Jag hade föresatsen att skriva en nyårskrönika: En slags summering av det här året. Men den börjar där året slutade, med debatten om Zlatans uttalande. Ty på något sätt är den signifikativ för var diskussionsklimatet befinner sig nu.

Alla känner till de famösa citaten vid det här laget. I synnerhet det här med damcykeln har upprört – en i sanning klantig formulering men som fått surrealistiska proportioner.
Helt plötsligt tvingas nämligen tyckarkollegiet yrvaket konstatera att Zlatan inte är någon mediaskolad utvikningspojke i Bang, och alltså inte säger rätt saker ur ett jämställdhetsperspektiv!
Herregud, är någon vettig människa som ens på klädsamt avstånd följt Zlatans karriär förvånad?

Svenska Fotbollsförbundet har sedan Ibrahimovic stora genombrott levt högt på stjärnans lyskraft, pressen har tjänat miljoner på hans upptåg både på planen och vid sidan av planen.
På kultursidor har man lyft fram Zlatan som ett framgångsexempel på mångfaldens styrka, hyllat hans självbiografi som en beskrivning av en klassresa trots att stjärnan på intet sätt varit okontroversiell bland kvällstidningarnas ”toppkommentatorer”, där man istället klagat på att att hans spelstil är en hämsko för landslaget.
Underförstått: Osvensk.

En politisk och inte sällan vänstermärkt falang på sociala medier har dock aldrig tvekat att försöka göra Zlatans exempel till metod: Samma kader som nu ylar av indignation av att Zlatan inte alls är den de ville göra honom till.
I förekommande fall är de helt okunniga om fotboll och sprider floskler kring sig som att ”herrlandslaget minsann inte går till VM ens” och att ”Lotta Schelin vunnit två Champions League-titlar”.
Båda två hedervärda prestationer skall sägas, men det är ungefär samma sak som att Svenska Innebandylandslaget borde vinna bragdmedalj varje år.
Nu har istället damfotbollhatarna roliga timmen i Aftonbladets kommentarsfält, och avgrundsklyftan kunde inte bli mer milsvid.

Har inte en svensk lagkapten och världsstjärna ett ansvar för vilka signaler han sänder ut då? Jo, det kan man tycka, och det ansvaret har Zlatan också i mångt mycket tagit.
Zlatan springer inte som många kollegor i den internationella fotbollsvärlden runt och ställer till med skandaler på fritiden, han ertappas inte med några underåriga prostituerade och dricker knappt om ens överhuvudtaget alkohol.
Han är en en 32-årig familjefar som försöker ge sina barn den uppväxt han inte själv fick, i segregationens Rosengård.

Däremot har han aldrig varit eller ens försökt vara en strömlinjeformad megafon för den svenska folkrörelseidrottens sociala ingenjörsbygge. Tveksam om han ens – hör och häpna! – har något ansvar för att uppfostra en kunskapstörstande folkopinion i genustänkande.
Zlatan har inte ens, tror jag, bevistat ett enda elitpojkläger utan har hela tiden varit ”den andre” – den som de svennemärkta föräldrar försökte få utesluten och laget för att han ”bara dribblade”.
Detta gjorde Zlatan till den han är.

Den behagsjuka och retweetkåta tyckaropinion som sällan försitter en chans att i varje utsaga omfamna olikheter och mångfaldens styrka sätter i halsen när det visar sig att föremålen för deras omsorger inte alls passar in i den bilden.
När det visar sig att svenska imamer sprider en alldeles bedrövlig kvinnosyn omkring sig blir det tyst. När det visar sig att SD har flest invandrare på valbar plats av alla partier i vissa valdistrikt – ofta kristna syrianer som vill markera mot ”islamiseringen och homosexuella äktenskap – blir det genast svårsmält, och när en persisk lärare säger att hon aldrig skulle acceptera att hennes dotter kom hem med en färgad person blir det syntax error.

När Zlatan säger att damfotboll inte kan jämföras med herrfotboll blir det ramaskri (inte ens damfotbollens företrädare tycker själva att man skall jämföra).

Jag vet inte.
Jag tycker på något sätt att den debatt som brutit ut kring Zlatans intervju är symtomatisk.
Delvis på grund av att många som nu är kritiska ser det som en förevändning för att kritisera fotbollsvärlden förmenta ”machodominerade våldskultur”, dels att den är full av dubbelmoral då flertalet tyckare knappast själva bidrar till att höja damfotbollens status genom att gå på matcher, men kanske främst för att den röjer en osmickrande intolerans för oliktänkande.

Helt plötsligt är inte det där lyckade integrationsprojektet som är Zlatan så gulligt och helylle längre.
De påstått toleranta inte längre alltför toleranta.