Ja, nu är man tillbaka igen från turnén och har kommit tillbaka på jorden och gått och kollat ett stort releaseparty på Bengans. 13 band är proddade på en vinyl att säljas där så småningom. Va kul. Skivan jag hade i handen hade tyvärr inget ljud för det var fel på skivpressarna. Men lugn, den kommer.
Jag slängde mig ned bredvid två trevliga pojkar från den äldre generationen, varav den ena hade skrivit boken om Tages. De som är med på denna plattan är Tages, Strasse , naturligtvis Nynningen med Nikke Ström och Bengan Blomgren, Sister Aron, Sven Jansson från Musikens hus, Candywheel, Mary Beats Jane m fl. Här var det mingel, tjo och tjim från kl. 16-18. Jag hejade på alla och de på mig men jag vet inte vem de var, för Hanna va inte med. men däremot var Pontus från Lady Banana där.
NU kom Nynningen upp på scenen med den unga sångerskan Matilda Magnusson som gjort en platta med Björn Afzelius-låtar och diggat Nynningen sedan ungdomen, och varit med på en turné med dem. Hennes man var i publiken och pratade men svårt att höra vad nån sa i sorlet. Nikke Ström spelade bas, Bengan Blomgren gitarr, stommen från Totta Näslunds band ( som även jag har sjungit med en gång). Tomas Forsell, gitarr. Julia på trummor och sång. Frida på sax och sång, Jäderlund på sax, Niklas Ryd på trombon. Jag undrade var vår trummis PONTUS TORSTENSSON var som brukar spela i Nynningen. Aron Aronsson var med på sång och gitarr. Aron drog järnet, fy fan va bra han va, jag spelade in en sekvens på mobilen. Men inte hela låten för jag var tvungen att ringa färdtjänst. I vimlet satt operadivan Josefin och Göran Brandels från Tagesboken och hans kompis från Mariestad. Trummisen från Tages hade fått förhinder att komma.
Ja, det var knökat nu på Bengans/Fyrens ölkafé hos Emma. Pandemin är över, tror man. Det var ju tur att man fick knött sig ner två timmar innan jämte Mariestads-gubbarna med en macka och Cola. Jag kollade efter trombonisten Håkan Strängberg i vimlet så stod han framför mig och sa hej. Nynningen såg städade och prydliga ut, lät bra och såg bra ut, för att ha kommit till åren. Det var en fröjd att se och höra dem, framförallt att höra. Trots att de saknade medhörning var de kanon. Det var kul att höra alla gamla låtar, det lät nytt och fräscht. Aron från Lädernunnan var superduper. Vi ropade och visslade efter låtarna som på QUE Club när det fanns. Man kände sig som 25 igen. Man glömde att njurstenarna hoppade ner i blåsan. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville aldrig att det skulle sluta. Man blev glad av musiken. Hade som tur var tatt en värktablett så man glömde bort sig själv. De sjöng om arbetslösheten, paragrafer och allt. Alla låtarna passade in lika bra idag som då. Proggen passar in i dagens samhälle med underordnad sjukvård och eländes elände. Jag kom nämligen till Bengans från radio Trollhättan där jag hade skällt ut eftervården, byråkratin och sjukvården i Trollhättans kommun. Vi spelade Spotnicksskivor och mig. Så Nynningens musik passade utmärkt denna lördag. De va bättre idag än DÅ! De får fyra hjärtan av fyra. Fy fan va bra! Men jag kände mig vilsen utan Hanna men det gick bra ändå. Jag var en mkt gladare människa när jag gick därifrån och åkte hem med färdtjänsttaxi. Hurra! Himla kul det va! Jag glömde att ja va en gammal Primadonna från Hisingen!
Detta är en krönika och den är inte källkritisk utan allt är skribentens egna uppfattning om verkligheten.
