för Euphoria?
Dock gör hon en såsig powerballad live som låter hämtad ur b-sidan till Titanic – the Soundtrack. Men hon är cool ändå, Loreen.

I Göteborg gladde vi oss lite extra över att El Perro del Mar rodde hem Arets Pop för andra gången vilket i sin tur medförde att Ikons blev utan. Publiken i sin tur blev utan vare sig Perro själv (gravid, på satellitlänk), Kent (hade nån trott att de skulle dyka upp) eller SHM som nog är för stora för att plocka upp priset om de så hittade det på marken. Meshuggah fick pris istället för rockergunstlingarna Graveyard och jag är inte i stånd att bedöma det rättvisa i det. Meshuggah har ändå funnits i 25 år.

Liveframträdanden då? Roligast var Gnucci som skuttade fram på podiet på sitt oefterhärmliga vis där hon slutligen stötte på patrull i form av Timbuktu som alltid gör sitt live och är en sådan där fin kille som absolut alla gillar. Visuellt och sprakande, hoppas det även var det i kamerorna.
Kameraproduktionen styr ju naturligtvis mycket under en sådan här kväll, och det var ju lite trist att man fick se Icona Pops gig förrän låten nästan var slut – de gjorde större delen av framträdandet gömda i en båsliknande scenkonstruktion och kunde förmodligen bara anas av tevekamerorna eller publik precis rakt framifrån. Från pressplatserna såg man absolut ingenting.
Linnea Henriksson gjorde ett riktigt vasst framträdande förstärkt av evigt folkkäre Timo Räisänen som trivs på P3 Guld. Bänkkamraterna får något blankt i ögonen under Johnossi som framför en helt ny låt men vid det laget har jag sån träsmak och rastlöshet i benen att jag inte vill något hellre än att galan skall ta slut, vilket låter vänta på sig ytterligare något nummer.

Martina Thun och Soran Ismael då? Ja de uppträdde helt habilt utan jätteplågsamma manuspinsamheter som under fjolårets gala. Soran lever fortfarande rätt högt på SD-grejen och kan förmodligen dra skämt om det på firmafester en bit inpå nästa decennium, Martina kommer jag inte håg särskilt mycket av vad hon sa mer än att jag inte ville kasta ägg på henne, och resten har ni förmodligen redan läst i GP, Aftonbladet eller Expressen.

Annat noterbart från själva galan:
• Tityo skämtade om gruppsex – årets grupp *hint hint* – (som klipptes bort i tevesändningen) och någon annan om bajs. Det senare inte ett dugg kul.
• First Aid Kit gjorde en rolig rapversion av Subterranean Homesick Blues
• Tyckte det var rätt kändisfattigt i år.
• SVT och eftersänder galan men samtidigt sitter redaktörerna och Live Nation och livetwittrar ut resultaten för glatta livet. Mindre klyftigt kanske.
• Skönt att galan är tillbaka i Scandinavium igen – Lisebergshallen är för liten och blir stekhett under alla strålkastare.

Nytt för i år är även att förminglet ägde rum på Pustervik i stället för det kanske mer logistiskt lämpliga Brewhouse. Gästerna slussades förbi baren där vanligt folk satt och pimplade öl, och in i stora konsertlokalen där det stod burköl och färdigupphällt bubbel på några bord.
Nog för att jag föredrar Pustervik framför Brewhouse men man kunde nog faktiskt gjort det lite glammigare, till exempel genom lite hyggligt propert klädd servicepersonal som gick runt och fyllde på?
Lite inramning helt enkelt. Istället tog Red Top tillfället i akt att marknadsföra sitt kära ställe inför den församlade branschpubliken, innan projektledaren för P3 Guld på Göteborg & Co släpps på scen och påminner varför vi egentligen är där. Därpå spelar Kristofer Åström en låt live vilket osökt för tankarna till lördagskvällens huvudnummer på Woody West – vilket troligen ingen av de församlade gästerna kommer bevittna ändå då de förväntas vara upptagna av andra saker. Inget ont om Kristofer dock, den enda låten var grym. Men njae. Lite mer P3 Guld känsla hade man nog velat ha.
Därpå bussades gästerna mot Scandinavium vilket gav lite mysig skolresekänsla då många smusslat fickorna fulla av burköl som sedermera konfiskerades väl på plats på arenan. Buhu.

*Förklaring till titeln då? Ett av Sorans roligaste repliker som myntades av några av huvudpersonerna själva: Enligt uppgift skall Swedish House Mafia inför varje spelning yttra orden: ”let’s fuck this club in the pussy!”
Ödmjuka killar..

Imorgon skall jag berätta nåt om efterfesten.

Samtliga foton av Josefin Larsson. Fler bilder här

// Ozelot