Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

En julmissbrukares bekännelser

2020-12-05 av Goteborg Nonstop

Det var inte lätt för Göransson att komma till insikt. Alla älskar väl julen? Han var upprymd inför julskyltningen första advent. Kanske lite trött efter att ha lagt in sill hela natten, men vem är inte det? Senap och citron. Han önskade nu bara äta mjuk pepparkaka till frukost, köra några nejlikor genom det saftiga skalet på en apelsin, smörja kråset med fyra plastkorvar risgrynsgröt… och sen åka skridskor fram på Gågatan – som han under december månad döpte om till Golgata konsekvent. Han var som vem som helst, om än passionerad, men att brinna för något, det är väl en positiv egenskap? Namnbyteförslaget på gatan var förövrigt även inskickat till lokaltidningens insändarsida. Ingen respons. Än.

Så råkade han då ropa ”GOOOOD JUUUL” – lite intensivt så att en äldre dam föll och bröt nyckelbenet. Kossa! Som hon skrek och gjorde sig till, när han bara ville att hon skulle känna sig sedd. Medborgare påstod relativt regelbundet, under den kyligare årstiden, att han skickat dem till akuten med sina gutterala läten. Den här söndagen var det en som ringde polisen. Sätt stopp för juldåren, annars gör jag det, sa vederbörande till damen i receptionen. Vi kan inte dras med hans tvångsmässiga beteende i år igen. Han kan inte klä en egen gran på torget, och sen demolera kommunens hur som helst. Även om hans träd är resligare. Jag vill ju bara höja kvaliten på den kollektiva upplevelsen, pustade Göransson medan han dirigerade lyftkranen. Ringdans. Tillsammans. Äkta kulor. Stöpta ljus – inte elektriskt krimskrams. Kamelen han hyrt från Borås djurpark för trovärdigt julspel råmade instämmande. Receptionisten sände slutligen ut en bil. Han blev körd till polisstationen, där han häktades för förargelseväckande beteende.

Då han skrämt bort sina syskonbarn med hjälp av våldsam klapputdelning på fel dag (han kunde inte hålla sig till julafton) föreslog en modern terapeut att beteendet kunde vara kompensatoriskt. Han blev samtidigt av med lägenheten eftersom råttor kalasade på hans konstgjorda snö. Terapeuten som naturligtvis hette Monika gav honom en broshyr från AJ. Anonyma Julmissbrukare. Du kan få hjälp!

Han tittade på den lilla foldern. Hjärtat fladdrade. Han var alltså inte ensam. Men skulle han våga? Han var så rädd för ett liv utan skinka och senap på morgonen, utan advetsstake varje kväll och knäcksmak på tandkrämen. En ickemissbrukare måste ju nöja sig med 40 kilo socker per år. Göransson tog sig till slut, med stor möda, till de anonyma och blev upplyst om tolvstegsprogrammet. Ett regelverk för det personliga tillfrisknandet. Två av de fyra som närvarade hade beslutsamhet i blicken och stora mjuka lösskägg.

En annan försökte kanalisera en indian, men det fanns ingen specialiserad grupp för fixering vid folkgrupp eftersom det kunde tolkas som rasism, enligt missbruksverket – så han fick vara med här istället. Stämningen var tillåtande. De läste högt tillsammans:

1. Vi erkänner att vi är maktlösa inför julen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

2. Vi kommer här till tro på en kraft starkare än vår egen, som kan hjälpa oss att återfå vårt förstånd.

3. Vi företar en genomgripande moralisk självrannsakan.

4. Vi ber ödmjukt Gud att avlägsna våra brister.

5. Vi gör upp en förteckning över alla de personer vi skadat med vårt frenetiska och gränslösa beteende…

När de kommit hit reste sig Göransson och konstaterade högjudd att han kommit fel. Jag har inga stora problem. Jag vill bara fira. Indianen suckade. Alltid detta förnekande. En kvinna som var utklädd till pepparkaka bjöd på en relevant definition av missbruk: Besattheten utgör ett hinder i umgänget med andra människor, trots att syftet är motsatsen. Den missbrukande förlorar kontakt med nära och kära, med verkligheten och vardagen.

Göransson satte sig ned igen. Hans familj(er)har lämnat honom för länge sen. Sök hjälp, sa den första frun när han ville bygga en julkrubba till deras enfödde son, istället för en vanlig säng. Härlig är jorden!

Indianen läste högt ur en forskningsrapport: En viktig anledning till att den julberoende fortsätter sin förödande konsumtion kan vara belöningseffekten. För en annan grupp kan lättnaden i stressupplevelse, ångestsituation eller hela abstinensutvecklingen ge en kraftfull önskan om att fira jul på ett överdrivet sätt. En tredje anledning kan tvångstanken på julen vara – den beroendes hela vakna tid går åt att tänka på jul, ordna jul, fira jul. Upplevelsen kan möjligen beskrivas som en tankemässig kontrollförlust, det finns inget viktigare i nuet än just julen.

Göransson har naturligtvis även tidigare försökt finna den grundläggande orsaken. Det påpekade han för indianen, pepparkakan och de två tomtarna. Vid ett tillfälle till och med prövat regressionshypnos, eftersom han läst sig till att väldigt många ärver sitt beroende av föräldrar. Det genetiska arvet. De som växer upp med missbrukande föräldrar löper 3,5 gånger större risk att själv falla dit. Julhandeln har slagit försäljningsrekord på försäljningsrekord i stort sett varje år sedan 1996. I år väntas den bli 68 miljarder kronor enligt HUI Researchs prognos över julhandeln. Men Göranssons mamma hatade julen. Hon hade traditionsenligt migrän hela december. Pappan hans var sedan länge död och köpte därför inga paket. Det enda Göransson mindes av honom var hans namn. Han hette Göran.

Så i vad bottnade besattheten? Varför kände han sig utvald, stor, den enda som såg sammanhangen när han i själva verket aldrig blivit vidrörd av julens kärleksbudskap? En perfekt båge bakåt i tiden, ett litet barn föddes ju – som bar på förlåtelsen. Innan Jesus var det bara karma och sån skit. Folk fick betala för sina synder, men sen kom Jesus. Han var snäll fast hans pappa var en skithög och hans vänner svek honom. Pepparkakan tittade tomt på honom. Jävla judas. Jesus offrade sig, precis som Göransson kände att han själv offrats. Göransson svettades när han tänkte på Judas. Han ville börja gråta. Vad för slags människa sviker en kamrat som kan göra vin av vatten, dela hav och bota spetälska? Ingen i AJ hade något svar på det. En av tomtarna sa bara: Det är ju egentligen inte julen det är fel på. Vårt problem är ju att vi överdriver. Nästan varannan svensk är överviktig på grund av frosseri. Julbordet kan vara dödsstöten, samtidigt som antalet hemlösa växer. Pepparkakan höll med. En tredje sa: Det är jakten på julen, förväntningarna, förberedelserna… tanken på hänryckningen ger mer än själva utlösningen.

