Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Bikt, falukorv och torrborstning

2020-09-27 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue

Hanna Chawki har blivit sjuk. Hon driver Nonstop. Jag läser alltid hennes artiklar eftersom hon skriver som Bukowski. Fler borde skriva som honom. Konkret och utan mystisk undertext. Hon orkar inte just nu. Hon måste bota sig med läkarvård och med något kinesiskt. En gång reste hon med mig till Spanien på skrivarkurs. Då gjorde hon thai chi i trädgården. Hon klättrade brant i spetsstrumpor och träskor. Hon har väldigt snygga ben och äter liknande föda varje dag. En gång drack hon vodka och drev ut onda vibrationer ur en annan författare. Det fungerade troligen. Liksom hennes rekommenderade torrborstning.

Jag skriver dagbok. Det har jag gjort sen jag var 7 år och låg på mage hemma hos Ingrid som skrev om björnar hela tiden. Jag tänkte jag kan göra det här medan Hanna återhämtar sig. Skriva dagbok alltså. Kulturella reflektioner. En gång i veckan kanske. Det händer ju en hel del när man lever och samtidigt händer ingenting. Nuet är stillsamt till sin natur. Det är en bra utgångspunkt för att nedteckna iakttagelser. Förr sa man ”dagsedlar”. Stig Dagerman publicerade sådana i tidningen Arbetet på 40 och 50-talet. Poetisk satir om dagsaktuella händelser. Jag tror inte jag klarar poetisk satir. Men jag kan ju skriva om sådant jag läser och ser.

Just precis nu ligger jag i sängen på ett hotellrum i Stockholm och dricker pulverkaffe. Vi är i huvudstaden för att spela en teaterföreställning i två dagar. Ingeborgs Manifest. I den spelar förresten Hannas syster Gilda huvudrollen. Gilda är vig. Vi träffades på Fårö och fantiserade tillsammans om det manliga geniet.

Nu raskt över till min första kulturella reflektion. Jag läser Åsa Lindeborgs dagbok som heter Ett år med 13 månader. Hennes kinder börjar bli mjuka och hon doftar ur. Det betyder att hon börjar bli gammal. Hon är 50 år. När boken utspelar sig är Metoo i full gång. Innan jag började läsa hörde jag talas om boken. Många stör sig på Åsa Lindeborg. Jag tänker att det beror på att hon länge varit både snygg och tvärsäker. Hon formulerar sig i bestämd form. När människor gör det är det lätt att få för sig att dom inte lyssnar på andra. Att dom redan bestämt sig. Men i boken börjar Åsa Lindeborg tvivla. Hon äter väldigt mycket falukorv och erkänner att hon varit otrogen i hela sitt liv. Nu blir hon lämnad av P som är 17 år äldre men som vill ha en ännu yngre kvinna. Åsa jobbar jämt, jag skulle nog också tröttna på det även om jag är likadan själv. Hon gråter i famnen på olika män som är solidariska kamrater och diskuterar allvarligt med Lena Andersson som är en ny vän. Väldigt ofta minglar hon fast hon avskyr det. Jag tänker att så är nog livsstilen i det offentliga livet i Stockholm. Hon skriver om Horace. Horace tycks vara en trevlig kille och alla gillade honom tydligen innan han började säga konstiga saker om penetrering och rekommenderade klådan som livsstilsideal.

Åsa tar inte upp just penetreringsdiskussionen, den analyseras däremot i sektpoden som jag också varmt vill rekommendera. Sektpoden drivs av läkare och analytiker Rigmor Robèrt och Emma Gembäck som var pastor i Knutby. Är du det minsta intresserad av sektliknande beteenden måste du upptäcka den. Rigmor tycker MYCKET om Horace men menar att hans erövringstankar passar bättre för en primitivare primat. Dock håller hon med en läsare om att män är attraktiva för kvinnor om dom är upptagna. Hon menar att mäns och kvinnors sexualitet är väldigt olika, att män vill vara den första för kvinnor och kvinnor vill vara den sista för män. Män blir attraktiva av att vara promiskuösa, i kvinnors ögon, medan det är tvärtom för kvinnor. I detta resonemang känner jag att Rigmor är väldigt vilse, men det gör ingenting. Hon ber alltid om ursäkt när hon säger fel och vet väldigt mycket om andra saker. Som psyke tex. Hon gråter när hon talar om barn som far illa. Och eftersom jag själv länge kallade mig Jungian blir jag glad över hennes två avsnitt som beskriver Jungianismen som en gränslös sekt där de som går i terapi har tystnadsplikt istället för tvärtom. I den ”vanliga” världen är det läkaren som har tystnadsplikt eftersom det är patienten som ska skyddas. Att få sina idoler nedknuffade från piedestal svider på ett bra sätt.

Men nu var det ju inte sekter utan Åsas bok jag skulle skriva om. Åsa var kritisk till Metoo rörelsen. Hon konstaterar att många tidningar blev rättsligt dömda i efterhand, men det är det ingen som talar om nu. Det stör henne för hon var väldigt kritisk själv. Hon blev rädd för flockbeteende och hat. Mediadrevet, folk som hängdes ut, kvinnor som ljög, att många kvinnor hämnades genom metoo. Hon var kulturchef och visste inte hur hon skulle hantera saken. Detta upprepar hon i sin dagbok. Jag förstår henne för jag kände likadant. Jag blev arg på en kollega som la till mig i en metoo grupp för författare utan att fråga. När jag sa ifrån frågade aggressivt hon om det inte var självklart för mig att vara med i gruppen av solidaritet. Tvång och solidaritet går inte ihop sa jag då. Metoo betyder ”jag också”.

Åsa rannsakar sig själv. Hon känner sig delvis skyldig till ett självmord. (vilket på sätt och vis är hybris) Hon tänker på att när hon var ung så använde hon sin kvinnlighet i varje situation som det gick. Hon begrundar hur hon rör vid och skämtar med manliga kollegor samtidigt som hon inte vet hur hon ska hantera att en rörmokare kysser henne på halsen när han kliver in i hennes lägenhet. Hon vågar röra sig i ett ambivalent landskap. På sitt tvärsäkra sätt naturligtvis.

Vi är förhoppningsvis alla eniga om att Metoo rörelsen var och är en nödvändig revolution. Jag insåg det ännu mer när en politiker jag känner påpekade att en grupp som absolut INTE deltog var kvinnor inom svenskt näringsliv. Kommer man ut som offer i det gänget är man kokt för evigt. Men samtidigt krävs den analys som Åsa efterlyser i sin bok. Inom media. Självreflektion. Men även på ett privat plan. Där är hon modig tycker jag, det känns inte som en blek efterhandskonstruktion vilket påståtts i vissa bittra recensioner. Som en kollega sa häromdagen: Jag är mer intresserad av Åsa väcker för tankar och känslor hos andra kvinnor än vad Åsa egentligen säger själv. Jag tror, på allvar, att hon undrar vad fan som hände.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull.

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattning av verkligheten.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.