Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Det handlar om knark

2014-11-17 av

Namnlöst-1

Ni som följt min blogg ett tag vet jag ”skriver av mig” ganska ofta.
Jag är en känslomänniska, likt en fartfylld berg- och  dalbana så är jag på toppen och vill jag ta över världen en dag för att sedan vara botten och hoppa av dagen därpå. Mycket av det får utlopp här på bloggen.
Jag tänker berätta om en händelse som inträffade för ett par veckor sedan, när jag satt på tåget mot Göteborg efter en helg i Sollebrunn.

Jag har tights och gympadojor på mig och min orangea resväska med mig. Jag ska till hem till Surte, men måste innan det gå på ett möte radiomöte på Radio 88 angående vår nya hemsida. Det är fortfarande en hel del detaljer som ska till innan det är helt klar, och jag är en av de tre som är ansvariga för 88’an på sociala medier.
Är redan lite sen. Lär väl komma 20 minuter senare än mina kollegor, men förhoppningsvis missar jag inget jätteviktigt.
Känner verkligen inte för möte idag. ”Kommer ändå inte bidra med något. Vad ska jag dit och göra?” tänker jag när inser att jag blir försenad dit. ”Jag kan ju inte det där egentligen…”.
Alltid det där; jag kan inte. Jag kan ingenting. Varför starta jag ens upp ett företag? Vafan fotograferar jag för? Jag kan ju inte det. Och radion, varför är jag där? Inte en jävel som lyssnar ändå.

Sätter mig i ett dubbelsäte; två på min sida och två mittemot. Breddar ut mig med min stora resväska. Ringer kollegan och säger att jag blir sen, hoppas någonstans inombords att han ska säga
”Du behöver inte komma om det blir stressigt för dig, Josefine.”, men det gör han inte. ”Okej – det är lungt! Men då kommer du 09:20 ungefär?”. ”Joo…” svarar jag. Ses sedan. Ja. Bra. Okej. Hej. Lägger på.

Precis när tåget börjat rulla så kommer en kille med en träningsväska släpandes efter sig och sätter sig framför mig. Han är ganska ung. Några år äldre än mig kanske. Han luktar konstigt, men kan inte sätta fingret på vad. Han har en enkel grön vinterjacka på sig. Färdigslétna jeans med några tygmärken på och en mössa på huvudet.
Han har en tatuering på halsen också. Hans födelseår ska jag senare få reda på. När han ser att jag tittar på den så försöker han få kontakt. Våra blickar möts och vi nickar åt varandra. Hej-hej. Han ler så finurligt på något vis. Ser jättenöjd ut,
men på det sättet han rör sig, sätter sig ned i sätet och som han luktar så tror jag inte att han alltid har varit sådär nöjd…

Jag sätter i hörlurarna. Lyssnar på en arg spelningslista för att försöka ladda och tagga mentalt inför det kommande mötet som jag absolut inte är sugen på. Allra helst vill jag hem och gömma mig och inte träffa några människor idag. Jag är tom inombords.
Jag vill sjukskriva mig från allt och alla.
Jag är psykiskt förkyld idag.
Låt mig vara.

Han tittar på mig fortfarande.
Försöker att inte möta hans blick.

Då sparkar han till min resväska lite lätt med ena foten.
Jag tar av mig ena hörluren.

”Ska du ut och resa?” frågar han.
”Heh, nej. Inte direkt.” svarar jag.
”Nähä?” säger han förvånat. Fortfarande det där finurliga leendet på läpparna.
”Jag har varit ute och rest kanske man kan säga…”.
”Jaså? Vart då?”
”Sollebrunn.” säger jag och sänker volymen på musiken som spelas i mina hörlurar.
”Oj, det var långt!” skämtade han. ”Vart ska du nu då?”
För ett slag tänkte jag att ”det har inte du med att göra” eller ifrågasätta varför han undrar det, men samtidigt kände jag att det inte var läge för det. Han hade inte gjort något ont mot mig, så jag svarade och berättade vart jag skulle. Berättade att jag bodde i Surte. Var ganska nyinflyttad. Jo, jag trivs väldigt bra där. Det är ett litet samhälle, eller vad man ska säga. Sju minuter med tåg utanför Göteborg. Ja, det är jättebra. Vet inte hur många som bor där, kanske 5 000? Det är en etta. 36 kvadratmeter. Lagom för mig.