När Göransson lämnade mötet blev han länge stående framför det stora fönstret med skyltningen, dit han varit på väg innan han blev arresterad. Gigantiska kaniner rörde mekaniskt i koppargrytor av plast. Heliga natt i skramlande högtalare. Jesus låg i en hög hö. Jungfru Marias ena arm hade gått sönder och var lagad med gaffatejp. Getterna uppstoppade och de tre vise männen hade inte rökelse och myrra i sina händer utan olika extraerbjudanden från affärerna som gemensamt bekostat utsmyckningen. En av de vise hade förövrigt en pannlampa på sig – för 675 kronor kan man se mycket bra i mörker (Kan bli årets julklapp). Göransson tryckte näsan mot glaset. Ignorerade barnen som skrattade åt hans urtvättade röda träningsoverall. Han gav sen 200 kronor till en tiggare i tomtemössa för att känna att han bidrog på något sätt till det samhälle som inte längre existerar, och bestämde sig sen för att skylla allt på Trump, det politiska läget i Sverige samt på kapitalismen.

Allvaret kramar själen

2020-11-28 av Goteborg Nonstop

Jag skrev ingen krönika förra lördagen eftersom jag tröttnade på min egen dagbok. Istället bestämde jag mig för att fördjupa mig något i ämnen och då tar skrivprocessen lite längre tid. Tack för alla mejl om förra krönikan som handlade om pandemi och astrologi!

Allvaret kramar verkligen själen i dessa tider. När surret omkring tystnar hör man sina egna tankar. Det känns som när man var barn och försökte förstå sin roll i världen.

Jag läser om gamla texter och hittar mitt första kärleksbrev.

Hej Fidel. Jag såg dig på tv. Du paddlade kanot utan att cigarren blev blöt. Jag vill gifta mig med dig men har inga pengar. Kan du komma och hämta mig?

Jag levde verkligen i min egen värld när jag var liten. När jag var 7 år, trodde jag tex att jag hade hittat på Linus på Linjen. Du förstår själv. Den där tecknade gubben som går på en linje. Eller gick. Ibland sänder tv en repris och då går han igen. Jag vet inte varför. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade och visste precis vad som skulle hända. Om han skulle stöta på en golfklubba eller en fiol. När han skulle ramla och slå sig.

Jag var även övertygad om att det var jag som hade komponerat låten ”Underbara Uppblåsbara Barbara”.

När jag fick reda på att jag ”ljög jämt” och att det fanns någon som hette Robban Broberg kändes det som att världen inte var så magisk längre. Åtminstone inte på ett tag, man kan säga att det tog ett par år för magin att åter gripa tag om mig. Och ännu längre tog det innan jag öppet vågade hylla livslögnen. (som genre)

Depression är inte ett ord man ska slänga sig med hit och dit. Folk säger ständigt att dom är deppiga, jag med för den delen. Men att allvaret är närvarande i pandemins skugga, det råder det ingen tvekan om.

Man blir ensam.

När jag var liten lurade min Ensamhet på mig jämt. Jag tänkte att den var ungefär som Morran i Mumintrollen. Man kunde inte lita på den. Ensamheten var det som gjorde att leksaksdjuren rörde sig om natten. Men det var också Ensamheten som kunde borra hål mellan natt och dag och stoppa mardrömmar i hålen så syret tog slut när man drömde.

En människa som verkar så ensam att hon känns övergiven av Ensamheten själv är Katarina Frostensson. Jag läste hennes bok K med stort intresse. Hon har ett vackert språk och skriver med en slags storslaget ursinne. Hon älskar sin man som ju anklagades för att vara en riktig klåda och verkade i K inte helt kunna omfatta att hon inte längre sågs som upphöjd och fantastisk. Det jag tycker om med den boken är att den är helt och hållet subjektiv. Hon lever i sin egen värld där antagonisterna är alla som anklagar hennes man för både det ena och det andra. Hon likställer sig själv med diverse litterära storheter och släpper in läsaren i den högtidliga poetiska och passionerade värld där hennes inre skådespel utspelar sig.

Nu har jag läst F. Hennes nästa bok i samma serie. Nu sitter klådan i fängelse och hon rör sig mellan människostaden som hon kallar Paris och stöveln som hon kallar Sverige. Kritikerna är väldigt irriterade på Frostensson. Någon kallar henne ond. Flera verkar tro att hennes bok är en dokumentär eller journalistisk uppgörelse. Det tror jag är ett missförstånd. Det här är återigen en subjektiv berättelse, alltså fiktion- där hon, i poetisk form, skildrar två älskande som skiljs åt för att han har låtit kroppen falla -ett lustfall -vid ett tillfälle. Hon faller med honom, skriver hon.

Det älskade paret befinner sig nu i en Kafka-likt universum. En plats där alla avundsjuka nu äntligen kan stöta ut dom. Hon skildrar ett tillstånd som liknar depression. Ibland tycks dom inte ens ha särskilt mycket att tala om.

För mig var andra boken svagare, stillastående, bittrare, med mycket upprepningar. Men jag har inga invändningar mot själva innehållet. Den benämns ju och kategoriseras som ROMAN. Alltså ett fiktivt verk.

Depression som känsla är svårt att skriva om. Som dramaturg skulle jag direkt säga att det beror på att det inte finns någon framåtrörelse i depressionen. Den är tung. Den vill inte vidare. Den orkar inte bry sig. Depressionen är förlamande.

För ett par år sen gick jag på ett föredrag på psykoanalytiska institutionen om den deprimerade människan i litteratur och film. Här följer några reflektioner från vad som sas där för den som är intresserad av hur psykologiska tillstånd speglas i vår konst och våra berättelser. Hur kommer Corona att skildras kan man tex fråga sig? Vad säger viruset om vår tid och vårt sätt att förhålla oss till omvärlden, naturen, andra varelser?

Vad skildrar vi? Hur?

Två litteraturvetare föreläser om att varje tid har sjukdomar som ”gör sig” i litteraturen. Ett tag var tbc väldigt vanligt. Pesten har haft sin tid som konstnärligt stoff. Människoliv skördades i sjukdomar som drog över länder som farsoter. Både i verkligheten och i fiktionen. Cancer och Aids är inte så populärt längre, men för ett par decennier sen kittlade dessa sjukdomar vår kollektiva fantasi. Då skrev författare mycket om dom. Sjukdomar som äter kroppen inifrån. Förgiftar blodet. Vampyrer.