Jag minns en kväll för länge sen när ja va med Collins och kollade in en konsert med Torsten Flink. Det var efterhäng med bandet på JAZZÅ på Andra Lång. Nikke Ström va där och Torsten Flink skrev på lappar eftersom han hade tappat rösten. Flink ville att jag skulle gå och köpa en korv till honom på Burger King för han va hungrig, men det gjorde jag ej. Collins tog ett glas vin och blev snabbt salongsberusad eftersom hon sällan dricker. Nikke kallade henne för FYLLEKAJAN, vilket jag & Collins tyckte va mkt roande. Annars har man ju sett Nikke alla år flanera över Järntorget eller spela bas med Nationalteatern, eller nåt annat av alla band han lirar i.
GBG NONSTOP passade på att göra en intervju med Nikke Ström innan han snart gör ett gig med NYNNINGEN på Pustervik. Den 12 december. Här kan ni läsa mer om Nynningens historia, om Totta, om musik och politik och massa annat intressant. Nikke bjöd in Chawki i sitt ljuvliga skivrum, kaffe & cigg. Perfekt öppning på en intervju.
– Jag är nyfiken att höra lite om Nynningens konsert på Pustervik.
– Ja, det har nästan blivit tradition, jag tror det är
fjärde gången vi lirar på Pustervik nu med Nynningen nu sen första gången som
var tänkt som en återförening efter 36 år. År 2016 spelade vi första gången,
Lucia. Så gjorde vi likadant 2017, åsså gjorde vi Pustervik 2018 och nu blir
det 2019 då tyckte jag att det va kul att göra nåt annat också så då plussa vi
på Orkan & Motvind. Motvind, de började strax efter oss, tre fyra år efter
Nynningen fanns i mitten på 70-talet. Orkan är återväxt i samma tradition på
nåt sätt. Jag upptäckte dem, jag går ju ut mycket och lyssnar på folk när jag
är ledig själv, och de har en jävla energi, bra musikanter, bra texter, sköna
människor. Så de har vart med en hel del med Nynningen nu. Nynningen har lirat
över 100 spelningar på två år. Det var roligare än vi hade tänkt oss. Det va
tänkt som ”okej, vi kan väl göra den för full hals, den gamla klassikern, spela
den plattan åsså får det va bra med det”. Men det va så roligt så att det
fortsatte, det har hållit igång, vi har bytt ut lite folk och så. Bernt slutade
från orginalsättningen. Vi ersatte honom med först två blåsare. Nu har vi tre
blåsare, och på Pustervik nu till Lucia har vi fyra blåsare.
-Hur började det
hela då?
– Om vi ska gå tillbaka till 70-talet så började det med…
jag spelade med ett band som hette Älgarnas Trädgård.
– Aha, det visste inte jag!
– Jo, jag var ledare för musikverkstan på Hagahuset. Ett
allaktivitetshus som heter Allégården idag och där var det mycket band, jag
hade ett band som hette Träd På Strand
med Kjell Karlgren och Christer Bothén och Älgarna och Smutsiga Hundarna och En
Suck Av Lättnad och Soffgruppen och allt möjligt. Men efter den där spelningen
med Älgarna så spelade Nynningen. Konstig koppling iofs, Älgarnas Trädgård och
Nynningen på Studentkåren, Götabergsgatan. Efter den spelningen så kom Tomas
Forssell och frågade om jag kunde tänka mig att spela bas med Nynningen för han
skulle flytta, och han flyttade och jag började. I Nynningen sjöng Totta som
jag hängde ganska mycket med redan då. Vi kom till Göteborg ungefär samtidigt
redan på 70-talet och hade väldigt mycket gemensamma intressen, historia och
bakgrund och sådär så vi hittade varann ganska snabbt, så det var ganska
naturligt. Sen åkte vi ganska direkt till Waxholm och spelade in den där
plattan FÖR FULL HALS. Det va så det började och så var jag med till -74
och då slutade jag i Nynningen för att flytta till Stockholm och börja spela
med Christer Bothén, Beche Berger och Kjell Westling i ett band som hette
Spjärnsvallet. Sen var jag där nåra år innan jag kom tillbaka till Göteborg
-76. Då gjorde vi Tältprojektet.
