Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Dag 2 på Filmfestivalen. GBG Nonstop ser Islands Oscarsbidrag

2020-01-25 av Chawki
Still ur Malga Kubiak film

    Dag 2 på GBG filmfestival. Mellanlandar just nu hemma för att fräsa upp lite fänkål & tofu att slänga i mig innan nästa rulle. Har vart trevligt såhär långt. Träffade en ung filmare från Sthlm på presscentret som kallade mig för Von Trier när ja hade huvudrollen i hans novellfilm för nåra år sedan. Det borde ju vart tvärtom. Det va roligt att se honom! Sen pratade jag med nåra skribenter om de nya miljövänliga digitala filmbiljetterna på festivalen. Vi va en hel hög som va old school och tjatade oss till pappersbiljetter istället.

   Sen satt jag på DRAKEN i ca två timmar och tjötade med den ena och den andra. Det va Bittan som tyckte att invigningsfilmen va jättebra, den som ja tyckte va jättedålig. Det skönt att folk tycker olika. Lite dynamik i tillvaron. Bittan va kär i en elak man, sa hon. Hon sa samma sak för 25 år sen när jag träffade henne senast, med en skillnad, nu är den elaka mannen död, men kärleken består.

    Så dök trombonisten HÅKAN STRÄNGBERG upp i vimlet & jag såg min mamma på håll. Jag ropade – Mamma! Det va nåra som vände sig om, men inte mamma.

  Sen va de dags för dagens första film. Från Island. Islands Oscarsbidrag. Som hade premiär i Cannes förra året.  EN VIT, VIT DAG.   Jag va nyfiken för att den handlade om en grubblande polis som va svartsjuk på sin granne som kanske hade haft en affär med polisens numera döda fru. Jag känner många grubblande män, ville fördjupa mig i ämnet och bättre förstå grubblandets natur. Filmkatalogen utlovade makalös bildmagi. Men jag börjar väl få grå starr för jag såg inte en enda makalös magisk bild under hela filmen, de va dassigt, diffust murr, deprimerande. Långa enahanda fula scener.  Som gårdagens invigningsfilm. Bra idé men trist utförande.  Publiken skrattade men inte jag. Jag led av allt det gråa. Uppfattar att många uppskattar denna typ av film, men jag lider, en slags negativ nära döden upplevelse. Jag tänker aldrig mer utsätta mitt känsliga psyke för blurrig, deppig  film & foto. Jag tyckte dock att filmen lossnade den sista kvarten. Inte för att den blev magisk men storyn tog lite, lite fart. Speciellt när polisen blev knivskuren och skulle lugna sitt barnbarn genom att sträcka henne sin hand som va röd av blod. En gnutta uppiggande svarthumor. Men fortfarande lika trist filmat. Polisen va sammanbiten filmen igenom förutom i en scen när en kvinna strippade framför honom, då glömde han bort att grubbla & sken saligt. Så nu vet jag det, det är bara att slänga av sig kläderna så slutar män att grubbla.

Dag 1 på GBG FILMFESTIVAL. Invigningsfilmen & tjeckiskt mästerverk

2020-01-24 av Chawki

   Första dan på GBG FILMFESTIVAL. Gbg Nonstop ser två rullar. Ett sömnpiller & en höjdare. Men först få vi se nåra sekunder av Anna Odell & Jan Guillou i en sadomasochist-scen. Guillous egna förslag på hur han frivilligt kan tänka sig att visa upp sin sårbarhet. Han ligger ner och Odell står med ena foten på hans huvud. Ganska roligt. Denna scen kommer presenteras innan varje film under festivalen.

   Sen är det dags för   festivalens invigningsfilm PSYKOS I STOCKHOLM. Gbg Nonstop träffade häromveckan regissören och en av skådespelarna. Inspirerad av en resa med min mamma, sa regissören då. Första filmscenerna är skakiga,  tagna  på ett tåg, mor och dotter är på väg till Sthlm för gemensam semester. Redan på tåget börjar mamma bete sig lite out. Sen får vi se mor & dotter i olika miljöer i Sthlm där modern fortsätter att va lite out. Dottern håller tillbaka sina känslor och får vara mor till sin mamma. Mamman hamnar på psyk och dottern glider runt i Sthlm på egen hand. Det kanske låter intressant men det är det tyvärr ej. Det är deprimerande, trist filmat, dåligt skådespeleri, banalt osv. Jag somnar frivilligt in under pälsen och jag är inte den enda i salongen som gör det. Att detta va festivalens invigningsfilm är obegripligt.  Bra idé som havererade totalt. Den enda höjdpunkten jag kan komma på är filmens huvudrollsaktör, hon som spelar den unga flickan, hon är fin och trovärdig i denna annars bleka, sorgliga soppa.

