Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

I am not a witch-Premiär 2 mars på Hagabion

2018-03-01 av Nina


En film om häxläger låter lite som fantasy, som en lite rolig saga helt rätt i tiden. Men I am not a witch är något helt annat. Rungano Nyoni har gjort en film om något som existerar än idag. I till exempel Ghana, finns dessa människozoo där kvinnor tvingas leva, bannlysta och utfrusna av sina egna. Ofta änkor som av mannens släkt anklagats för att vilja roffa åt sig och ta kontroll över eventuella tillgångar.
Med en brutal öppning skumpas man med turister i färd med att åka och glo på häxor i Zambias utkanter. Inhägnade sitter dom på rad, alla fastbundna i stora trådrullar med vita tygband. En guide försäkrar att häxorna inte kan göra någon illa längre och om någon skulle få för sig att klippa av sitt band kommer hon att förvandlas till en get. Under fniss och förundran instagrammas häxor av rika ickehäxor.
Huvudrollen innehas av nioåriga Maggie Mulubwa, en naturbegåvning vars ansikte äger och bär upp filmen på ett helt makalöst sätt.
Shula (som flickan blir kallad), dyker upp som från ingenstans och blir anklagad för att ha skrämt en kvinna så att hon tappat vattnet hon just hämtat och det blir rättegång, en absurd sådan där det fastslås att flickan definitivt är häxa. Kanske på grund av att hon inte säger ett ord. Hon varken förnekar eller erkänner och sätts därför i häxläger. Hon får börja jobba med en statstjänsteman och blir något av en hjälpreda som med hjälp av sina häxkrafter pekar ut tjuvar och framkallar regn. Dialogen blir bisarr, det ska vara humor, torr humor, men nej. Jag skrattar inte. Det hjälper inte att fet tjänsteman verkar korkad i en talkshow där han lanserar sin briljanta idé att kränga häxägg.
I rädslans namn utövar människor makt över andra, utnyttjar och exploaterar med hjälp av vidskepelsens masshysteri och här med flickan Shola som offer.
Fotot är stundtals brutalvackert och ackompanjeras intensivt av bland annat hetsiga Vivaldistycken. En ytterst gripande film som sitter kvar länge.
I am not a witch har premiär fredag 2 mars på Hagabion.

Ett litet ryskt helvete på Filmfestivalen

2018-01-30 av Nina


Efter fantastiska filmer som Återkomsten och Leviatan, är nu ryske regissören och skådespelaren Andrey Zvyagintsev aktuell med Saknaden(Neljubov). Med lovande grå tunga penseldrag, cement och smutssnö glider man in i bitterhetens högborg. Zjenja och Boris har varit gifta alltför länge och är på väg till sina nya liv. Det enda som står i vägen för deras lycka är 12-årige sonen Aljosja. Det är helt hjärtskärande med denna totala otrygghet i familjens oheliga allians. Hos föräldrarna finner man inget förmildrande. Deras hat är absolut och kompakt. Båda ångrar dom sin son, mest modern. Hans födelse har förstört hela hennes liv. Hon känner inget annat än likgiltighet för sin avkomma, men man får inga ledtrådar till varför. Det är synd eftersom det utestänger, publiken blir inte inbjuden.
En dag försvinner sonen spårlöst. Efter några dagar sätts sökarbetet motvilligt igång. Oförmågan hos paret att ens nudda vid någon form av självrannsakan eller eget ansvar blir närmast absurt platt och faktiskt rent av tråkigt. Ska inte spoila vad som händer, men jag satt och önskade att det skulle gå åt helvete för bägge två.
”Deras tidigare erfarenheter har naggat deras självkänsla i kanten, men de ser fortfarande ljust på framtiden. […]” beskrivs paret av Andrej Zvjagintsev på Triarts hemsida. Fan trot.
Visas på Hagabion den 1 februari kl.21.00

Ted-För kärlekens skull

2017-12-19 av Nina


När jag var fem år eller så, hade jag två intressen; virvelmarsvinet Cicci och Ted Gärdestad. Min moster hjälpte mig att skriva till Ted och berätta detta. Ted svarade med ett fint vykort och jag blev såklart glad.
Nu kommer filmen om Ted Gärdestads liv regisserad av Hannes Holm, som tidigare bland annat gjort filmer som ”En man som heter Ove” och ”Sune i Grekland”. Lättsamma saker helt utan tuggmotstånd för stressade nutidsmänniskor. Kan man kalla det när man är på snällt humör.
Ted Gärdestad, detta musikaliska underbarn som tillsammans med sin bror Kenneth, genialisk låtskrivare, har gjort otvivelaktigt avtryck i den svenska musikhistorien, för alltid och evigt, amen. Filmen berättas linjärt, det är gulligt och mjukt med tidstrogna detaljer.(Herregud vilka TAPETER man hade). Stör mig på huvudrollsinnehavaren tyvärr. Adam Pålssons Ted ska väl antagligen uppfattas som lite charmslarvig, men känns bara platt egoistisk, i det närmaste autistisk med konstig peruk. Nej, då är Peter Viitanen som spelar Kenneth mer trovärdig och det är honom jag får sympati för. Nämnas bör Jonas Karlsson som gör en sliskig Stikkan Andersson och Maria Kulle är suverän som mamman. Det kan knappast vara helt okomplicerat att göra trevlig familjefilm om en människa som insjuknar i schizofreni och tar sitt liv blott 41 år gammal även om denne är Ted Gärdestad. Nej, inte kan man väl hålla på och gnälligt redogöra för psykiatrins bristande resurser och inkompetens. Det låter inte så jävla kul, det håller jag med om. Peter Birro, som ligger bakom det ursprungliga manuset, hoppade av i en konflikt med Hannes Holm som skrev om delar av manuset. Mycket synd. Inte utan att jag undrar hur filmen skulle blivit om Birro ensam fått fortsätta.
Näpp, nada problematisering och noll svårt skare va för folket,tänkte Hannes Holm och öste på med sol, vind och vatten i motljus. Ja jösses, tur att man kan gå hem och lyssna på låtarna istället.

Biopremiär 3 januari

Skakig fantasyfilm

2017-11-16 av Nina


Joachim Trier har gjort fina filmer som Oslo 31 augusti och Louder than bombs, så jag har höga förväntningar på Thelma, hans senaste.
Och utan att spoila, är också öppningsscenen magnifik och mycket lovande med far och dotter, snö och rådjur. Det är vackert och skrämmande. Jag ska återkomma till den.
Thelma har börjat studera. Thelma verkar ensam. Thelma får ett epileptiskt anfall. Närbilder på Thelma. Thelma är späd. Thelma simmar. Thelmas nyckelben är vassa. Hon kommer från ett djupt religiöst hem och blir: KÄR I EN MÄNNISKA AV SAMMA KÖN! Helt galet och så otroligt upprörande att man blir vansinnig i biostolen. Skoja. Hur har Trier tänkt? Kanske; epilepsi verkar scary, det har man tydligen inte riktigt koll på rent medicinskt heller, jag ger mig fria tyglar där (fniss), hm sen då…jo; lite Tarkovskijvibb, en smula Repulsionkänsla, lite lesbiskhet mellan två modellaktiga tjejer varav den ena är aningen störd och hämmad medan den andra är mer på, tillbakablickar när knäpptjejen är liten och går omkring som ett naturbarn/antichrist i vitt nattlinne. Sen kör jag den grejen med oroliga fåglar och typ en svart orm som får symbolisera det farliga, flörtar lite vagt med bibelmotiv och sen det där med tossiga farmodern på mentalsjukhus! Banbrytande! Not.
Sen syr vi ihop det hela, allt ordnar sig (ähh…).
Jo, öppningsscenen; fasen vad vacker den var.
Thelma har premiär imorgon fredag den 17 november.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.