Den deprimerade och melankoliska människan tycks ha varit på uppgång en längre tid. Den tungsinta mannen har alltså länge skildrats i konst. Redan på 1600-talet nämndes melankoli som en slags romantiserad nedstämdhet.

Någon gång på 1880-talet dök den kvinnliga motsvarigheten upp. Harmoni bryts. Ångest. Dom kvinnliga deprimerade karaktärerna som beskrevs av sitt eget kön dog nästan alltid i slutet av berättelsen.

Litteraturvetarna tycker sig då se en skillnad mellan den manlige melankolikern och den kvinnliga deprimerade, som på något sätt blev helt paralyserad av leda och depression, medan männen på något vis lyckades vara deprimerade och posera samtidigt.

Dock fick dessa kvinnliga författare ett bakslag då Strindberg och Ibsen dök upp och tog för sig av depressionens olika uttryckssätt på den litterära scenen.

På 1900-talet blev depression ett kliniskt begrepp. I och med en realistisk berättartradition på 40 till 60-talet genomgår begreppet depression en slags normaliseringsprocess även i berättelserna.

Folkhemmet sätter sig i medvetandet. En idé om en ljus framtid som människor kan påverka. Jaget i konsten utvecklas i samklang med den ideologiska utvecklingen, enligt föreläsarna.

Samtidigt förstärks den desillusionerade identiteten. Känslan av utanförskap. Känslan av att inte orka med. Nutid. Full fart. Total make-over. Allt är möjligt.

Är depressionen som litteratur och konst en protest? Eller en identifikation med ett samhälleligt tillstånd?

Litteraturvetarna ställer frågor till publiken som hummar med. -Tänk Krim, som är så populärt! Fiktionens möjligheter att belysa dagens livsmönster tycks oändliga, lyder slutsatsen. Gränsen mellan det offentliga och det privata suddas allt mer ut.

När jag läser igenom dessa gamla anteckningar tänker jag självklart på Frostenssons verk.

En sista reflektion gäller The Crown. Serien om det engelska kungahuset. Lovorden regnar ju över denna påkostade serie som jag sparat på som om det vore en påse färsk lakrits.

Med tanke på hur distanserat berättandet är, hur långt ifrån relativt osympatiska karaktärer man befinner sig, är jag förvånad över vilket strålande mottagande serien får. Det är distans och sköna miljöer. Men jag har svårt att koppla emotionellt till en enda karaktär.

Men å andra sidan, vi har bara sett fyra avsnitt av den första säsongen, så det kanske tar sig. Just nu vilar en tät dimma över London.

Finns det en astrologisk koppling till pandemin?

2020-11-14 av Goteborg Nonstop

Nu har jag tröttnat på att skriva krönikor med tips baserade på min egen dagbok. Jag tänker att jag ska fördjupa mig i ämnen istället, och kanske intervjua en och annan intressant person. Eftersom jag är intresserad av astrologi och världen tycks vara i kaos har jag grubblat en del på hur planeterna står när det är så här turbulent.

Vad är egentligen astrologi tänker du nu? Många kallar det för pseudovetenskap och hokuspokus och det är alldeles gratis att tänka så. Vårt vetenskapliga paradigm bygger ju på att en enkel beviskedja ska etableras för att något ska vara sant. Nämligen orsak-verkan. Att experiment ska upprepas, annars tror man helt enkelt inte på det. Astrologi bygger på ett annat grundantagande. Nämligen att vi inte är så jäkla speciella som vi tror utan ingår i en större helhet som vi inte helt och hållet kan förklara med begränsade mänskliga experiment.

Några påståenden som du kan grubbla på om du vill: Kan det vara så att våra liv speglas och påverkas rent fysiskt av himlakropparnas lägen och att detta formar även våra karaktärer? Är det möjligt att våra liv och himlakropparnas lägen växelverkar med varandra och att allt levande påverkas av samma naturliga krafter? Att människan – mikrokosmos – är en spegelbild av världsalltet – makrokosmos? Och om det är så, måste det vara en motsats till en mer ”vetenskapligt inriktad” världsbild?

Jag känner två personer som har mer fördjupad kunskap om astrologi än jag själv så därför vände jag mig till Lars Andersson (exman, vårdarbetare, skådespelare och regissör, dock ej i den ordningen) och Kiki Blomkvist, (medmamma, astrolog, expert på Jungfru Maria och numera prästutbildad kustbo). Lars hade bråttom till Härnösand för han skulle hälsa på sin mamma Anita och gratulera henne på födelsedagen och Kiki hade ont i kroppen men jag fick ändå en del artiklar, tankar och resonemang som jag delar i veckans text.

Det är svårt att skriva om ett ämne som detta, jag ryggar faktiskt själv, eftersom jag ofta får taskiga kommentarer efter minsta lilla astro-update på sociala medier. Allt blir förenklingar och det låter bombastiskt, det man skriver, men det får vara så nu. När man kommer ut som mystiker blir det alltid rabalder. Jag tycker inte man ska göra reklam för sig själv i en krönika men läs gärna Modersgölen, min senaste bok, om du är intresserad.

Det finns forskning kring astrologi också. Det kallas inte vetenskap just nu, men är intressant ändå. Man kan helt enkelt studera om vissa fenomen, händelser och även personlighetsdrag har något kosmiskt gemensamt, alltså astrologisk karta kontra mänsklig aktivitet och jordliga skeenden. Man har funnit astrologiska dokument från gamla Babylon, cirka 1600 år före vår tideräkning.

Och du. Få inte panik över den fria viljans vara eller inte vara och anklaga mig inte genast för tro att ödet styr över allt och alla nu. Redan dom gamla grekerna deklarerade ju att: ”Din karaktär ÄR ditt öde.” I din karaktär ingår även drivkraft framåt och i mänskligheten gemensamma (himla) kropp ryms både goda framsteg och vansinnig destruktivitet. Med tanke på att vi människor till stor del består av vatten och månen lyfter tidvatten så är det möjligt (för vissa till och med självklart) att dessa transiter också påverkar oss. Människan är inte en separerad enhet som är frikopplad från universum, även om vi länge gärna velat tro det.

Min fråga utifrån detta resonemang och världsbild lyder så här:

Nu har vi en pandemi. Det har tidigare funnits pandemier som är dokumenterade tidsmässigt. Har alla dessa pandemier något gemensamt astrologiskt?

Lasse svarade direkt: Faktum är att jag själv reflekterat över Saturnus/Pluto konjunktionen som också sammanfallit med spanska sjukan och med polio.

