Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Hagabion premiärvisar på nätet

2020-05-08 av Goteborg Nonstop
Still från Malga Kubiak film

Hagabion har fortfarande stängt men har ändå premiär i afton på en film. Bion flyttar sina visningar från salongen till nätet.

Kära biobesökare!

Våren har kommit till stan och Hagabion håller fortfarande stängt. Än så länge har vi inga nyheter om när vi kan öppna igen, men vi ville ändå bara höra av oss och säga att vi saknar er. Ett stort tack till alla som peppat och stöttat oss under dessa veckor, det betyder allt för oss! 

Vi har dock en spännande nyhet att komma med. På fredag 8 maj har vi digital premiär på det chilenska dansdramat Ema, i samarbete med filmdistributören NopStop Entertainment. Filmen går att se hemma i tv-soffan via vår hemsida samtidigt som ni stöttar Hagabion ekonomiskt! En visning kostar 99 kr och intäkterna delas mellan Hagabion och NonStop.


Ta hand om er – vi ses snart igen!
Digital premiär 8 maj: Ema

MARIANNE & LEONARD: WORDS OF LOVE. Recension

2019-10-10 av Chawki
Leonard and Marianne Copyright Aviva Layton

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion


Regi: Nick Broomfield

Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl.

Längd:  102 min

Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får vi se superåtta och stills från ön HYDRA i Grekland där Cohen träffade den norska Marianne på 60-talet. De hade en öppen kärleksrelation och levde konstnärsliv på ön. Det va LSD & amfetamin & sex. Folk levde livets gladaste dagar där i skönhet, enkelhet och förlustelse, med en dyr nota som kom senare i livet. Cohen skrev boken Sköna Förlorare där innan han tog klivet ut som sångare och artist. Vi får följa Cohen på hans strapatser hög som ett hus tillsammans med sina musiker och med omättlig aptit på kvinnor. Det berättas historier om att han hade två, tre på hotellrummet samma eftermiddag. Har själv lite svårt att förstå Cohens stora attraktion som man, liten å klen å inte särskilt snygg, men det var väl hans sammetsröst och berömmelse som tog kvinnorna med storm.

Cohen kallades Kapten Mandrax under en turné då han och hans musiker spelade höga på Mandrax. En drog som fick allt att gå i slowmotion. Extremt avslappnat. Tagningarna på Cohen på scenen från den tiden är rätt komiska i slående ultrarapid.

Det sägs i filmen att en man som är konstnär har sin musa och aldrig kommer hänge sig totalt i en relation. Cohen beskriver även sig själv som en egocentriker. Han träffar Susanne och lämnar Marianne efter att under en period haft båda två. Marianne gifter sig med en norsk hederlig gutt och lever ett normalt liv fram till sin död. Detta är ord som är tagna ur filmen. Undertecknad har ingen aning om vad ett normalt liv är.

Cohens mamma var galen, sägs det i filmen och vidare yppas det att en bra författare BÖR ha en galen mor. Efter detta får man fråga sig om galenskapen är tillräckligt utbredd i släktleden för att man ska våga sig hålla på med konst.

Marianne & Cohen dog båda i leukemi med 3 månaders mellanrum. Marianne fick på sin dödsbädd ett mejl från Cohen med en kärleksförklaring:

”Dearest Marianne,

I’m just a little behind you, close enough to take your hand. This old body has given up, just as yours has too, and the eviction notice is on its way any day now.

I’ve never forgotten your love and your beauty. But you know that. I don’t have to say any more. Safe travels old friend. See you down the road. Love and gratitude.

— Leonard ”

EL ANGEL. Filmrecension

2019-05-09 av Chawki

Orginaltitel: El Ángel

Regissör: Luis Ortega

Skådespelare: Lorenzo Ferro, Chino Darín, Mercedes Morán

Produktionsland: Argentina, Spanien

Språk: Spanska

Längd: 118 min

Produktionsår: 2018

Svensk premiär: 10 Maj 2019 HAGABION

   EL ANGEL är en film inspirerad av en av Argentinas mest märkliga brottslingar. Den änglalike, feminina ynglingen ROBLEDO PUCH kallad The Angel of death som rånade och mördade och våldtog  år 71-72. Puch är fortfarande i livet, sitter bakom galler, är 67 år idag.