”Vart ska du själv någonstans då?” frågade jag. Han blev tyst en liten stund, sedan svarade han
”Stan.”
”Jaha, okej.”  svarade jag lika kort, antog att han kanske inte ville prata om det.
”Östra. Jag ska till Östra.” sa han sedan.
”Oj, är du sjuk?” frågade jag, som ett litet barn.
”Nja, eller…lite kanske. Jag ska få Metadonbehandling.”
”Oj. Varför då?”.

Jag är ärlig och nyfiken, jag vill veta. 
Han är ärlig och öppen, han berättar.

Här börjar en djup, 40 minuter lång konversation om missbruk av alla de slag, men mest heroin. Det handlar också om depression, slag mot flickvännen, knivmord, knarkfyllda fickor på studentflaket, ångest, boende i trappuppgångar, grupptryck och det som präglat hans liv under åtta år.
Jag lyssnade, frågade och berättade själv om mitt matmissbruk, anorexian som jag led av under tonåren. Han lyssnade och frågade han också. Vi möttes där. Pratade oavbrutet bland alla andra passagerare om våra erfarenheter av livet. Trots våra olikheter, så är ett missbruk alltid ett missbruk
– och bland det värsta man kan vara med om. Känslorna är detsamma.

”Du har alltså förlorat åtta år av ditt liv?” sa jag.
”Jo.” svarade han. ”Det är ett tag…”
”Ja. Det är det verkligen. Åtta år för mycket. Åtta år av skit.”

Sedan ringde hans flickvän. Hon grät i telefonen. Jag hörde inte vad hon sa, men det lät jobbigt.
”Men lilla gumman, har du tagit dem då? Ja, tabletterna alltså. Lugna ned dig, gumman. Lugn…”
”Fan, men finns det ingen yoghurt hemma då? Ta dem med yoghurten. Finns det ingen yoghurt? Måste vi köpa yoghurt?”.

”Nästa station: Partille.” ropar de i högtalarna på tåget.
Det var dags för mig att gå av. Han satt fortfarande och pratade med sin flickvän. Han hade lugnat ned henne, men samtalet var fortfarande tragiskt. Det lät så ledsamt alltihopa.
Jag reste mig upp och tog mina saker. Ville inte störa i telefonsamtalet så jag slank diskret förbi honom och han tittade inte ens upp. Stirrade ned i marken samtidigt som han pratade med sin flickvän i telefonen.
Dörrarna gled upp, jag klev ut och de stängdes igen.
Det regnade. Blåste kallt. Jag drog upp dragkedjan på jackan och började promenera bort från tågstationen
– och det enda jag kunde tänka på när jag gick där med min tunga packning, tunna tights och gympadojor var

Fy fan vad bra jag har det egentligen.

Häromdan såg jag honom igen. Då på ett café i ett hektiskt Nordstan. Han satt och sov med huvudet i sin kupande hand.
Först gick jag förbi, men efter ett par meter kände jag hur fel det var, så jag vände och gick tillbaka mot honom igen. Tog tag i hans ena axel och skakade om honom lite lätt. Han vaknade till.
”Är du okej?” frågade jag och såg honom i ögonen. Jag såg att det inte var okej. Han var trött. Borta.
”Ja, ja, ja. Ja.” svarade han sömnigt.
”Säkert?”
”Ja!”
”Bra. Lova det…”.

Sedan gick jag därifrån.
Oavsett hur det går för honom, vad min roll betyder för honom i hans liv, vad han sa var sant eller ren och skär lögn
– så gav det åtminstone mig en tankeställare. Att jag, återigen har det jävligt bra.