Det visar sig sen, när jag orienterar mig i denna astrologiska transit, att genom historien har många av dom största farsoterna och pandemierna sammanfallit med denna specifika konjunktion. Detta är alltså möten mellan den globala Jupiter, som är expansionens- och kunskapens planet och den mer dubbelbottnade Pluto, hemligheternas, dödens men även återfödelsens och transformationens planet. Astrologin hävdar att Pluto styr allt som är dolt – från virus till regeringskonspirationer. I romersk mytologi är Jupiter (Zeus i grekisk mytologi), alla gudars gud – himlens härskare… och Pluto (eller Hades, hos grekerna) underjordens gud. Du kan själv tänka ut vad som händer när dessa två motsatta energier stöter på varandra. Jupiter expanderar Plutos mörka krafter. Jupiter skapar ny kunskap. Men det gör ont att lära sig, det kostar uppenbarligen när dessa motsatser utmanar varandra.

Dom tre Jupiter-Pluto-konjunktionerna 2020 äger rum:

4 april: Stenbocken 24 grader

30 juni: Stenbocken 24 grader

12 november: Stenbocken 22 grader

Men det har varit mer komplicerat än så 2020. Jupiter har rört sig i närheten av Saturnus, Pluto och South Node hela året och trasslat, men i april hamnade den alltså i konjunktion för första gången. Då i Stenbocken, tecknen på detta syntes redan i strukturer och ekonomi.

Jupiter-Pluto konjunktioner förekommer var 13 år. Även om inte alla möten är riktigt lika dramatiska, sammanfaller några av historiens mest förödande farsoter verkligen med Jupiter-Pluto-konjunktioner.

Några exempel, jag skulle kunna rabbla flera:

1981 HIV Outbreak: Jupiter och Pluto i Vågen

1918 Spanish Flu Pandemic: Jupiter och Pluto i Kräftan

1771 Russian Plague: Jupiter och Pluto i Stenbocken

The Black Death of 14th Century Europe: Jupiter och Pluto i Väduren (dödade 60% av Europas befolkning.

The Plague of Athens (430-427 BC): Pluto i Stenbocken

När lättar det (kanske)?

Jupiter lämnar sin utmanade position i Stenbocken och går in i Vattumannen den 19 december och detta markerar en tid med global innovation som kommer att pågå under 2021. Och den 21 december 2020 kommer Jupiter och Saturnus att förenas i Vattumannen och bilda det som kallas den Stora Konjunktionen, det sker en gång var 20:e år och kan visa på enorma framsteg. Men vi måste orientera oss långsamt, eftersom en försiktig Saturnus stoppar upp den hänsynslösa hastighet som Jupiter föredrar.

För dig som undrar vad ett horoskop är:

Ett horoskop är en beskrivning av en person, som utgår från vilka stjärntecken Solen, Månen och planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, och Saturnus… samt beräknade punkter som Ascendenten, Medium coeli och månknutarna ligger i vid födelseögonblicket… och dels vilka vinkelförhållanden himlakropparna i detta ögonblick stod i förhållande till varandra. De vanligaste vinkelförhållandena är konjunktion (0°), sextil (30°), kvadratur (90°) och opposition (180°). I modernare tid har även Uranus, Neptunus, Pluto, Chiron samt ibland ett antal mindre betydande asteroider och dvärgplaneter kommit att inkluderas. Horoskopet är indelat i de tolv tecknen och varje tecken är 30 grader. Man räknar också ut vinklar mellan planeter och punkter så som stjärnhimlen såg ut vid födelseögonblicket. Man delar också in horoskopet i 12 delar som kallas hus. Varje planetposition och konstellation betyder och har alltid betytt samma sak och oberoende av vilken astrolog som räknar ut horoskopet blir resultatet alltid detsamma. Ett undantag är husindelningen som varierar beroende på vilket hussystem man använder, och i det hänseendet finns det många olika skolor.

Det var lördagens krönika det. Petra Revenue heter jag, jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

För dig som vill läsa mer, här är en astroläsning av amerikanska valet gjord i januari och en artikel som fördjupar det jag skrivit om: https://astrotalk.com/astrology-blog/us-presidential-election-2020-astrology-prediction/ https://astrostyle.com/plagues-pandemics-jupiter-pluto-conjunctions-in-history-what-astrology-knows/

Min bok Modersgölen som både är en relationsroman och ett försvarstal för min världsbild: http://www.lindelows.se/1100/1100.asp?id=5442&fbclid=IwAR3kKZTfirsk26fp2JvnkKP2S-3K59_0irUJv0D4Vv-qViqSJ8AiSSCSegs

Ovanstående text är en krönika och är författarens egna uppfattning av verkligheten.

Rapport från Skåne

2020-11-07 av Goteborg Nonstop
Ett verk av Jacob Dahlgren i Wanås skulpturpark. Foto: Martin Mirko

Jag är i Skåne med min partner Martin och Kulturhunden Bruno. I november skriver jag och reser. Det var meningen att vi skulle till Italien men det gick inte pga Corona som växer sig starkare. Det börjar bli minst sagt tradigt, men man får anpassa sig och göra det bästa av situationen. Hemestra är grejen då. Byta miljö om man har möjlighet.

Jag har fått frågan om jag kan länka till mina tips lite bättre i krönikorna så det gör jag här. Dock inte till privata boenden och företag eftersom det blir för mycket som reklam.

Skåne är en plats som skrämt sig sen jag var ung och såg en film om Yngsjömordet. Den finns fortfarande att se på öppet arkiv. Både skräckis och dokumentär. Här är länken: https://www.oppetarkiv.se/video/2149469/skanska-mord-yngsjomordet Detta är en verkligt otäck sann historia om en mamma som blir ihop med sin son när hennes egen gubbe dör. När sonen gifter sig för att bryta den sjuka symbiosen blev hon som galen och det hela slutar med att sonen som hette Per och mamman som hette Anna Månsdotter mördade Pers unga vackra fru, trots att hon försökte ta sig därifrån, och sen blev dömda till döden båda två. Då fattar du. Anna Månsdotter var den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

Det första vi gjorde när vi kom till Österlen, som ligger längre bort än man tror, var att åka till en by som heter BästeKille och se en utställning av Vivian Maier, Martin var väldigt ivrig att se den utställningen, han visste mer om henne än jag gjorde och första november var sista dagen innan ”Fabriken” stängde så han ville absolut inte missa den. Vilken tur, tänker jag nu. Nu vet jag att Vivan föddes 1 februari 1926 i New York och död 21 april 2009 i Chicago i Illinois och att hon var en amerikansk gatufotograf. Vivian Maier växte upp i Frankrike. Efter att ha återvänt till födelselandet USA, arbetade hon i hela 40 år som barnflicka i Chicago. Under dessa år tog hon minst 100 000 fotografier, mest på människor och just Chicago, även om hon reste runt och tog bilder över hela världen också.