  Andra filmen ut är nästan tre timmar lång. Svartvit. Tjeckiska  THE PAINTED BIRD av Václav Marhoul.  Om en ung pojke, ensam i världen, som överlever bäst han kan,  under andra världskriget, nånstans i Östeuropa. Han hamnar i händerna på den ena galningen efter den andra. Tvingas anpassa sig, klippa nya frisyrer, byta kläder, låta sig användas och utnyttjas på alla sätt man kan tänka sig. Som en ny variant av Allens ZELIG. Men som utspelar sig på en helt annan plats och en annan tid. I denna filmen är all mänsklig ondska presenterad som tortyr, misshandel, pedofili, självmord,  dödande och mördande i olika former, folk kastas i latrin och blir uppätna av råttor.  En av de få lite vänligare figurerna i filmen är Stellan Skarsgård som spelar nazist. Annars är det hustrumisshandlare, överkåta kvinnor som knullar med getter eller småpojkar, elaka,  fattiga bybor, ryska soldater, tyska soldater, en aldrig sinande parad av fruktansvärda människor som den tysta pojken får konfrontera på olika sätt. Alltihop är otroligt vackert filmat, grymheten badar i skönhet.  Som när kråkorna hackar pojken i huvet när han är nedgrävd i lera upp till hakan. Hemskt men samtidigt poetiskt och surrealistiskt. Och   filmen är  många gånger också rolig. Starka, fårade, absurda karaktärer rakt igenom. Somnade inte en enda gång. Allt va bra utom slutlåten. Fånig final på en fantastisk film.

Chawki på filmfestivalens pressträff

2020-01-07 av Chawki
Maria Bäck & Josefin Neldén. Foto: Chawki

  Idag 13.00 var det presskonferens inför årets filmfestival i GBG som går av stapeln 24 januari – 3 februari. Precis som förra året så förlades pressträffen på 3:e Lång i gamla Auktionsverkets lokaler.

  GBG NONSTOP fick av misstag med en trasig penna men bordsgrannen lånade ut sin. Tack för det! Festivalledningen berättade om lite smått och gott som är inplanerat på festivalen. TEX kommer ANNA ODELL att göra ett interaktivt verk med gynekologstolen som metamorfor för sårbarhet.

    I år skapar festivalen en 50/50-festival, alltså en jämlik festival. YIN & YANG ska få dansa med lika mkt utrymme på duken och ena focus är FEMINISM, det andra är BRAZIL.  Efter förra årets APOKALYPS framträder alltså nu vågen efter apokalypsen och den frodas av feminina vibbar och samba. FRAMTIDEN ÄR HÄR!

På festivalen kan man bla  se  Schyfferts regidebut, film om könskorrigering, disco &  film om urspårade vårdnadstvister, berättar ledningen.

  Invigningsfilmen  på Draken är PSYKOS I STOCKHOLM av regissören MARIA BÄCK. Bäck finns på plats under presskonferensen tillsammans med den förtjusande söta skådisen Josefin Neldén som har huvudrollen i filmen. Neldén som också syns i  populära Vår tid är nu.

– Hur känns det att få öppna festivalen?

– Det känns jätteroligt, en stor ära, väldigt speciellt eftersom festivalen betyder mkt för mig, svarar Bäck där vi sitter i varsin brun fåtölj.

Eftersom filmen är baserad på en resa som regissören och hennes mor gjorde så undrar GBG NONSTOP om Bäck & Josefin Neldén älskar sina mammor?

– HUNDRA PROCENT JA!, säger de båda.

– Du har ju blivit rikskändis nu som sosse och lesbisk i VÅR TID ÄR NU, förväxlar folk dig med din rollkaraktär?

– Nej, det tycker jag inte, men många vill prata om Maggan. Och själv har jag koll på vad som är jobb och verklighet.

( om GBG NONSTOP varit lesbisk hade hon utan tvekan förväxlat & lagt in en stöt)

  Festivalgeneralen är elegant klädd i kostym och hälsar GBG NONSTOPS läsare att han på djupet av sitt hjärta känner entusiasm & glädje inför att kunna presentera ett så fint program. – Ett år av framtidstro, känns bra att få bredda de bilder som finns och det vanliga filmutbudet.

