Pavement framkallar den där tidseran på 90-talet då det trots en klädsam defaitism ändå fanns en livsbejakande framtidstro och obändig vilja att hitta ett uttryck som ackompanjerade samtiden. MTV stod på dygnet runt på tjock-tv:n i första egna lägenheten och bildade fond till ideliga förfester innan den obligatoriska gåsagången till Kompaniet eller Magasinet.
Vi skrattade åt Beavis & Butthead, som för övrigt visar Pavements singelspår ”Cut Your Hair” i ett avsnitt – vid sidan av ”Range Life” kanske den största kommersiella framgången från mest publiktillgängliga albumet ”Crooked Rain, Crooked Rain”.
Vi bandade Alternative Nation, såg fram emot Tryck Till på fredagar med Per Sinding-Larsson och framför allt: Vi lyssnade till band som Dinosaur Jr, Bob Hund, Smashing Pumkins och – Pavement.

För mig passade The Pavements specifika musikaliska bångstyrighet väldigt väl.
Bandet producerade inte jättemånga album men de hade alla en egenart. Slanted & Enchanted från 1992 med sin art rock med reminiscenser från The Fall, mer college radio (fast med ett rakblad i)-orienterade Crooked Rain, konstiga ”Wowee Zowee” som fortfarande var skitbra, sedan mer rätlinjiga Brighten the Corners som icke desto mindre innehåller några riktiga partyrökare.
Sista albumet Terror Twilight köpte jag faktiskt aldrig, frontmannen Stephen Malkmus hade tröttnat på det här med att vara band, rökte lite för mycket marijuana och kunde blanda konserter där han vägrade sjunga till plötsliga stints där han uppträdde med en handboja fastsatt i mikrofonstativet – en allegori så god som någon för att illustrera hans inställning till att vara låst i rollen som en av 90-talets absolut viktigaste musikakter.

Men. Stephen Malkmus slutade aldrig producera musik, han knarkade aldrig ner sig direkt, hjärnan var lika witty som alltid och levde medelklassliv i Portland Oregon tillsammans med sin fru, underhöll kroppen med att spela tennis och golf och i en intervju – kan det ha varit Musikjournalen? – berättade han hur han och hans fru delade upp ansvaret över hushållets sysslor, hur det kunde vara att få ekonomin att gå ihop vissa månader utan att ta ett day-job och hur han såg tillbaka på tidseran.

Stephen Malkmus har medverkat i en rad olika musikaliska konstellationer, gjort filmmusik, men kärnan ligger ändå i egna projektet The Jicks som släppt en handfull album som alla bär hans personliga adelsmärke.
I vintras släppte de albumet ”Wig Out at Jagbags” som spelats in på den belgiska landsbygden och som minsann har samma bett kvar som det absolut bästa av Pavement – ett band han förresten gör en och annan återföreningskonsert med, för svenskt vidkommande senast 2010 under Way Out West.

The Jicks har besökt Göteborg ett antal gånger och levererar alltid det man förväntar sig: Låt gå för att Malkmus hunnit bli 48 år så är han fortfarande lika slacker-spenslig och ironisk som en Oscar Wilde i rutig skjorta och musiken är som klippt ur Liklaters indie-flickerklassiker Dazed & Confuzed.

Stephen Malkmus & The Jicks spelar på Pustervik imorgon onsdag 10 september.
Tiden är fortfarande 1995, och biljetterna ligger på 265 kr ca.

Mer info här

Signatur: eder ständige Ozelot

Med Pavement: