I det här utrymmet skall man dra stora växlar på att det var kvinnor som vann alla priser på P3-guld. [………………………………………………………………………………………………….
…………………………………………………………………………………………………..
…………………………………………………………………………………………………..]
Okej ni har fattat. 2014 anses det nämligen vara ett sådant uppseendeväckande avsteg från normen att fler kvinnor än män premierades för musikaliska insatser att det kablas ut med meterhöga versaler, men för säkerhets skull flikar man ändå in att det är ett helt objektivt pris, att de helt enkelt höll högre kvalitet.
Det gäller dock inte när ”gubbarna” vinner – till exempel Kent och Winnerbäck som fick utstå diverse syrligheter från både pristagare och prisutdelare under kvällen – då handlar det istället om hur sjuk industrin är.
Jag personligen blev glad över fördelningen – mest för att det var många för den breda publiken troligen totalt okända namn, och det är ju lite kul att lite skadeglatt tänka på när Svensson sitter och muttrar i den knarrande skinnsoffan: ”varför kan de ALDRIG välja någon man känner till?”.
Och vi som ändå är lite finare, bättre och medvetna kan sträcka på oss lite. För VI visste ju vem Beatrice Eli är.
Och Linda Pira. Och Tove Lo (och nej det är inte den Tove som var med i Idol). Och La Fleur, även om det innebar att jag fick googla men å andra sidan så är jag inte så nere med danskategorin.
Veronica Maggio – som dock väl får anses vara folkkär nuförtiden och därav avgick med guldmicken (rätt pris till rätt kvinna) – la i alla fall några schyssta repliker på temat:
”För att vinna skall man se till att inte släppa en skiva samma år som Winnerbäck eller Kent ger ut något”
Hon höjde även ett förmanande finger – och tips på vägen till sina mindre verbala medpristagare (”asså bah, tack som fan!”) och de som blev utan:
• Se inte för glada ut om ni INTE vinner.
• Snacka inte skit om de som (orättvist enligt själv) vann på efterfesten, eller dissa juryn på fyllan. Det kan nämligen visa sig att den du snackar med faktiskt ingår i juryn.
• Ta det lugnt med spriten, och missa inte Stockholmståget (tillnyktringsenheten) hem imorgon.
Men just ja, Timbuktu fick också ett pris, oklart varför. Årets artist?
Har han egentligen gjort någonting sedan Alla vill till himlen, eller den där ärligt talat rätt keffa våldslåten med Kartellen som gjorde Anders Björk upprörd.
Christer Lundberg som tar mot priset i hans ställe spekulerar att det är för att Jason nyss fyllt fyrtio.
Något slags tröstpris kanske och inte ens den hårda feministfalangen på läktaren blir särskilt upprörd.
Timbuktu är ju snäll och gillar rättvisa och sådär, han röker spliff.
Tänk om Ulf Lundell hade vunnit!? I princip varenda album han givit ut har blivit etta på försäljningslistan så det hade ju inte varit helt orättvist.
På scen: Silvana Imam har ju en jävla utväxling på scen alltså, förmedlar så mycket energi till publiken att man liksom vill springa fram och high fivea. Fast något pris skall hon inte ha, än. Pris får däremot partnern Beatrice Eli och förutspår därav att en feministisk revolution är på gång? Nåja.
Men det sätter väl fingret på något kanske, att det anses vara så fundamentalt revolutionerade och ”queer” 2014 att skriva en låt om att slicka fitta, i alla fall om man är tjej.
Linda Pira: Bättre på att dansa och sjunga än att prata, dvs. hålla tacktal, men blir i alla fall lite varm i kläderna vid andra priset och får ur sig mer än några meningar.
Men med hela två priser får man finna sig i att bli dubbad till ”galans drottning”.
Tjejer i spandex är coolt, skönt att årets hårdrock/metal inte gick till någon morrsjungande yeti utan till Crucified Barbara. Även om många nog satt och höll tummarna för Nudie-rockarna Spiders.
José Gonzales får jättelång presentation – Kodjo och Tina battlar om vem som har starkast förhållande till honom. Låten som sedan kommer är ny och låter lite nyfrälst med körer – närmare bestämt slynkörer – fast jag vet inte jag. Är det här bra?
Jag frågar Josefin och hon tyckte det var rätt bra, fast hon är ju tjej.
Jag kanske har gått för många gånger nu men jag tycker inte årets gala hade den där lilla extra pulshöjaren – vare sig i produktion eller på scen.
Fan, här har man liksom sett Robyn tidigare år liksom..
Fråga som dröjer kvar i huvudet: Vad vill P3 Guld vara för något?