Gästskribenten performanceartisten MICHELE COLLINS recenserar film på Filmfestivalen. SVENSK KOMIK RÄDDAR.

2019-02-12 av Goteborg Nonstop
Michele Collins skådespelar i film av Kim Nygren

”The Hummingbird Project” 2018

REGISSÖR Kim Nguyen

Svensk komik räddar

Ett affärsmöte, ett långt bord, ett kostymklätt team i höghusmiljö mitt i Manhattan?…mycket snack, höga siffror och höga byggnader. Mycket utsikt och statistik; ett försök att få publiken att förstå handlingen kanske… tror jag… om en ”fiber optic cable deal” det räcker för min lågpresterande teknikhjärnas oförmögenhet att fatta siffror. Jag stänger av den hjärnfunktionen och själva handlingen blir oviktigt och oväsentlig.

Efter en stund, i filmen ”The Hummingbird Project” slappnar jag av, mitt hjärta tar över tillsammans med den Svenska skådespelaren Alexander Skarsgårds komiska insatser i rollen som en flintskallig, hårt pressad, teoretisk fysikingenjör och hacker, tillsammans med hans högpresterande, energiska kusin, spelat av Jesse Eisenberg. De tar de mig genom filmens episoder med glädje och sorg.

Genom dem blir jag påmind om livets egentliga mening; mänsklig möten och kontakt som stress strävar emot i den eviga kampen mot klockan.

Tillslut finns det hopp i världen men inte genom den myt om hopp som finns i höghusens tomma korridorer och dess stressade högklackade, välklädda möten.

”At Eternity´s Gate”

Regissör:Julian Schnabel

Ömsint och personligt porträtt av en konstnär

Skådespelaren Willem Dafoes porträtt av post-impressionist master Vincent Van Goghs artistiska process var hjärtslående.

Dafoes tolkningen var ärlig och absolut inte en schablonbild av en ”galen konstnär”. Hans tolkning är för mig en tolkning av en person som utan skyddsnät dyker in i färgens rikedom och söker visdomen däri.

Van Goghs förmåga att förmedla färgvisdom på duken var bättre än hans oförmögenhet att förmedla den till omgivningen. Hans liv slutade olyckligt och tragiskt

Tyvärr tyckte nog regissören Julian Schnabel att Van Goghs lidande och glädjerop behövdes understyrkas med musik men det blev bara störande.

Jag ville gärna ostört, själv kunna följa konstnärens utveckling i hans egna universum.

Text: Michele Collins

GBG NONSTOP på Filmfestivalen ser bl a. Sverigepremiären av KOKO-DI KOKO-DA

2019-01-31 av Chawki
En av aktörerna i KOKO-DI KOKO-DA efter visningen på Draken

Först är jag på Hotell Rubinen, tar en kaffe och spanar efter Mads Mikkelsen i lobbyn, bakom mina solbrillor. Ägnar detta tidsfördriv fem minuter. Ingen Mads. Drar vidare till Draken för dagens filmexcess. Hamnar på en dansk dokumentärfilm om havet. AQUARELA. I början av rullen får man se grönlänningar bogsera upp bilar ur havet. Vissa grönländska män roar sig tydligen med att köra runt på isen och då och då brister den. Happy end! Sen isberg som faller isär. Närbilder på is, is is. Underifrån och ovanifrån. Helvetiska vågor. Man är i havets skoningslösa våld under hela filmen. Musiken är gjord av en finne, dystopisk musik. Alla dessa muntra finnar, hjälp mig Gud. Jag blundar då och då gör andningsövningar, tex den taoistiska cirkel-andningen. Och sedan fyrkantsandningen. Översvämningar i Latinamerika och orkaner som demolerat städer. Moder Jord rör på sig, kan man säga. Lämnar salongen utmattad.

BEFORE THE FROST. En dansk film igen, med den svenska skådisen Magnus Krepper i en av rollerna. Färgerna går i brunt och grått. Handlar om en svältande familj på landet. Pappan gifter bort sin dotter med en rik man ( Krepper) för att familjen ska få det lite bättre. Sedan får vi följa hur pappan sakta men säkert förlorar allt han älskar. Hela tiden ser han lidande och förvånad ut. Filmen blir bättre och bättre. Var tungt i början. Tar tid att vänja sig vid den latrin-lika färgtonen som filmen utspelas i. Ögonen blir trötta. Men ju fler förluster pappan gör, ju roligare blir det. Som en sedelärande saga om hur illa det går för den som är girig.

