[ingenting] räddar kvällen.

Nyss uppvaknad i soffan till herrarnas storslalom på högsta volym och Stig Strands filbunksvänliga ”fiiina svängar” ger en onekligen en smula distans till tillvaron som övervintrad parodi på party animal.
För Invigningsfesten var väl i princip som den alltid varit såsom jag minns den – för sex år sedan.

Samma gubbar i kavaj och jeans som lite uppgivet står och hänger över räcket på balkongen med blicken på spektaklet där nere men ändå i fjärran, som om de väntade sig att någon överjordisk sanning skulle uppenbara sig där och ta dem bort dem därifrån, eller ännu hellre upp på hotellrummet.

Samma personal – varför i helvete skall alla alltid lägga sådana här tillställningar på Trädgårn? – som innerst inne hatar dig (inget personligt, de hatar alla som inte är kolasnortande c-listekändisar) och som tar ett halvt decennium på sig att ens ge dig den där bekräftande första blicken som säger att du kanske skall få beställa dina två festival-öl. Som i det här fallet består av en pytteliten flaska indisk Cobra-öl (har någon kapat en långtradarleverans nånstans?) för 38 kronor eller om du vill uppgradera dig – en campari och soda för 68. Tur man hade med sig eget…

För en liten platt plunta Cognac är verkligen som en St Bernhardshund till den nödställde på den ibland tröstlösa ökenvandringen från rum till rum i den labyrintliknande byggnaden i jakt på ett bekant ansikte som man vet borde finnas där – det gjorde det ju för en timme sedan – och man önskar att man haft en GPS som hittade tillbaka till samma plats.
Lärdom: Rök inte och gå inte på toa.

Men festivalgeneralerna hade i alla fall lyckats vaska fram en rätt imponerande musikalisk sättning – både på scen och dj-wise – och vi lyckades se hela tre av dem.
Ett av dem var Makthaverskan gick ut frejdigt påeldad av en cocktailblandning av nervositet, hejande kompisar längst fram och så småningom ungdomlig hybris som utmynnade i pubertala skrik och tappad röst. Kamomillté för dig idag Maja.
Men jag gillar det på skiva och stundtals på scen, men den åldrande publiken med grånande tinningar och festivalblåsor tittade rätt klentroget på fenomenet.

En annan av dem var Daniel Gilbert som dock var så full att han knappt kunde stå på benen vilket inte gjorde det hela bättre. För även om den nya skivan är rätt sympatisk och lite bra så är musiken inte SÅ jävla bra, och Daniel inte SÅ jävla stor att han kan leka Bobby Gillespie och fylledansa lite och ändå få både trosor och kalsonger uppkastade på scen.
Ett extranummer uteblev då medmusikanterna bestämt klev av scenen på exakt utsatt tid – och Daniel blev stående ensam kvar med mössan i hand för att sedan lomma av scenen han också med oförättat ärende.
Ta och kamma dig och välkommen tillbaka nästa gång.

Men [ingenting] plockade upp den tappade stafettpinnen. Inte bara plockade upp den, utan spurtade förbi hela jävla klungan, upp i ledning för att sedan VARVA sina konkurrenter och springa ärevarv.
För om jag hade mina dubier ifall musiken skulle hålla även på scen visade de sig definitivt helt ogrundade. Riktigt bra, och även om jag inte kan säga något popskribentsmart om låtval eller ens har lärt mig bandmedlemmarnas namn kan jag på ett intuitivt plan ändå skilja bra musik från dålig och även en bra dag från en dålig.
[ingenting] Lyckas pricka både dagsform, riktigt jävla grymma låtar och den här gossens hjärta. Lite grann som när man såg Kent första gången på chalmersrocken och hoppades att man skulle få behålla dem för sig själv. Nu har man tack och lov växt ifrån sådant identitetsskapande indiefjanteri och för min del får de gärna bli papptavlor utanför Åhléns så länge de gör bra låtar.

Tack för [ingenting].
Läs och vår miniintervju med [ingenting]

Några bilder från invigningsfesten..