Om man vill vara fest för tittarna i SVT är man nog ute på tunn is – det är tydligt att man tagit in genusperspektivet och öppnat för smalare musik men vad säger tittarsiffrorna? Varför lyckas man inte sälja ut arenan?
Och är det nu tänkt att en flåshurtig proffspratare som Kodjo alltid skall vara ankare på galan?
Lite av charmen tidigare år var ju just momentet hur årets programledare skulle klara sig.
Galant som i Timo Räisänens fall, sämre i t.ex Kittys, men det hände i alla fall nånting.
Årets artist: Timbuktu – För livet till döden
Årets grupp: First Aid Kit – Stay gold
Årets låt: Knäpper mina fingrar (Remix) – Linda Pira
Årets nykomling: Tove Lo
Guldmicken (årets live-akt): Veronica Maggio
Årets dans: La Fleur – samlad produktion
Årets hiphop/soul: Linda Pira – Matriarken
Årets pop: Beatrice Eli – Die another day
Årets rock/metal: Crucified Barbara – In the red
P3 Guld 2015 leddes av Kodjo Akolor och Tina Mehrafzoon och följande artister uppträdde: Albin feat. DMA, Galantis, José González, Joy, Lorentz, Little Jinder, Linnea Olsson, Say Lou Lou & Lindstrøm, Silvana Imam & Marlene och Thomas Stenström.
Noterat från efterfesten på Park Aveny:
Alla pratar om att Ola Salo är där.
Sponsorsnubbar stryker omkring, stärkta av shots tar de sist till orda.
”Jätteintressant projekt på gång”. Ola lyssnar artigt.
Sen kommer det: ”är det okej om jag tar en selfie på oss?”
Dottern du vet. Frugan.
Gång på gång.
Ola Salo verkar vara en ytterst sympatisk människa, och en person jag gladeligen skulle stå bredvid på ett foto, vad det nu skulle vara bra för. Vad är egentligen grejen med att fotograferas med en känd person?
Blir man själv tuffare då?
Jag tänker dock på vilket jobb de här artisterna lägger ner, och som kanske inte syns i textspalter eller recensioner.
Hur de går till jobbet för att vara trevliga och bjuda på det där ögonblicket.
Utan några spritskandaler och thrashade hotellrum
Heder åt det.
Här är lite bilder och meningar från förfesten på Svenska Grammofonstudion.
Här är Jojomens intryck från årets P3 Guld
En gång kring 2011 gjorde jag en mejlintervju med ett band som kallade sig First Aid Kit och var nominerade till årets nykomling. Klara som skötte snacket vid tangenterna var hur glad som helst och tyckte jag ställde roliga frågor, som bland annat kunde handla om hur de var för unga att gå på de ställen de spelade på i USA och problem detta kunde medförde. Sedan hände någonting, idag ligger de på Columbia Records – samma skivbolag som Bob Dylan och Springsteen. De spelar under sommarens upplaga av Way Out West vilket blir enda Sverigespelningen, och det är ingen som svarar på den där gmail-adressen längre, de
Jag skall inte säga att jag förvånad, däremot väldigt imponerad. Över att systrarna Söderberg lyckades med det inget annan artist lyckats med under 2012:s upplaga av Way Out West. Att fullständigt ena en publik. För gnäll har hörts här och var, hur det där stora bandet med det stora sigillet saknades. Med facit i hand så behövdes det inte. First Aid Kit lockade årets största publik, och på väg genom folkhavet och mot presscentret såg jag inte en enda människa som inte log.
Göteborg är värdstad för en av musikbranschens största galor – P3 Guld. Framför allt kanske den roligaste och minst skitnödiga. Efterfesterna brukar vara legendariska och skvallret efteråt av episka dimensioner. Nu är samtliga nomineringar officiella. Storslamstippade Veronica Maggio uppträder dessutom live på galan.
ÅRETS ROCK/METAL
ÅRETS POP
ÅRETS LÅT
ÅRETS NYKOMLING
ÅRETS ARTIST
Frantic Amber
Woody West börjar utkristallisera sig som en av Göteborgs verkliga maktfaktorer när det handlar om konsertbokningar. Medan PK bokar Acceptkonserter på mondäna Trädgårn, inställda Mikael Wiehekonserter och anordnar tag-tre-betala-fem spelningar med obskyra undergroundakter som borde ha förtjänat en bättre ”kompis” gör Woody West vad de gör bäst med fingertoppskänsla och handpåläggning. Nu plockar man hit en hit en hel knippe med högklassiga akter igen – och med Sverigeälsklingarna Band of Horses som trumfkort finns inte en chans i världen att den här bokningen inte faller biljettköparna på läppen.