– Hur länge var du med i Älgarnas Trädgård?
– Nä, det va ju till och från under något år eller så. Kjell
Karlgren som spelade saxofon och jag, han och jag fick mer eller mindre sparken
för vi spelade för mycket jazz, tyckte
de andra. De va mera sakrala och vi spräckte lite för mycket kanske för deras
smak och tycke. Så vi gjorde att antal spelningar med dem men sen drog jag som
sagt till Stockholm, började spela med Bothén, Westling och Berger i det här
Spjärnsvallet och kom inte tillbaka till Göteborg förrän -76. Gjorde
Tältprojektet. Från det blev jag kvar i Nationalteatern. Både Totta och jag
slutade i Nynningen då och ersattes av Jimmy Olsson och Sam Westerberg på bas
och sång. Sen jobbade de lite till, jag tror de höll på fram till -80 medans
Totta och jag fortsatte i Nationalteatern då. Och Tomas bodde ju i Luleå då, en
av grundarna till Nynningen och jobbade med olika produktioner uppe i Luleå.
Sen gjorde vi iofs en platta till, en soloplatta med Tomas Forssell, Totta och
jag, som hette Nya Tider. Från den plattan spelar vi ganska många låtar nu. De
har blivit aktuella igen.
-74, 75 slutade Totta och jag. Sen gjorde Nynningen en
platta till – Äntligen en ny dag. Så gjorde de en platta till – Vi kommer leva
igen – tillsammans med Nationalteatern som handlade om Nordamerikas indianer.
Men de slutade -80 och sen var det paus till vi fick en förfrågan från Blå
Stället i Angered. Det skulle va en stödgala för ensamkommande flyktingbarn.
Det var Sam Westerberg som höll i den. Så då gjorde vi väl en halvtimma,
fyrtiofem minuter där med Nynningen och det ledde till spelningen på Pustervik
2016 och då hade ju jag i alla fall haft paus i 36 år. 1980 till 2016.
– Va tycker du skillnaden är rent musikaliskt i bandet nu
jämfört med förr?
– Nja, förhoppningsvis har vi ju förkovrat oss lite eftersom
alla har fortsatt spela, alla har hållit på och förhoppningsvis utvecklats och
blivit lite bättre. Fått lite nya influenser och liknande. Vi spelade ju lite
av de låtarna eller uteslutande de låtarna från -70talet med vi har uppdaterat
dem på nåt sätt.
– Upplever du att det är politisk musik?
– Nynningen har alltid varit ett, gud förbjude uttrycket,
fusionband. Redan på -70talet spelade vi många instrumentallåtar med mycket
improvisation och fria partier uppblandat med politiska texter då. Tittar man
textmässigt, Majakovskij, det är klart att det är politiskt. Men det är också
politisk poesi skulle jag kalla det för, mer än propagandistiska parolltexter
som mycket var på den tiden. Det finns en lyrisk ådra i texterna. Det är inte
den här slagordspolemiken kanske, och absolut inte partipolitiskt. Men ideologiskt
till vänster så klart eftersom vi är socialister allihopa, tror jag man kan
säga i det här sammanhanget i alla fall. Vi är inga extremister men ganska
långt till vänster. På vänsteryttern om man säger så.
– Tror du att det är därför ni återskapar bandet, för att
de ideologierna behövs idag?
