Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Bloody Shadows – filmrecension. Men blir det nån Sverige- premiär?

2018-07-29 av Chawki

Fick se en film under absolut bästa omständigheter.
En privatvisning på storbilds-TV med regissören och hennes lilla hund närvarande.
Malga Kubiak och Puschak.
Bloody Shadows är blygsamma fem timmar lång uppdelad i two parts.
Så man kan ta en kaffe och kisspaus.
Den handlar om Kubiaks mormors mor som levde ett kort liv i Ryssland.
Hon dog endast 23 år gammal i barnsäng.
Kubiak har bl a varit i St. Peterburg och filmat.
Marjanski Theater och Smolny Institute.
Smolny var en skola för flickor ( Noble Maidens) där de lärde sig vett och etikett.
Kubiaks mormors mor utbildades på Smolny i att bli en god hustru.

Huvudrollsinnehaverskan är en sammanbiten anemisk polsk skådespelerska
som ej rör en min under hela filmen,
med undantag av när hon och en man med svart peruk knullar i ett badkar,
då har hon ett lurigt inåtvänt leende.
Och när hon rider på en björn med en tiara på huvet samtidigt som
en dam med pimpettflaskor i vardera handen sjunger operaarior.
Då kommer det luriga leendet fram igen.
Filmen avhandlar jägarmentalitet med päls och onani.
Flickor i korsett, stora hattar, fjädrar, krås, spetsar, klockor, ornament och gyllene ryska salar.
Olika par som kopulerar i badkar. Bröllopsscenen är dominant och lång, med inklipp från
andra världar som en lång middagsscen i Polen.
Stjärnor som Alexi Carpentieri och Jessica Berntsson gör fina insatser,
Carpentieri som en typisk jägare vars penis har en framträdande roll
och Berntsson är en rysk lärarinna som undervisar den ljuva Saga Birro i rökning.
Eller att röka med stil.

Ollikainen och jag spelade in nåra minuter musik som är med nåra gånger.
Jag har inte sagt till Ollikainen att jag skänkt denna trudelutten till Kubiak
men jag tror han skulle bli mäkta stolt om han hörde sina pianotoner klinga över
Kubiaks totalt fria och intuitiva filmkonst. Över guldsalarna i St. Peterburg
och de inklippta unga damerna i mamelucker och naken barm
som utför olika mystiska rörelser på rad.

Efter fem timmar Kubiak kändes livet tillfredställande igen.
Den officiella sverige-premiären är ej fastställd
men man önskar ju att Gbg Filmfestival visade Kubiak,
vilket de av obegriplig anledning nekat till hitintills.

Primadonnan minglar på Göteborg Filmfestival, träffar Gunnel Lindblom och regissören Johannes Nyholm

2018-02-06 av Primadonnan

Jag kom till Filmfestivalens event på Tredje Långgatan. Där träffade jag Hanna på tidningen, hon hade beställt en tid åt mig att gå in i VR-rummet och sätta på mig dessa glasögon på en vinglig stol.
Fick två styrapparater i handen. Jag fattade inte riktigt hur jag skulle hålla dem och hur man tryckte för att komma in i den visuella världen. Jag hamnade mellan stora hus med skrift på, kunde inte se vad det stod. Men det var ju fantastiskt men jag blev yr i huvet och höll på att ramla ifrån stolen som stod ostabilt.
Har svårt att sitta även på en barstol. Man ska sitta i en fåtölj när man sysslar med sånt, man kan trilla av även utan virtuella medel. Men det var ju ändå fantastiskt, jag brukar gå på filmer med 3D för att känna att man är med i handlingen själv. Men det var ju en kul grej att få vara närvarande på Lou Reeds frus event och titta in i den lilla kajutan.
Men att försöka förstå, jag som har bott i New York och London, kunde ändå inte förstå den amerikanska rotvälskan med dåligt ljud när de samtalade. Hon som intervjuade och Laurie Anderson. Det var bättre med italienskan som pratade fort med dåligt uttal och regissören Johannes Nyholm. Då hördes det bättre.
Men visst var det intressant att se och försöka höra Anderson.
Jag träffade Johannes Nyholm, han höll på med sin nästa film och det var roligt att prata med honom, han bad mig sjunga för sin mamma som var i telefonen och naturligtvis blev det Over the Rainbow och lite Ellington.
Han var glad och stack iväg för att träffa sin mamma. Jag gick iväg för att träffa Linda Spåman som hade ringt mig och hon stod i baren och då blev jag så glad för rätt som det var dök även Maria Kask upp.
Linda spådde inte denna gång, det gjorde Ylva istället.
Hanna kom tillbaka och nu var tjejmaffian från gamla Hammok samlade igen.
Sen kom italienskan fram och kramade mig. Vi var så glada att träffa varandra.
Jag frågade om jag fick intervjua henne, då sa hon att hon ville intervjua mig också för en tidning eller en radiostation i Italien. Hon försvann i vimlet. Ylva ville spå mig. Det skulle bli bättre längre fram, sa hon.
Hanna försvann åt sitt håll. En tjej kom fram och berättade hiskeliga saker för mig.