Du kan hitta filmen Finding Vivian på Vimeo om du vill ta del av hennes öde och livsverk.

Maiers fotografier var helt okända under hennes livstid. Hon gjorde endast ett fåtal papperskopior från sina negativ, enligt historien som den brukar berättas. Amatörhistorikern John Maloof fann av en händelse en låda med 400 av Vivian Maiers negativ och har efter det spårat och köpt in ytterligare cirka 140 000 av hennes negativ plus mycket av hennes efterlämnade ägodelar. Dock försökte hon slå igenom som porträttfotograf i Hollywood så jag vet inte om versionen om att hon var HELT borta från kommunikation med omvärlden stämmer.

Jag får intrycket att Vivan var lite av en excentrisk samlare. Lagom knepig. Hon släpade 200 kartonger med sig när hon jobbade som Nanny i olika familjer. Ett av barnen som hon passade berättar i filmen jag just rekommenderade att hon sa till honom att hon var lite av en spion. Hon spionerade på sin omvärld genom kameralinsen. Vivian tycks ha levt för sitt fotograferande… och kanske använt sitt arbete för att få frihet att skapa…istället för att bygga en egen familj och sammanhang. Mannen berättade också att när han ramlade och slog sig tröstade hon honom inte utan hämtade kameran och knäppte bilder.

Vivian arbetade mycket med sin egen reflektion. Nästan spöklikt speglar hon sig i skyltfönster, i medaljonger och i kvinnors örhängen. Hennes ständiga närvaro väcker frågor, hennes ansikte är helt neutralt, utan känslor. Selfies utan fåfänga, en påminnelse om en voyeur utklädd till Nanny. En evig främling

Vi hyrde först ett ministenhus i Brantevik precis nära Simrishamn på Österlen. Där bor det många rika människor i stora villor. Martin är intresserad av arkitektur så därför går vi mycket på gator och tittar på hur folk bor när vi reser. Skåne ser ut som ett eget land och har en egen flagga. Mycket låga hus också med tegel och sådant där korsbygge. Som en blandning av Danmark och något annat.

Jag blev nervös när Martin som vanligt ville kika in hos en mäklare. Jag vill inte bo i Skåne. Om han ska bo i Skåne får han flytta själv, sa jag. Då svarade han att han bara ville kolla läget. Många storstadsmänniskor köper hus här nu stod det i Ystad Allehanda. Eftersom pandemin gör att man stannar i Sverige verkar det vara många som vill bo med andra stockholmare på Österlen.

På kvällarna följer vi det amerikanska valet. Det tycks som Biden kommer att vinna nu mot slutet. Trump närmar sig ett sammanbrott. Vad fult det är att se narcissistiska män förlora makt. Dom blir desperata. Donald vill stämma hela världen. Hans barn som heter samma sak blir intervjuad och verkar närmast paranoid. Giuliani ska vi inte tala om.

Vi åt svin på Brösarp Gästgiveri. Jag äter ju inte gris eller kyckling men vildsvin kändes okej. Jag fick ett berg av kött med lingon och potatismos. Det var väldigt gott men efteråt mådde jag lite illa. Kanske var det vinet som jag drack till, ett litet glas, men ändå. Skåne är svin, mustighet, fett, potatismos och stek som stavas steg. Äpplemos också.

Wanås skulpturpark bakom Wanås slott kan jag varmt rekommendera. Yoko Ono har skapat en liten dunge av önsketräd. Människor får hänga sina nedskrivna önskningar i trädet. På en önskelapp stod det: Jag önskar att jag får klämma på tuttar. Många önskade fred på jorden och att Corona ska försvinna, men det fanns också en som önskade sig ett nytt batteri till sin elcykel. Ett blått hus gjorde intryck på mig. En musikinstallation till minne av en poet. Det lät som en bön till musik. Här är en länk om du vill besöka parken och slottet som är öppen året om. Själva konsthallen och restaurangen är bara öppen på sommaren. https://www.wanaskonst.se/sv-se/

I Skåne finns det stränder och naturområden som man kan ströva i, och det finns väldigt mycket bra frukt som folk säljer vid stånd längst med vägarna och det finns must. Vi hittade tex en gård som till och med fixade extra must till oss. Jag tänkte att det är ett bra alternativ till vin nu när det mörknar och man måste mysa i två månader. Jag gillar höst och vinter. Man måste bara förbereda sig ordentligt bara. Jag köpte också röda ljus till bra pris av en kvinna från Thailand som inte ville klippa delar av vaxduk på helgerna. Hon hade skrivit en stor skylt som meddelade detta.

Ystad är för mig förknippat med när jag jobbade med Wallander. Jag var där då på militäranläggningen och skrev manus. Det var svårt att hitta på ledtrådar och det var ganska kaotiskt under inspelningen som pågick samtidigt. Jag vandrade ofta omkring på gatorna då och var olycklig. Tänkte över mitt liv som också var kaotiskt och undrade vad jag skulle göra. Nu när jag kom tillbaka så fick jag tillbaka den känslan. Även om jag fick 10% rabatt hos ett fik när jag berättade att jag skulle hälsa på min bror och hans familj i Svarte och ville ha med en god efterrätt. Jag fick köpa 4 stora kakor för 172 kronor.

Vi promenerade i Stenshuvuds nationalpark. Oj vad vackert. Jag åt flera äpplen på promenaden. Smaken passade med utsikten. Det gjorde inget att det duggade.

När det blev torsdag åt vi middag hos min bror Peter, hans fru Ebba och deras barn Lukas och Leona. Jag har längtat efter dom så det var himla fint att se dom. Min bror är väldigt händig och nu hade han renoverat och fixat ett nytt hus. En sån där skånelänga. Dom bodde i skogen förut. Jag vill inte skryta men huset var väldigt fint iordninggjort. Nästa gång vi hälsar på hoppas jag att det är ljust ute så vi kan se trädgården också.

Det är märkligt att inte kunna kramas.

Jag och Martin firar att vi har varit ihop i 4 år med mer valvaka. När vi träffades hade Trump precis vunnit och vi diskuterade politik och hånglade. Nu dricker vi champagne och hejar på samma lag, det är skönt som omväxling för i Sverige är vi oense.

Förresten, efter stenhuset på stranden flyttade vi till Mossbylund. Vi bor i en ombyggd Silon just nu. Om du undrar vad en Silo är: ”En silo är en förvaringsbyggnad konstruerad som en enda stor behållare. Silor används för att förvara säd, socker, djurfoder och cement.