– Dels det och att det höll så bra. Jag var uppriktigt sagt
ganska tveksam. Nynningen på -70talet är dock ganska daterad musik. Och sen har
vi dragit vidare och det har gått nästan 40 år. Man har som jag sa förut utvecklats
musikaliskt, hantverksmässigt och allt möjligt. Majakovskij är tidlös, men
musikaliskt kanske lite daterat då som vi, tycker jag då, har uppdaterat idag
med allt vårt kunnande och erfarenhet. Jag tycker det är jävligt roligt att
spela med Pontus. Han är ju jävligt mycket yngre än oss och kommer inte alls
från den skolan, den traditionen, men trivs i sammanhanget och tycker det är
skitkul. Och blåssektionen likaså har också förändrat uttrycket musikaliskt,
både som ensemble och att vi fått flera solister. Vi har ju fantastiskt duktiga
saxofonister och gitarrister i bandet som gör att det händer saker. Som är
olika från kväll till kväll. Det finns en öppenhet, en frihet i de musikaliska
partierna, som tilltalar mig, som jag trivs i.
– Ni har gjort vissa samarbeten med Sven Wollter ah?
-Sven har vart med en hel del och i mars, april ska vi ut på
en musik och lyrik-turné som vi håller på och jobbar med nu. Det blir väl en
10,15 jobb med Nynningen och Sven och en tjej som heter Matilda Magnusson.
Föreställningen kommer heta EN DRÖM, EN LÄNGTAN, ENSÅNG.
Undertiteln är EN FÖRESTÄLLNING OM LIVET, DÖDEN OCH KÄRLEKEN. Låter väldigt
fint. Det blir texter av Kent Andersson, lite Majakovskij, Joe Hill,
Strindberg, Karin Boye, Edith Södergran. Sven sjunger ganska mycket på det vi
har gjort hittills, men han läser också. Vi ska försöka göra en dramatiserad
föreställning, jobba lite med teaterteknik, kanske lite rekvisita, så det inte
blir att man går in med gympaskorna i vardagskläderna och bara gör en konsert. En
förhöjning av….det är ambitionen i alla
fall. Företrädesvis på teatrar. Alltså teatersalonger med befintligt ljus, ja
för att förhöja stämningen lite.
– Nu på Pustervik blir det Nynningen en timma med blandat
material och en hel del nytt från senaste gångerna vi har spelat. Vi repar ju
ganska kontinuerligt med Nynningen och ses en gång, var eller varannan månad,
lägger till material, och blandar jävligt mycket för att hålla liv i det. För
oss själva åtminstone. Ja, och för att variera för publiken också som kanske
går och lyssnar på oss igen. Så det inte blir samma.
-I Nynningen är det i stort sett bara Tomas som är låtskrivare och kompositör. I vissa fall då när vi kör gammalt Nynningen-material, där var det Tomas och Bertil Goldberg som skrev låtarna. Bertil har ingen lust, tid eller vilja att va med längre så vi jobbar med material som legat till sig i Forssells lådor under åren. Han har vart väldigt aktiv med både teater och musik, under den här pausen på 30 år. 40 år. Han har gjort barnföreställningar, Häjkon Bäjkon och sånt där. Där hämtar vill väl inte så mycket i detta sammanhanget. Han har gjort soloplattor och tonsättningar till Sven bland annat och Kent Andersson. Norrbottensteatern har han jobbat på. Folkteatern i Gävle. Han har massa material i byrålådorna som vi kollar på om det funkar, om vi får till det med dagens laguppställning. Vi ses och repar, det är en rolig konstellation på många sätt och vis.
– Du som musiker har ju en öppenhet och bredd, har kastat
dig in i massa olika projekt, allt från Nynningen, frijazz, pop, URAN GBG.
– Ja, & Cosmic Ellington Girls, Haha! Stefan Sundström.
Ja, jag är nyfiken och jag är ganska gränslös. Har lätt att identifiera mig med
musikaliska sammanhang från ett jävligt brett spektrum. Jag känner igen mig i
mångt och mycket. Jag lyssnar på väldigt mkt olika, spelar väldigt mkt olika just
därför. Jag trivs i olika sammanhang. Bara det är själ och hjärta och genuint så
känner jag mig hemma för det mesta.
– Min följdfråga kanske du svarade på nu, vad
ser du som den röda tråden i ditt konstnärskap?