Och att knark är bajs.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Väntan och förväntan med tidiga bussar, hundbajstryfflar och smutsiga skivor

2012-12-26 av

När detta läses av er så befinner jag mig på mitt timvikariejobb.
Det blev en väldigt lugn och stillsam julafton för min del tillsammans med syster Louie och Mamma hemma i Sollebrunn. Det var helt OK att sitta i för stor Sweden Rock-hoodtröja från 2007 med hål i ärmen och hårfärgsfläckar kring kragen (jamen, den är ju så go den där tröjan).

Klockan är 07:37. Om en liten stund ska jag fortsätta göra ordning mig för att sedan promenera iväg.
Men innan det vill jag lägga upp ett enkelt inlägg om när jag en morgon åkte in till Göteborg för att inhandla de sista julklapparna tidigare den här veckan. Något som varken är särskilt akutellt, trendigt, på gång eller intressant egentligen – men kanske något att göra och annandagjulbakisheten då det enda som finns kvar är ”rumpan” på skinkan och körsbärslikören i chokladasken.

06:54 visar den där klockan längst fram i bussen. Egentligen är det alldeles för tidigt för att åka in till stan den tiden. Förvisso tar det drygt två timmar för mig att ta mig från byn in till stan, men nu skulle inte ens affärerna ha hunnit öppna.
Men, det kändes bättre att få skjuts av mamma som skulle till jobbet, än att behöva gå tre kilometer i kyla och snö senare.

I Alingsås hoppade jag av bussen och satte mig på tåget mot stan. De har fått nya tåg nu! Wünderbah. De har till och med kontaktuttag vid varje säte så att man kan lyssna på musik ur telefonen utan att vara orolig över att batteriet ska dö.

08:45 står det på klockan där borta. Klockan 10 skulle alla affärer öpnna.

Jag hade god tid på mig att bara gå omkring, titta på folk och kolla in tidningar på Presstop på Centralstationen.

Folk med resväskor stod och kollade efter sina tåg. Troligtvis var det många som skulle åka iväg för att fira jul på hemmaplan med släkt och vänner. Känner mig väldigt glad över att jag slipper det där med att åka till fyra-fem familjer och fira jul. Stressigt, rörigt, fram och tillbaka…bläh.

Inte mycket till snö ute på gatorna…

…men det var fint och mysigt ändå. Clarion Hotel Post tar väl ändå priset för snyggast inslagning.

Funderade på om jag skulle göra en såndär grej, att åka med en vagn jag aldrig tidigare åkt med och hoppa av vid slutstationen och se vad jag skulle hitta.

Men det gjorde jag inte. Istället gick jag in på ett ganska tomt Nordstan. Julmusik ur var och varannan högtalare. Orup, Nat King Cole, Tommy Körberg, Willie Crawford, Troll, Bing Crosby…you name it. Alla var där.

Jag visste ett ställe som var öppet, Espresso House. Därför gjorde jag en klassiker som jag gjort de senaste veckorna när jag intervjuat folk för radion….

…beställde en cappuchino och satte mig ner och började skriva. Eller, ja…jag började, men upptäckte efter en stund att jag inte hade med mig den där pennan i väskan. Så, där satt jag med en block och tittade framför mig istället.

Ibland tittade jag ner på Peps Persson-light som satt nere på plattformen och spelade aukustiska julsånger för det tidiga morgonfolket som sprang om varandra med portföljer och uniformer.

…och fråna julstjärnor som jag önskade att jag fick plats med i mitt eget hem.

Klockan var strax efter 09. Jag skickade två-tre sms till ett gäng vänner och hoppades på att de skulle vara vakna och kunna prata lite med mig. Rätt som det var fick jag ett från min syster.
”NUUUU! JAG HAAAAN! JÄÄÄÄÄÄS! Jag äter avokadfrukost med plastsked! Kommer snart!”