Det känns väldigt hipster här. I morse försökte jag hinna först till mossbylunds spa. Varm pool utomhus. Bubbelpool och bastu. Stenar och eld. Det enda som störde min meditativa livsstils morgon var tjejen som maniskt röjde upp och muttrade för sig själv. Löv flöt på ytan. Det är mycket folk på detta spahotell i Skåne. Kanske har dom gles konferens för på kvällarna kan man se dom i glashus dricka champagne i vita badrockar. En kvinna som höll i vattengymnastik för lokala pensionärer kom in i vilrummet med bokhylla och öppen eld och bytte några ord. Hon tyckte jag var listig som använde spat innan hotellgästerna invaderade. Jag insåg med en stunds fördröjning att hon trodde jag var skåning. Kanske från trakten till och med.

Det är fredag kväll. Biden leder nu. Jag tror han vinner… 77 år gammal. Journalister undrar var Pence tagit vägen. Vem bryr sig tänker jag, en gräslig karl som inte kan umgås med kvinnor om inte hans fru är med i samma rum. Snacka om att reducera människor till kön.

Ovanstående är en krönika och är författarens egen uppfattning av livet och verkligheten.

En vuxen kvinnas dagböcker, en exman fyller år och TINY blir inte av

2020-10-31 av Goteborg Nonstop
Petra tänker. Foto: Sara Broos

Hej jag heter Petra och jag skriver krönikor medan allas vår Hanna Chawki kurerar sig genom att göra andra saker. Jag läser och lyssnar och tittar på en hel del. Kanske finns det något tips du kan ta med dig här.

Söndag. Jag måste upp tidigt eftersom jag ska sända SöndagsMorgan med producent-Erika. Programleda radio är svårt. Över en miljon lyssnar. Ibland en och en halv. Morgan har det i kroppen men han behöver vara hemma och arbeta med sina böcker. Det ska slå över till vintertid. Jag har hört att moderna telefoner (jag har köpt en nyligen) ska ställa om tiden automatiskt men det är svårt att lita på tekniken. Jag vaknar hela tiden. Det är Mercurius retro fortfarande, allt som har med teknik att göra kan gå fel.

Dagens ämne är berättelser som berör.

Jag bestämmer mig för att berätta om min relation till en viss författande kvinnas dagböcker.

Var femtonde år läser jag nämligen om Anais Nins dagböcker. Det är väldigt speciellt för mig. Jag upptäckte henne när jag tjuvläste Venusdeltat. Hennes erotiska noveller. Min mormor brukade läsa det jag läste. Hon tyckte den boken var för grov för en 13 åring. Det tyckte inte jag. Anais Nin hade karaktärer som hette Babette. Dom bodde på bordell och hade det trevligt. Dock: Inte ens en pilsk tolvåring tror att det är mysigt att bo på bordell bara för att man läst Nins böcker. Men jag förstår fortfarande varför jag blev så glad. Böckerna är fulla med bildrika fantasier. Anais gjorde det jag inte visste jag ville göra. Hon bodde i Paris. Hon skrev. Hon reste. Hon umgicks med karismatiska personligheter. När jag arbetat med att skriva ett tag och rest och levt en del själv och var kanske typ 30 år läste jag igenom dagböckerna en andra gång. Då blev jag besviken. Jag störde mig på Nin för att hon så uppenbart mystifierar sig själv, och hon kan inte dölja det utan skriver om och om igen, med alldeles för många ord, hur fantastisk alla tycker hon är. Jag kom inte åt henne bakom alla språkliga krumbukter och självupptagenhet. Jag var nu tillräckligt gammal för att inse att det inte finns några människor som är så himla mycket mer speciella än andra på det sättet. Hennes behov av exklusivitet störde mig. Jag tyckte helt enkelt hon var en ganska dålig författare. Och eftersom hon en gång byggt världar och rest portar åt mig blev jag besviken på henne. Jag tog när jag var 30 år hennes fåfänga personligt. När jag sen blivit ännu äldre blir jag rörd av hennes böcker. Eller blir jag kanske rörd av den läsare jag en gång var? Jag ser fortfarande hur hon försöker svepa in sitt liv i mörkgrått siden men nu ser jag också den sorgsna unga flickan bakom. Som skriver brev och betalar alla vänners nota för att göra sig behövd och för att få den där kärleken, som inte alls är dyrkan utan en ganska praktisk överlevnadsstrategi. Att se det ger böckerna en alldeles ny kvalité. Jag tänker nu att det kanske är det som försvarar hennes plats i världslitteraturen och i min bokhylla. Jag kan se min egen erfarenhet förändras genom hennes drömska självhävdelse, över tid. Ens kritiska öga kan bli så hårt så man inte minns vad författare och deras berättelser betytt, för allt man valt att göra, men också på hur man ser världen. Böckerna jag läste när jag var ung var fulla av bilder och fantasier. Och även om många sa sig skriva självbiografiskt, så var det här innan reality-genrens tid. Man kan tro att det är ungefär samma sak men det är det inte. Mycket av det som skrivs nu handlar om att bearbeta hemskheter. Inte om drömmar. Men det kanske är jag som inbillar mig att den inre världen hade större fokus i litteraturen förr.

Ringer Björn som jag ofta arbetar med, han gör musik och tillsammans med Karin odlar vi vår kommande podcast Stollar Bollar. Vi diskuterar hur vi ska rigga högtalare på toaletten på Trixter under Tiny festival på lördag… för att kunna premiärköra vårt första avsnitt där. Det handlar om Bergsbestigning, Bajs och Alkemi. Han har teknik. Han säger att det inte är något att oroa sig för. Folk kommer att kunna lyssna på bollande stollar medan dom kissar och bajsar.

Upptäcker ”Konstnärskapet” en podcast om konstnärer och deras processer. Blir väldigt tagen av Aida Chehregosha som fotograferar sina föräldrar när hon gestaltar tvångsfantasier hon haft efter en tung barndom. Jag har ju som bekant extremt svårt med offerkoftor, folk tycker hela tiden synd om sig själva, men när hon berättar om konsten som sin destruktiva kompis som hon snart måste göra slut med känner jag att hon verkligen är på riktigt. Hon gråter när hon berättar att hon inte har något mer att tillföra när projektet hon arbetar med är slut. I 20 år har hon undersökt depressionerna hon och hennes föräldrar landade i när dom kom till Sverige efter flykten till Iran. Jag berörs också av hur stolt hennes mamma är över henne, trots den mörka konsten som mamman säger att hon förstår. Lyssnar på ytterligare två konstnärer i samma pod. Cecilia Edefalk som kan prata med döda kollegor och Knutte Wester som hade svårt att göra ett minnesmärke för romer. Vilka intressanta personligheter och vilken välgjord pod. LYSSNA GENAST!