Träffar på en snubbe i foajén som varit på alla filmfestivaler i GBG sen den drog igång på Hagabion som då låg i Haga. Han tipsar om på vilka bänkrader man ser bäst på Draken. Veteranerna har stenkoll. Men det tipset är hemligt, sorry.

Efter en timmes filmpaus, kaffe och chips känner jag mig redo att titta på KOKO-DI KOKO-DA. Först är det en kortfilm. Passar på att ta en kort tupplur. Så börjar Nyholms senaste. Sverigepremiären. En film om en prövad relation. Det börjar med att pappa, mamma, barn är på semester och så dör barnet oväntat, knall och fall. Sen får vi följa pappan och mamman nåra år senare när de är på tältsemester. Förlusten av deras barn har skapat bitterhet och spänningar paret emellan. Filmen är som ett drömspel eller mardrömsspel. Samma hemska, bisarra mardrömsscener upprepas om och om igen. Jag är tvungen att kisa ibland. Det va jobbigt att se den. När det inte finns nåra flyktvägar, Att vara fast i ett helvete. Mördarna i filmen ser ut som ett kringresande teatersällskap som roar sig med sadistiska lekar. Känner mig rätt urkramad efter en dag med tre filmer på raken som alla varit känslomässigt krävande.



Ti amo Träbock eller nåt i den stilen

2018-02-01 av Nina


Första februari och på Draken ser jag den italienska filmen Stories of Love That Cannot Belong to This World av Francesca Comencini. Det är en kärleksfilm med ambition att problematisera. Man släpps ner i en skön argumentation om Kafka och Bukowski mellan litteraturprofessorn Claudia och kollegan Flavio som leder till himlastormande kärlek (från hennes sida). Hon har, milt uttryckt, nära till stora känslor. På första dejten deklarerar hon att hon kommer älska honom för evigt och han mumlar lite och sen älskas det i hans shabby chicka sommarhus och hon vandrar barfota i blommig klänning, snurrar runt lite och håret är rufsigt. Vackert filmat med inklipp från gamla svartvita rullar med par som dansar eller bara är allmänt läckra. Hon vill ha barn, hon vill gifta sig, han mumlar. I tillbakablickar görs klart att hon minsann borde lägga band på sig, eller i alla fall bete sig, men det gör hon inte och därför träffar han såklart en tjugo år yngre kvinna. Då gör hon ett försök med en kvinnlig ursnygg student, för det är kanske lättare att bli lesbisk, men nej, hon kan inte glömma mister Träbock. Jag som var mycket förtjust i början känner mig folkilsk när filmen är slut. Alla dessa tråksnubbar som älskas ihjäl av bombnedslag med borderline. Det är krystat, tråkigt och ointressant. Synd på så rara ärtor och c’est la vie.

Ett litet ryskt helvete på Filmfestivalen

2018-01-30 av Nina


Efter fantastiska filmer som Återkomsten och Leviatan, är nu ryske regissören och skådespelaren Andrey Zvyagintsev aktuell med Saknaden(Neljubov). Med lovande grå tunga penseldrag, cement och smutssnö glider man in i bitterhetens högborg. Zjenja och Boris har varit gifta alltför länge och är på väg till sina nya liv. Det enda som står i vägen för deras lycka är 12-årige sonen Aljosja. Det är helt hjärtskärande med denna totala otrygghet i familjens oheliga allians. Hos föräldrarna finner man inget förmildrande. Deras hat är absolut och kompakt. Båda ångrar dom sin son, mest modern. Hans födelse har förstört hela hennes liv. Hon känner inget annat än likgiltighet för sin avkomma, men man får inga ledtrådar till varför. Det är synd eftersom det utestänger, publiken blir inte inbjuden.
En dag försvinner sonen spårlöst. Efter några dagar sätts sökarbetet motvilligt igång. Oförmågan hos paret att ens nudda vid någon form av självrannsakan eller eget ansvar blir närmast absurt platt och faktiskt rent av tråkigt. Ska inte spoila vad som händer, men jag satt och önskade att det skulle gå åt helvete för bägge två.
”Deras tidigare erfarenheter har naggat deras självkänsla i kanten, men de ser fortfarande ljust på framtiden. […]” beskrivs paret av Andrej Zvjagintsev på Triarts hemsida. Fan trot.
Visas på Hagabion den 1 februari kl.21.00

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.