Det finns en historia som väntat på mig.
Den har legat i bakhuvudet och skavt, i form av post-it lappar på datorn, i form av en liten sten i en sko och några emejl som jag pliktskyldigt märkt med en stjärna men inte riktigt vågat ta itu med. Det handlar om sport, det handlar om politik och det handlar framför allt om drömmar.
Drömmar är ett förmak till hjärtat.

1982. Jag var nästan ett barn. Det var året ett helt fotbollslag sipprade in i mitt lilla hjärta och jag kunde vagga mig själv till sömns genom att ta ut laguppställningar till ett fotbollslag. Bytte ut någon, bytte tillbaka, men annars var laget så gott som intakt varje gång.
Tommy Holmgren. Dan Corneliusson. Gud.

Blåvitt var väl ett allmänt begrepp, alla visste väl vilka blåvitt var. Det yvdes över någon som hette Ralf Edström.
Men för mig började historien 1982, då det började talas om ett lag som gick långt i Europa.
Jag satt i en bil på väg från Härjedalen och Blåvitt spelade på bortaplan mot Valencia.
Jag satt klistrad vid radiohögtalaren och skulle ha kvävt min spädbarnsbror med en kudde om ingen ansvarstagande förälder trätt emellan.

Frank Arnesen pratades det mycket om då, han var dansk, och grym.
Han spelade i Valencia och blev senare talangchef i Chelsea. Torbjörn Nilsson spelade ett tag i Kaiserslautern, blev kock, startade en misslyckad restaurang och harvar med damlag.
Men 1982 och några år efter fanns det förmodligen ingen annan fotbollspelare i Europa som var bättre än ”Totte”.

IFK Göteborg anno 1982 är inget man kan beskriva i logiska termer. Var man där så blev man ovillkorligt fast. Det var kollektivet, det var känslan av att kämpa hårt och det fortfarande lönade sig.
Det var en trogen arbetare i form av Tord Holmgren som satte ett fult mål mot Hamburg i hällregn på ett Ullevi i övertid,
medan sorlet från helgpapporna redan höll på att dö ut i riktning mot bilarna.
Jag satt där, kvar, iskall, blöt och jävlig, men jag satt där. Bredvid min styvfar. Och jublet bröt lös.
Det förstår väl alla att jag inte direkt kan hålla på något annat lag efter det?

De var så säkra på att vinna ändå, de tyska proffsen. Skakade på axlarna på väg ut mot spelarbussen.
Hans Peter Bruegel. Hulken. Horst Hrubesh. Slaktarsonen. Skruvade bananinlägg.
Heltidsproffs mot amatörer. De. Hade. Fel.

Glenn Hysén åkte in och ut i startelvan det året. Mot slutet blev han ordinarie. Glenn Strömberg var en lovande pingisspelare från Lerkil.
Glenn Schiller? Glenn Holm? Alla hette faktiskt Glenn i Göteborg på den tiden.

Ingen hade något att sätta emot mot elektrikerna, brandmännen och truckförarna från Göteborg, Sweden.
Ett lag som bara några veckor innan balanserade på gränsen till tvångsinlösen och konkurs och som var tvungen att städsla Leif Loket Olsson som lagledare för att han ändå hade råd att lösa ut flygbiljetten.
Jag tror inte ens de blev svenska mästare det året, men vann Uefa-Cupen de gjorde de.
De gjorde det igen sen med.

Jag har fällt Ruben Svensson. Faktum är att han brukar – om jag inte missminner mig – fortfarande ställa upp i improviserade fotbollsmatcher med gänget från Red Lion.
Tror han hänger rätt ofta där.
I alla fall: På Sannaplan hade han i alla fall steget kvar, härförarblicken.
Jag var en idog fotbollsarbetare, men jag fällde honom. Ett hederligt krokeben.
Han reste sig: ”det är frispark”.
Okej. Jag sa inte emot, hoppades nog mest att jag inte skadat något i hans långa gamla ben.
IFK Göteborg är många berättelser.

Den förste april är det premiär för filmen Fotbollens sista proletärer
En film om kockarna, rörmokarna och fritidsledarna i IFK Göteborg på åttiotalet.

Regi: Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson
Producent: Kalle Gustafsson Jerneholm
Musik: Ian Person (The Soundtrack of our Lives)
Längd: ca 80 min

Bio Roy
Nypremiär söndag 21/8 18:30
Måndag 16:00 – Innan matchen mot Gefle
Tom 1/9