Tidigare på dan var jag och lyssnade på Gunnel Lindblom, Bergmans ena skådespelerska. Hon pratade om Ingmar och Ingrid Bergman och om lite allt möjligt. Att hon var gladare i att regissera, uppfattade jag det som.
Ljudet var dåligt då med, från och till. Efteråt var jag framme och pratade med henne. Berättade för henne att jag talat med Viveka Lindfors när jag var i USA. Och att Gunnar från Ingmar Bergman-kontoret, en av Bergmans producenter, jag och Gunnar talade med Lauren Bacall, Bogarts fru. Ellington var också med.
Detta var på Rainbow Room, New York, i baren där vi uppträdde. Jag berättade för Gunnel att Lauren ringde upp Viveka Lindfors och lät mig tala med Viveka. Och så härmade jag Vivekas röst och Gunnel tittade på mig och skrattade. Jag sa det att Viveka hälsade till samtliga personer i Bergmans stall, och där var ju du med, sa jag till Gunnel. Men jag fick tyvärr inte träffa någon av er när jag kom tillbaks till Stockholm , sa jag.
Den enda stora stjärnan jag träffade i Stockholm var Sickan Carlsson, sa jag.
Då sa intervjuerskan till Gunnel:
– Ja, det var ju en jämförelse. Haha.
– Ja om inte annat så var den rolig, sa jag.
Sen berättade jag att jag var den enda sångerska i Europa som fick tjugo gula rosor
av Garbo efter min spelning på Rainbow Room.
– Ojdå, sa Gunnel och höjde på ögonbrynen.
– Det fick inte Lill-babs, annars har hon träffat alla människor i branschen.
Jag sa hej och tack för mig till Gunnel. Och sen hoppade det fram en fotograf från Sundsvall och dök på mig. Han fotade mig när jag tog Gunnel Lindblom i handen.
Sen fotograferade han mig med sin fru som var skådespelerska från Sundsvall.
Jag berättade för honom om våran platta. Han skulle lyssna på Cosmic Ellington Girls på hotellet.
Jag tror det var Sundsvall, eller kanske Hudiksvall.

Foto: Hanna Chawki

Filmfestivalen Dag 4

2018-01-30 av Chawki

Dagen början med en indonesisk bizarr, vacker vilda västern-rulle.
MARLINA THE MURDERER IN FOUR ACTS av Mouly Surya.
I öppningsscenen susar en hippie fram på MC genom ett gult, förtrollande landskap till en österländsk vals.
Då vet man att det är en bra film på gång.
Ett gäng banditer våldgästar en änka som bor isolerat på de gula kullarna, snor alla hennes djur och planerar att våldta henne. Men änkan är tuffare än Clintan och överlistar rövarna.
I denna filmen har kvinnorna inte mycket stöd av männen, utan får klara sig själva, och det gör de.
Med stil och machete.

Efter det DARLING en dansk film i balettmiljö av Birgitte Staermose.
Darling är ballettdansös och håller på att repa in Giselle med sin man som koreograf, då hon får så allvarliga fysiska skador att hon måste sluta dansa för gott.
En annan ballerina – Polly- får dansa Giselle istället och ett triangeldrama utvecklas mellan Darling, hennes man och Polly.
Darling låter sin sorg och bitterhet över att inte kunna dansa gå ut över Polly i privata sadistiska dansklasser ( som utvecklar Polly till en bättre dansare). Båda tjejerna i huvudrollerna är jättebra, Skarsgård som är mannen i leken är inte lika kul.
En psykologiskt intelligent rulle.

Sen kommer bottennappet JIMMIE av Jesper Ganslandt.
En film om svenskar på flykt i krigstid.
Fint tänkt. Ett försök att mobilisera lite empati hos svenskarna gissar jag.
Problemet är bara att trovärdigheten är lika med noll.
Det liknar mer ett scoutläger och militärövningar. Ingen story överhuvudtaget.
Bara bildfragment på svenskar i livbåtar eller svenskar med fjällräven-ryggsäckar som går på en äng. Riktigt jävla genant.

Sista filmen idag blev THE DEATH OF STALIN .
Regissören Armando Iannucci är på plats på Draken. Han är skämtsam och gestikulerar livligt när han snackar innan filmen.
Det är en komedi-satir om Stalins död och vad som hände tiden efter han dog.
Massor av tjatter och rörigt som tusan.
Det är nästan bara gubbar som florerar och de har allihop ungefär samma smålustiga rörelsemönster som regissören.
Brittisk-italiensk light-satir som inte kan stöta sig med nån. Vart tog the edge vägen?

Göteborg Filmfestival dag 1

2018-01-26 av Chawki

Den första rullen jag glider in på visas på Capitol vid Skanstorget.
Volontärerna är glada och på hela taget en uppsluppen stämning i foajen.
En söt gubbe presenterar filmen med sin behagliga röst på bred göteborgska.
Jag sitter bredvid en stofil som spelar schack på sin mobil innan filmen kommer igång.

ANGELS WEAR WHITE av Vivian Qu, handlar om lögner och korruption i Kina.
En scen med en jättelik staty av Marilyn Monroe inleder filmen. Sen den segdragna historien om nåra unga flickor som råkar illa ut. Flera aktörer i filmen spelar över på ett jobbigt sätt. Väldigt svårt att känna med skådespelarna som agerar överlag introvert och platt. Poliskonstapeln är sympatisk dock.
Jag försöker att inte somna men misslyckas. De kinesiska miljöerna är den största behållningen av filmen – trappor, fasader, hotellet vid havet och ljudet av syrsorna.
När slutscenen kommer drar jag en befrielsens suck.

Sen går jag till Hagabion och tittar på Uzbekistans Oscarsbidrag
– POMEGRANATE ORCHARD av IIgar Najaf –
en oerhört tung film. Det är dystert från första scenen till den sista.
Människorna har kvadratiska tunga kroppar. En man röker, en man åker buss, en man går på gatan i regnet med uppgiven hållning. Regnet öser ner. Det regnar in genom taket.
En kvinna med uttryckslös min. En pojke med lapp för ögat.
Jag somnar ännu en gång och vaknar upp av kvinnostön och grymtningar. En älskogscen under ett granatäppleträd. Förmodligen filmens lyckligaste ögonblick.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.