  Filmen börjar med att den valpiga, lockhårige Carlos går in i ett rikemanshus, dansar omkring, snor med sig nåra LP-skivor och en MC som han rullar därifrån på. Man förstår att detta handlar om en totalt orädd samvetslös människa. Han blir vän med en annan yngling Ramon, de slår sig ihop och gör olika kupper tillsammans. EL ANGEL börjar använda skjutvapen och dödar med samma oberördhet som han snor. Killarnas kriminalitet eskalerar snabbt. En värld i total gränslöshet. Där dödande och skönhet lever sida vid sida. Som när Carlos skjuter ihjäl en förmögen gammal man och sen snor med sig den gamla mannens favorittavla och hänger upp ovanför sin säng. Eller när Carlos efter en juvelkupp täcker Ramons kön med en hög stulna smycken.

  Carlos är samtidigt mammas pojke som röker ur ena handen och stoppar i sig smågodis med den andra.

   Filmen är spännande, otroligt snygg, massor av bra argentinsk musik. Killarna rör sig i vackra, ovanliga miljöer. Klubbar, flådiga villor, lägenheter, hotell, coola bilar osv. Allting är ögongodis från början till slut. Bra skådisar. Bra story. De unga männens otäcka våldtäkter har uteslutits ur filmen och istället har man skapat en underliggande fysisk attraktion mellan männen.

   En njutbar film kort och gott. Även om den handlar om en av Argentinas värsta seriemördare genom tiderna. Kan varmt rekommendera att gå till HAGABION och se denna. OCH man blir sugen på Buenos Aires!

KUSAMA INFINITY. Filmen om pop-konstnären Yaoyi Kusama

2018-10-11 av Goteborg Nonstop

Regissör: Heather Lenz
Utgivningsår: 2017
Medverkande: Yayoi Kusama
Premiär fredag 12 oktober på Hagabion

KUSAMA INFINITY är en otroligt sevärd dokumentär om konstnären Yaoyi Kusama,
född 22 Mars 1929 i Japan.
Hennes far hade mindervärdeskänslor och bedrog modern som i sin tur tog ut sin ilska på sina barn.
Kusama sändes ut att spionera på sin far och hans kvinnoaffärer, vilket satte djupa spår i henne.
Kusama visste tidigt att hon ville bli konstnär och i början av sin karriär
kontaktade hon Georgia O`Keffe och bad om råd.
Georgia tyckte att Kusama skulle söka lyckan i USA så
Kusama for till New York och utvecklade sin karriär som konceptuell pop-konstnär där.
Under hela sitt liv har Kusama varit besatt av att måla prickar och upplöser all sin konst med prickar
såväl målningar som mjuka skulpturer, installationer, människor & kläderna hon bär.
Idag är Kusama världens mest betalda kvinnliga konstnär men hon fick slita hårt utan erkännande i såväl USA som Japan.
Hon skapade tvärtom skandaler med sina naken-happenings och Andy Warhol
snodde hennes idéer och använde i sina egna verk.
I filmen får vi också ta del av hennes romans med den
modersbundna asexuelle konstnären Joseph Cornell.
Annars verkar passionen för konsten varit avsevärt mkt större än den för männen.
Kusama jobbar maniskt (tvångsneuros) med sin konst eller är djupt deprimerad och vill ta livet av sig.
Idag bor hon på ett sinnessjukhus i Japan och har ateljen nåra meter därifrån.
Jobbar lika intensivt som tidigare vid 89 års ålder.
En av de som intervjuas tycker att hennes konst inte innehar
samma spänning som tidigare nu när hon har mognat och blivit mer harmonisk.
Det tyckte jag var en tänkvärd kommentar. John Lennon tex när han gav ut Double Fantasy,
man hör att han mår bra, men en del av spänningen är borta.

Mycket fascinerande livsöde, Yaoyi Kusama, och inspirerande.

Vår nya fröken premiär på Hagabion 20 april

2018-04-19 av Chawki


Slovakien
Regissör:Jan Hrebejk
Skådespelare:
Zuzana Mauréry, Csongor Kassai, Zuzana Konecná, Tamara Fischer, Martin Havelka, Ina Gogálová, Monika Certezni, Ondøej Malý, Peter Bebjak, Éva Bándor, Attila Moko?, Oliver Oswald

1983 i Tjeckoslovakien. Kommuniststyre.
Det är upprop i en skolklass.
Den nya lärarinnan tar reda på vad barnen heter och vad deras föräldrar jobbar med.
Sen låter hon sina elever och deras föräldrar utföra tjänster mot bra betyg.
Tex att smuggla kakor in i Ryssland.

