Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Dag 2 på Filmfestivalen. GBG Nonstop ser Islands Oscarsbidrag

2020-01-25 av Chawki
Still ur Malga Kubiak film

    Dag 2 på GBG filmfestival. Mellanlandar just nu hemma för att fräsa upp lite fänkål & tofu att slänga i mig innan nästa rulle. Har vart trevligt såhär långt. Träffade en ung filmare från Sthlm på presscentret som kallade mig för Von Trier när ja hade huvudrollen i hans novellfilm för nåra år sedan. Det borde ju vart tvärtom. Det va roligt att se honom! Sen pratade jag med nåra skribenter om de nya miljövänliga digitala filmbiljetterna på festivalen. Vi va en hel hög som va old school och tjatade oss till pappersbiljetter istället.

   Sen satt jag på DRAKEN i ca två timmar och tjötade med den ena och den andra. Det va Bittan som tyckte att invigningsfilmen va jättebra, den som ja tyckte va jättedålig. Det skönt att folk tycker olika. Lite dynamik i tillvaron. Bittan va kär i en elak man, sa hon. Hon sa samma sak för 25 år sen när jag träffade henne senast, med en skillnad, nu är den elaka mannen död, men kärleken består.

    Så dök trombonisten HÅKAN STRÄNGBERG upp i vimlet & jag såg min mamma på håll. Jag ropade – Mamma! Det va nåra som vände sig om, men inte mamma.

  Sen va de dags för dagens första film. Från Island. Islands Oscarsbidrag. Som hade premiär i Cannes förra året.  EN VIT, VIT DAG.   Jag va nyfiken för att den handlade om en grubblande polis som va svartsjuk på sin granne som kanske hade haft en affär med polisens numera döda fru. Jag känner många grubblande män, ville fördjupa mig i ämnet och bättre förstå grubblandets natur. Filmkatalogen utlovade makalös bildmagi. Men jag börjar väl få grå starr för jag såg inte en enda makalös magisk bild under hela filmen, de va dassigt, diffust murr, deprimerande. Långa enahanda fula scener.  Som gårdagens invigningsfilm. Bra idé men trist utförande.  Publiken skrattade men inte jag. Jag led av allt det gråa. Uppfattar att många uppskattar denna typ av film, men jag lider, en slags negativ nära döden upplevelse. Jag tänker aldrig mer utsätta mitt känsliga psyke för blurrig, deppig  film & foto. Jag tyckte dock att filmen lossnade den sista kvarten. Inte för att den blev magisk men storyn tog lite, lite fart. Speciellt när polisen blev knivskuren och skulle lugna sitt barnbarn genom att sträcka henne sin hand som va röd av blod. En gnutta uppiggande svarthumor. Men fortfarande lika trist filmat. Polisen va sammanbiten filmen igenom förutom i en scen när en kvinna strippade framför honom, då glömde han bort att grubbla & sken saligt. Så nu vet jag det, det är bara att slänga av sig kläderna så slutar män att grubbla.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.