Louie kom till slut. Med bananer och avokado i en alldeles för stor ICA-påse. ”Frukost!” sa hon klämmekäckt och höjde påsen.
Vi gick omkring där på Nordstan och tittade i affärer. Jag var nära på att köpa flera tröjor och jackor, men varje gång blev jag tvungen att hänga tillbaka dem. ”Vill du ha den? Jaha ja…jamen…ska du inte hänga tillbaka den och…gå iväg en stund då?”
Det är roligt att handla julklappar med Louie.

Efter ett tag började vi bli hungriga. Vi tog en spårvagn bort mot järntorget och promenerade sedan vidare till Dirty Records.

De har världens godaste kaffe, sopplunch och surdegsfrallor där. Dessutom spelar de bara massa bra musik i bakgrunden hela tiden som man vill springa å fråga om ”Vad var det där? Och det du spelade innan?” hela tiden.

Den här gången bjöd de på champinjonsoppa med persilja. 50:- för soppa och bröd – världens kap! Supergott och göörmättande.

Under tiden vi satt och åt betraktade vi dessa gossar. Det var roligt.

Fika måste man göra när man är där också. Louie tog en äppel- och mandelkaka med vaniljvisp. Jag själv tog något som liknande hundbajs, men smakade rena motsatsen. Segaste och mest ”smält i munnen”-god tryffeln ever.

Efter maten satt vi och jäste en stund. Betraktade hela skivbutiken från våran plats och pekade på skivor vi tyckte var fina, som First Aid Kit (som kan vara årets snyggaste skiva?), Old Kerry McGee, Jimi Hendrix och Pink Floyd, för att bara nämna några…

Sedan fortsatte vår julklappsvandring kring långgatorna, Haga och ända bort tillbaka till centralstationen igen.

Och så blev det julafton.
Jag och syster min klädde upp oss i våra finaste dräkter och hyllade den bruna kakan.

Hoppas att ni hade en megaallanfin jul.
Det hade jag.

Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine. 

Konstfilmsprojektet Where Dreams Cross uppförs i Nordstans parkeringshus

2011-05-02 av ozelot

Konstfilmsprojektet Where Dreams Cross bygger på den smått banbrytande idén att göra konsten tillgänglig utanför de ordinarie kulturkadrerna genom att uppföra sina verk på otippade platser. Så varför då inte i Nordstans parkeringshus? Taget.

Inleder denna gång gör stockholmsbaserade konstnären Daniela Gradin-Auerbach med filmen ”Under pressure”. En film där dansen som uttrycksmedel symboliserar en önskan om att vilja bli sedd, men också om kontrollera de som ser. Visningen fortsätter med Martin Malm; en av medlemmarna i det krautinfluerade rockbandet Audinom. I bandets video till låten ”Inside” har Malm skapat en fragmenterad konstnärlig
helhet som på med ett hypnotiserade grepp låter in- och utsida mötas.
Vidare i visningen följer Valand-studenten Isabel Theselius verk ”Lolita dricker” en känslomättad och lekfullt animerad liten film. Därefter visas Johanna St Michaels verk ”Öarna mellan världarna” en film om stämningen kring miljön på en militärbas. Historia möter framtid i denna film om mänskliga konstruktioner kontra naturens krafter. Visningen avslutas med Petra Lindholms ”Rapporterad saknad”, en melankoliskt drömlik film om en förlust, ett farväl.

Screening 4 Nordstan: 7 maj kl 14.00 Nordstan P-hus, våning 3, Göteborg

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-08-02

    GBG NONSTOP RED. har lätt beslutsångest. Det dödliga sarkomet är bortopererat tillsammans med livmodern men nu är det snart dags för cellgifterna. För säkerhets skull. Tänker på cellgifter dygnet om. För en vecka sen var jag helt på det klara att bara hänga på va Sahlgrenskas läkarstab rekommenderar. Har…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-07-25

En liten näve havregryn En och en halv kopp vatten Täck havregrynen med vatten, rör lite grann Häll salt i Rör med fingret Hipp som happ Veganskt smör eller Nattljusolja ( bra för lederna och musklerna och huden) Ta mikron på medium Två minuter Låt stå en stund så det…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...