Växelvis får vi se scener från ett föräldramöte. Någonting allvarligt har hänt, därav mötet.
Allteftersom nystas historien fram.

Filmen skildrar alltså hur korruption fungerar och gestaltar sig i miniskala.
Bra gjord, bra skådespel av både barn och vuxna. om ett omfattande problem världen över.
Hur folk låter sig köpas mot fördelar.

Premiär fredag 20 april på Hagabion

Toppen av ingenting-premiär den 16 mars

2018-03-08 av Nina


Efter tjugo år i Spanien kommer Nojet hem för att gå på sin fars begravning och för att sälja fastigheten hon fått ärva och som visar sig bli något av en förbannelse. De första minuterna dras jag in i ett tätt socialrealistiskt (inbillar jag mig), drama med extrema närbilder. Brutalt bultande ådror, fladdrande ögonfransar; kameran är en bökande snigel med faiblesse för ansikten. Framförallt dammsugs huvudpersonen Nojet, Léonore Ekstrand, filmens självklara stjärna. Ja, hade kameran varit närmre så hade det varit en sån där man måste svälja för att röntga tarmarna. Undan för undan avtar socialrealismen som jag lurats in i, filmen rör sig i sakta mak mot ett slags hämndhistoria och Nojet transformeras till en formidabel Rambo i skön 6o-plussig kvinnokropp.
Dialogen är smått underbar i sin aviga skevhet och soundtracket strösslar tyngd över alltihopa. Den avlidna faderns advokat, Christer Levin, är grannen-i-Beckaktig och underbart motbjudande i otajmad kropp. För att börja lite irriterande flackt skruvas och skärps handlingen upp i halvtid, för att tas in i ett absurdistiskt undergångsäventyr.
Det är som om filmen kommer in i en andra andning, det blir ljuvligt spännande och jag njuter av att se Léonore Ekstrand leva ut och ta för sig. Vilket ess man funnit i henne! Som hon själv sagt med den äran: Jag är inte skådespelare – jag är filmstjärna.
Toppen av ingenting är skriven och regisserad av Måns Månsson och Axel Petersén. Petersén ligger bakom den firade filmen Avalon där Johannes Brost briljerade och vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Toppen av ingenting har premiär på Hagabion den 16 mars.

I am not a witch-Premiär 2 mars på Hagabion

2018-03-01 av Nina


En film om häxläger låter lite som fantasy, som en lite rolig saga helt rätt i tiden. Men I am not a witch är något helt annat. Rungano Nyoni har gjort en film om något som existerar än idag. I till exempel Ghana, finns dessa människozoo där kvinnor tvingas leva, bannlysta och utfrusna av sina egna. Ofta änkor som av mannens släkt anklagats för att vilja roffa åt sig och ta kontroll över eventuella tillgångar.
Med en brutal öppning skumpas man med turister i färd med att åka och glo på häxor i Zambias utkanter. Inhägnade sitter dom på rad, alla fastbundna i stora trådrullar med vita tygband. En guide försäkrar att häxorna inte kan göra någon illa längre och om någon skulle få för sig att klippa av sitt band kommer hon att förvandlas till en get. Under fniss och förundran instagrammas häxor av rika ickehäxor.
Huvudrollen innehas av nioåriga Maggie Mulubwa, en naturbegåvning vars ansikte äger och bär upp filmen på ett helt makalöst sätt.
Shula (som flickan blir kallad), dyker upp som från ingenstans och blir anklagad för att ha skrämt en kvinna så att hon tappat vattnet hon just hämtat och det blir rättegång, en absurd sådan där det fastslås att flickan definitivt är häxa. Kanske på grund av att hon inte säger ett ord. Hon varken förnekar eller erkänner och sätts därför i häxläger. Hon får börja jobba med en statstjänsteman och blir något av en hjälpreda som med hjälp av sina häxkrafter pekar ut tjuvar och framkallar regn. Dialogen blir bisarr, det ska vara humor, torr humor, men nej. Jag skrattar inte. Det hjälper inte att fet tjänsteman verkar korkad i en talkshow där han lanserar sin briljanta idé att kränga häxägg.
I rädslans namn utövar människor makt över andra, utnyttjar och exploaterar med hjälp av vidskepelsens masshysteri och här med flickan Shola som offer.
Fotot är stundtals brutalvackert och ackompanjeras intensivt av bland annat hetsiga Vivaldistycken. En ytterst gripande film som sitter kvar länge.
I am not a witch har premiär fredag 2 mars på Hagabion.