Bruno försöker äta en bajskorv. Jag promenerar flera timmar om dagen när jag är i Göteborg. Alltid. I Svaleboskogen. Runt i villaområdena. Jag tycker om att kika in i upplysta köksfönster och tänka på hur folk har det.

Får ytterligare mail om en tidigare krönika där jag kommenterade samtalet som selfie. Folk känner igen sig och är rädda att vi börjat kommunicera på så sätt. Jag noterar flera situationer, jag presenterar människor som inte känner varandra för varann men borde ha mycket gemensamt. Dom ställer inte en fråga till den andra personen utan berättar bara om sig själva. Jag önskar att jag inte börjat upptäcka detta. Jag får skriva en scen om det.

STOLLAR BOLLAR för samtal med prästen Lars om fåglar och ondska i bibeln. Vi gör två avsnitt om just skurkar och bevingade varelser. Karin som är fascinerad av ”citybirds” grubblar på om Änglar är en kombination av människor och fåglar, men Lars tycks tveksam. Jag frågar vad han tror den Helige ande är. Jag har ju en idé om att det är en omskrivning för den kvinnliga orgasmen: en ängel trängde in i Maria och uppfyllde henne med den helige ande…osv…men han är mer inne på att den helige ande är de kristnas gemensamma tro eller kunskap. Beroende på hur man ser på saken.

Vi ställer in vår tänkta resa till Italien. Viruset växer i omfång och kraft. Vi som fantiserat om att långsamt bila ned igenom Europa och sen bo i en av lägenheterna i Lucca som Martin funderat på att köpa. Nu hittar jag ett litet stenhus på en strand i Österlen online. Vi börjar där bestämmer vi, vi måste göra något, Martin har till och med tagit semester från Universitetet som är hans huvudarbetsplats. Och jag…jag växelverkar ju som sagt arbetsmässigt…jag har perioder då jag arbetar utåtriktat med föreställningar, regi och undervisning…sen vänder jag mig åt det egna skrivandet. Frigör tid, lägger inga möten. Planen för dom kommande tre månaderna är en grovversion av en pjäs och en skiss…en slags treatment på bok nr 2 i en trilogi jag skriver. Jag hade tänkt göra detta i Italien men nu får det bli på annat sätt. Jag bestämmer mig för att ta med Coronan i berättelsen. Har annars undvikit det. Martin säger nej när jag frågar vad han tycker. Ångrar mig igen.

Vi kommer över deppigheten ganska snabbt och börjar spika upp tavlor i lägenheten. Tittar på serien ”Erkännandet” när mörkret faller. Svt play. Bra krim som bygger på ett verkligt fall.

Jag tänker vidare på muser, bakar chokladbollar, skriver varje morgon och fotograferar en vacker regnbåge.

Onsdag. Lasse som är pappa till barnen fyller år. Jag bjuder honom på middag, vi äter koreanskt och jag frågar om jag får intervjua honom om muser. Alltså inspirerande kvinnor. Jag påminner honom om att han alltid jobbat bäst när han varit förälskad i någon som inte är tillgänglig, en slags erövringseufori. Han håller inte med om den verklighetsbeskrivningen helt och hållet. Lasse är skådis och regissör. Vi pratar om hur det var när vi arbetade på samma projekt, hur jag kunde nära mig på hans förälskelser, ett slags självplågeri för att få till rätt energi för att kunna skriva. Pjäser blev till, själv bröt man ihop och gick det till mötes, i en slags märklig skapande symbios som nu är svår att förstå. Vi har trevligt när vi sitter där, han är en nära vän som jag ofta retar mig på, vi är familj fortfarande men när temat nu är utan laddning är det tråkigt att prata om. Vi diskuterar Lou Salome istället, som var musa åt både Freud och Jong och Rilke, och som själv var rysk resenär, psykoanalytiker och författare. Jag undrar om man kan hitta något hon skrivit?

Nicole Kidman är verkligen opererad, på tal om psykologer… det ser man i serien ”The Undoings” på HBO nordic…där hon spelar just en psykolog. Första avsnittet är bra. Kolla in den. Hon kysser en ung kvinna med naturliga bröst i en hiss och blir konfunderad när Hugh Grant försvinner. Hon är gift med honom och han heter såklart något annat i serien.

Jag köper bakelser av en fransman som pratar mycket och luktar starkt av svett. Han ger en ung flicka order att röra sin smet snabbare samtidigt som han tittar på mig.

Torsdag. Annikki och Eva på middag. Annikki är en del av Tiny producers som gör Tiny Festival i Göteborg. Den mysiga festivalen skulle äga rum på lördag, men coronan blir värre och värre så precis innan hon kommer till oss så ställs alltihopa in. Maten är god och vinet också men det känns ändå konstigt med allt som inte sker. Eva vet inte om hon kan ha fest efter sin doktorsavhandling presenteras och opponeras. Jag tycker det är trist att vi inte kan ha premiär på Stollar Bollar på toa som vi planerat.

Fransmannens bakelser är gudomliga. Herregud.

Fasar över i skrivläge och blir som vanligt deprimerad. Att ha möjlighet att växla som jag gör mellan månader av utåtriktat arbete och sen månade med fokus på eget skrivande är en ynnest och något jag kämpat för i 25 år. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med skrivande? Studenter skriver och ringer och ställer samma frågor. Jag låter tvärsäker när jag peppar dom men kikar över avgrunden själv.

Fredag. Packar. Ska alltså resa en vecka inom Sverige. Kanske längre, vi vill ha det öppet. Min nästa krönika kommer därför att handla om Skåne och saker jag lägger märke till där. Kanske även om Västergötland eller Värmland. Troligen skriver jag även något om det amerikanska valet. Martin meddelar att han satsat lite pengar på att Trump vinner. Det är nog allas vår största skräck just nu. Om Trump vinner så kan jag åtminstone glädja mig åt den egna vinsten, säger han och tar vagnen till Ölrepubliken för att träffa sin kompis Staffan efter att han tvättat våra munskydd i köket.

Vår inneboende Eva undrar hur länge vi ska vara borta, hon vill ha gäster under veckan eftersom hennes doktorsavhandling är klar. Jag lägger en tarot om perioden nov-dec. Det ser ut som kaos ska utbryta. Ett krossat hjärta skrämmer mig.

För dig som inte känner mig…Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här är baserat på min dagbok. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattning av verkligheten.

Tågincident, Cicciolina, en massa producenter och samtal som selfie.