– Det är människor och musik. Relationer. Och när jag säger
människor så är det både medspelare på scenen som är såklart det allra
viktigaste att man trivs i gruppen, att det är människor man har en hel del
gemensamt med. Men också publiken, de publika sammanhangen. Man ser hur det tas
emot, det samspelet liksom. Det totala samspelet.
– Har du känt att du haft
nåra speciella nära samarbeten.. jag gissar att du och Totta måste haft ett
otroligt nära men finns det andra människor som du upplever den närheten till
på det sättet?
– Ja, det är väldigt unikt. Jag har aldrig vart så nära en
annan människa som Totta. Vi jobbade ihop i nästan 40 år. Det är längre än jag
känt och umgåtts med mina barn och mina föräldrar. Jag drog hemifrån när jag
var 18 år. Och barnen är runt 40 nu. Men de jobbar man ju inte med på samma
sätt som en arbetskamrat. Visst relationen består, men de frigör sig ju i
20-årsåldern. Totta och jag hängde mer eller mindre dygnet runt i nästan 40 år.
Och det är längre än nåra äktenskap och förhållanden jag varit i så det blir
unikt och finns inget att jämföra med i mitt fall.
– Va var det som hände mellan er?
– Jag vet inte hur man ska beskriva det. En storebror, men inte ens syskon brukar ha så nära relation som vi hade. Så lång tid. Man brukar ju tröttna på varann, vi hade väl svackor också i perioder där vi inte umgicks lika jävla tajt, men det var ett släktskap alltså, en själsfrände som jag aldrig stött på mer än tillfälligt. Det är svårt att beskriva.
– Yoko Ono har ju sagt att hon och John Lennon träffades
för att göra IMAGINE tillsammans. Kan du känna att du och Totta hade nåt
specifikt ni skulle göra tillsammans?
– Nä, tror inte att det fanns nåt utstakat, men det va nån
slags synkronisering, det måste man ju säga. Det va en resa som vi påbörjade i
början på 70-talet, med allt va det innebar i form av arbete och fritid. Och
den pågick fram till han dog 2005. Då hade vi precis vart i USA och turnerat,
en turné som jag försökte avstyra för att han va så dålig då. Men han ville
till varje pris genomföra den. Han dog ju två veckor efter vi kom hem från den
och vi hade studiotid bokad för en platta vi hade börjat på. Så vi hade en
vecka kvar i studion i augusti 2005. Totta dog juni 2005. Så den färdigställde
vi, det va den här Totta sjunger Dylan. Då hade vi gjort 7 låtar eller
nåt, det var Mikael Wiehes översättningar. Så Mikael gick in och gjorde klart,
så det blev en färdig platta av det. Så han sjunger varannan, var tredje låt.
Totta var ju jävligt envis och tjurskallig, om han mörkade inför oss, om han
visste vad som skulle hända, att det va kört. Det vet inte jag. Men han skulle
göra klart den här plattan och vi hade spelningar bokade på hösten därpå. Så
han försökte väl flytta fram positionerna men cancern tog han, innan det var
klart.
– Det måste ha vart oerhört tungt för dig att förlora
honom.
-Ja, det är fortfarande tomt, det går inte att ersätta en
sån människa, en sån relation, ett sånt förhållande. Men jag är fortfarande
nyfiken, har hälsan och mkt annat är kul. Men nu är man ju så gammal så nåt
sånt kommer man inte få uppleva igen, för tiden är utmätt. Så det var en unik
relation som man får tacka för.
– Vad är det roligaste musikaliskt du gör just nu?
-Jag är så förunnad så jag kan välja, och har möjlighet att
välja så jag väljer bara roliga grejer. Och det är alltifrån Nynningen, Sundström,
frijazzen och allt möjligt som jag håller på med. Det senaste var
Sundström-plattan vi gjorde i våras och som kom nu bara för nån månad sen som
heter Domedagspredikan. Stefan satt hemma vid skrivbordet och satte
ihop ett band med folk som aldrig har spelat tillsammans förut. Martin Hederos
på piano, Ola Nyström från Weeping Willows på gitarr, Stefan & jag och en
kille som heter Martin Emtenäs på trummor. Och det föll nästa omedelbart på
plats, vi gick in i studion och gjorde en platta på en vecka som är bland det
bästa jag har varit med på och jävligt stolt och hedrad över att få medverka
på. Vi ska ut och åka med det i vår och sommar, Stefan och bandet. Det är
skitkul. Text och musik som är jävligt spännande. Kanonkul.