Ett litet ryskt helvete på Filmfestivalen

2018-01-30 av Nina


Efter fantastiska filmer som Återkomsten och Leviatan, är nu ryske regissören och skådespelaren Andrey Zvyagintsev aktuell med Saknaden(Neljubov). Med lovande grå tunga penseldrag, cement och smutssnö glider man in i bitterhetens högborg. Zjenja och Boris har varit gifta alltför länge och är på väg till sina nya liv. Det enda som står i vägen för deras lycka är 12-årige sonen Aljosja. Det är helt hjärtskärande med denna totala otrygghet i familjens oheliga allians. Hos föräldrarna finner man inget förmildrande. Deras hat är absolut och kompakt. Båda ångrar dom sin son, mest modern. Hans födelse har förstört hela hennes liv. Hon känner inget annat än likgiltighet för sin avkomma, men man får inga ledtrådar till varför. Det är synd eftersom det utestänger, publiken blir inte inbjuden.
En dag försvinner sonen spårlöst. Efter några dagar sätts sökarbetet motvilligt igång. Oförmågan hos paret att ens nudda vid någon form av självrannsakan eller eget ansvar blir närmast absurt platt och faktiskt rent av tråkigt. Ska inte spoila vad som händer, men jag satt och önskade att det skulle gå åt helvete för bägge två.
”Deras tidigare erfarenheter har naggat deras självkänsla i kanten, men de ser fortfarande ljust på framtiden. […]” beskrivs paret av Andrej Zvjagintsev på Triarts hemsida. Fan trot.
Visas på Hagabion den 1 februari kl.21.00

Stefan Falck Stefan von Klaf som en present från en svunnen galax

2015-12-05 av Chawki

Vill skriva nåra rader om min gamla polare Stefan, poeten och rockälskaren
som sedan de mörkaste åren varit en vänlig oas av tro och skönhet

Träffade Stefan, Thomas, Strommen å nåra andra missanpassade ynglingar
på Hagabions kafe på 80-talet
Det brukade sitta nåra skäggiga filosofer från Kroatien i ett hörn
Den ärrade Insulan satt å spelade schack och skröt över sig själv och Strindberg
Min väninna den långa modelllika Sara var olycklig och snygg
Jag satt lutad mot väggen tyst och i full beundran över Stefans flöde av
poetiska betraktelser
det var rävar och kepsar överallt
och kosmiska upplevelser

Stefan hade kubb eller stormhatt, han var vig och energisk
slängde benen och poserade bättre än Jagger
Bruno K Öijer var måttligt intresserad när Steffe ville diskutera Dylan
Poetry Art Festival på Draupner 87
Don´t look back, sa han bara
och följde en mystisk storvuxen konstnärinna hem
Steffe blev sparkad från Union Carbide när Ebbot dök upp å tog hans plats
som sångare
Stefan har ju heller aldrig velat bli kändis så de var väl lika bra
Det är rädslan för hybris som avgjort saken
Stefan får alltid avgöra om de jag skriver håller eller inte
han har varit min allsmäktige domare i alla år
när jag slängt fram en ny låttext
Han är en äkta konstnärsjäl, ena dan skriver han, andra dan ska han
aldrig nånsin skriva igen
Jag följer hans vågor som sköljer över timmarna, hårt eller i tillit

slutligen lite poesi av Steffe

Jag ser ljuset
Jag hör The Mothers of Invention
Som heliga daggdroppar
Kommer dagen
Till oss
Serverade på ett fat
av Gud
10956749_10153230809381351_6799965613044913238_n

Stora Vilan på Truckstop Alaska

2009-04-10 av ozelot


Sydstatsdoftande tongångar som för tankarna till en pjäs av Sam Shepard, ja det blir det nog när ett av Sveriges bästa liveband – Den Stora Vilan – fyrar av en konsert på Truckstop Alaska

Dessutom Pia Hansson. Vem är det undrar ni? Det undrar jag också.
http://www.myspace.com/piahansson

T.r.u.c.k.s.t.o.p
Lördag 10 april kl. 20:00 – 03:00
Innan 22: 30 kr.
Därefter 60 kr

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.