– Sen alla dessa frijazzgrupper
som jag hamnat med, det också jädrigt vederkvickande, befriande, det är som
terapi. Totta och jag spelade en del tennis, så gick man därifrån och var helt
urblåst, befriad, alla bekymmer försvann. Man gick in i det, bara spelade och
svettades. Det fanns inga sorger. Det va en frizon. Så kan jag jämföra de här
sessionerna med David Sundby, Peter Uuskyla, Håkan Strängberg, Mats Eklöf,
Gunnar Lindgren, Joakim Rolandsson, Henrik Wartel..
– Wartel är en grym
trummis.
– Ja, det är som
att duscha i ett vattenfall i Paradiset
. – Ni spelar ju på alla möjliga, lite udda
ställen också.
– Ofta är små
scener intima, blir otroliga möten som vida överstiger att stå på Roskilde och
spela för 50 000. Det är inte lika personligt.
– Vad har det för
betydelse för dig att få uppskattning från en publik?
– Ja, det är klart
att det är en bekräftelse, ett kvitto. Men det är inte DET riktigt man är ute
efter. Man är på jakt efter att uppfyllas, man är på jakt efter extasen eller
en annan dimension eller hur jag ska uttrycka det, lite flummigt men. De sköna
konsterna alltså, det stora. En del kallar det för Gud. Jag är nån slags
gnostiker och tycker att vi har kyrkan i oss själva på nåt sätt. Det är min
övertygelse och att när man går upp i nåt större, det är det som är
bekräftelsen på livet och samhörigheten med världsalltet.
– Du kanske e nån slags göteborgsk musikalisk påve.
– Ja, bara man inte
blir nepotist eller va det heter. Nä, men påve låter inte så kul, det vill jag
inte bli. Men musikalisk allmän egendom, ödmjukt ställa sig till allmänhetens
tjänst, att dela med sig av nåt man tror på och övertygad om och hoppas det
kommer andra till glädje. Jag är inte så mkt ute efter att bli upphöjd till
påve, det ligger inte för mig. Jag är mer underground. Subkulturen har inte,
eller SKA inte ha hierarkier. Men visst jag skapar mkt i kraft av min
övertygelse, jag ser till att det händer saker för annars händer det inget. Där
har jag nån slags drivkraft, jävla bra nätverk och tror att jag jobbat upp nåt
slags förtroende hos både publik, musiker och arrangörer, att man förhoppningsvis
har ett gott rykte.
– Vad är utmärkande för dig som basist?
– Jaaa, det är väl
kanske då jag har en jävligt bred bas att stå på. För att uttrycka mig göteborgskt, jag har en
bred bas och spelar bas. Ganska elementär understödjande funktion. Jag är
ganska begränsad och begränsar mig. Jag är liksom ingen misslyckad gitarrist
som många basister är. Jag har inget behov av att stå längst fram och fronta,
sola, har inget behov av en sån bekräftelse på min duktighet. Jag ser mig själv
som en lagspelare. Jag är ju gammal ishockey och fotbollsspelare upp till
juniornivå, ser mig själv mer som en lagspelare. Självlärd och jag övar aldrig,
sitter inte på kammaren och försöker bli världsmästare, utan övar i stunden
tillsammans med andra och lär mig i de situationerna. Lär mig i samspelet. Jag
har liksom ingen formell musikalisk utbildning och det är i vissa fall en
begränsning, men jag har byggt upp nåt eget system. Skriver fusklappar eftersom
jag spelar med så många olika, så får man ha lite kartor.