2020-10-17 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue i filmhuset. I bakgrunden skymtar Christian Wikander  

Hanna Chawki som är utgivare av denna nättidning måste kurera sig så jag skriver veckokrönikor baserade på min dagbok. Denna text handlar således om saker jag lagt märke till vecka 42. Varken mer eller mindre. Min ambition är, förutom att dela egna mer eller mindre relevanta iakttagelser, att tipsa om ett och annat också. Det här är trots allt Nonstop… mer än bara Paddanbåtar.

Årets första frost gör att händerna fryser. Det luktar choklad från bageriet på Högsbogatan när jag kommer hem från radions söndagssändning. Morgan och jag har pratat om Inomhus och Utomhus. Jag och många lyssnare trivs bäst mitt i mellan. Martin är fortfarande kvar i Italien. Jag önskar jag hade tillgång till en bastu en meter från havet.

Vår nya inneboende Eva, som huvudsakligen bor i London men är tysk och forskar på Valand bjöd mig på mexikansk broccoli och pocherat ägg. Vi pratade om hur man kan publicera verk på alternativa sätt…det är det hennes PhD handlar om. Jag tycker om fysiska böcker, kan inte hjälpa det. Eva är konstnär också, 2 av hennes verk har hängt i Downing street. Där Englands premiärminister bor alltså. Sen 1730 har olika premiärministrar bott där, och under en kort period får dom sätta sin egen prägel på stället.

Har fortfarande svårt med Linda Knausgårds bok ”Oktoberbarn”, på tal om böcker, den tunna ynkliga som jag började läsa förra veckan. Hon plågas. Jag växlar till författaren Emmanuel Carrérre som skriver en slags konstruerad självbiografi, boken heter ” En rysk roman” och tar avstamp i ett filmat reportage som Emmanuel själv gjort för fransk tv och som sen kommer involvera både hans familj och hans unga flickvän Sofie. Det var en svensk författare som heter Söderkvist i efternamn (precis som min pappa gjorde) som tipsade mig om honom. Söderkvist skriver även böcker, ibland tillsammans med Alexander Bard, samt är även kritiker. En sak som är trevligt med denne Söderkvistare är att han är intresserad av ämnen. Se resonemang nedan om samtal som Selfie. Emmanuel Carrérre är ett bra tips om du är intresserad av autofiction som rör sig på olika nivåer.

Jag forskar om muser till en pjäs idé och snöar fast på Cicciolina. Kanske minns du blondinen som satt i det italienska parlamentet och spelade in porrfilm parallellt. Hon brukade blotta sitt ena bröst när hon talade om sina hjärtefrågor och gifte sig sen med konstnären Jeff Koones. Cicciolina erbjöd Saddam Hussein sex om han i gengäld fixade fred i mellanöstern. Nya fakta som fascinerar mig: Hon har varit spion i Ungern. Lever hon? Var bor hon? Jag vill träffa henne och göra en intervju om vad hon skrattar åt nu.

Veckan började annars med ett sorgligt spektakel. Västlänken gör ju att man inte kan ta sig fram i Göteborg. Jag skulle till Stockholm och tog vagnen. Jag hoppade på vid Bokullegatan och efter 50 minuter var jag tillbaka på samma hållplats igen. Jag ringde Martin som landat i Sverige och som i panik fick springa ut och hämta bilen och försöka skjutsa mig vilket just nu är en utmaning för alla gator är också avstängda, det var ju därför jag tog vagnen ”in the first place”. I alla fall, vi kom fram till Centralstationen när det var 2 minuter kvar och jag sprang som en galning och precis när tåget skulle starta upp var jag framme på rätt perrong. Där stod en konduktör och tittade strängt på mig och en annan sen passagerare (mörk). Visa biljetterna annars kan jag inte släppa på er, sa konduktören till den mörkhyade och mig. Tyvärr, sa jag med min arbetsledarröst, jag är huvudlärare på en manusutbildning och vi ska pitcha på Filmhuset för producenter så du måste släppa på mig, även om jag inte hittar biljetten i telefonen. Jag kunde knappt andas för att jag sprungit så och killen bredvid mig fumlade också med sin telefon. Tåget tjöt. Konduktören flyttade på sig så jag kunde kliva på. Killen som var lika sen som jag blev kvar på perrongen. Det där är ju bara inte okej, sa jag till kvinnan. Jag såg på honom att han inte hade biljett svarade hon och gick iväg efter att jag visat att jag hade färdbevis. Annars behöver man ju inte visa biljett längre om man sätter sig på rätt plats. När jag berättade om incidenten för Shahab, en av dom begåvade författare som går på vår utbildning, började jag grina och skämdes för det.

För att få resan att gå fortare kollade jag på serien ”The Split.” Otroligt bra. Om en kvinna som har 2 systrar som hon tycker mycket om…samt en man och en älskare. Hon slits mellan dom. Älskar båda. Det är därför serien heter Splittringen. Hon känner sig splittrad helt enkelt. Om du vill se en bra serie om kvinnor som känner sig splittrade behöver du inte leta längre.

Väl i Stockholm tog jag mig direkt till Filmhuset. Almas författare/studenter skulle pitcha för producenter. Alma är en utbildning för manusförfattare. Att inför branschen få redogöra för vem man är och vad man arbetar med för projekt var stort för dom. Jag blev rörd när jag såg dessa människor på scenen som jag arbetat så nära med. Just det där att möta människor i deras fantasi gör att ett speciellt band formas. Man är skyddslös i sitt inre. Utåt sett är det en annan sak. Alla gjorde bra ifrån sig. Presenterade spännande projekt, fick applåder av en massa producenter som säkert kommer vilja ha möte om flera uppslag. Jag får skriva mer om relationen mellan producenter och författare en annan gång…och vad som kan hända när en regissör kopplas på. Ofta går det bra. Efteråt fanns det anledning att fira så det gjorde vi. Först på en bar där vi blev fotograferade av Östermalmsbladet som heter något annat nu. Jag såg att fotografen tog en bild på sig själv i en spegel.

Senare åt vi asiatiskt på en restaurang där vi abonnerat en avdelning för att kunna hålla hyfsat avstånd. Handsprit och thai mat passar inte ihop luktmässigt. Jag tog alldeles för mycket på min tallrik, det var Corona-anpassad buffé och så fick man beställa extra sushi. Sen var det efterrätt också. Smulpaj med vaniljsås och kladdkaka som smakade citron.

Redan under middagen hade författare fått mejl från producenter.

När jag något senare vandrade genom stan med en nära vän pratade vi om att samtal ofta är som selfies nu. Om man berättar nåt för någon och frågar hur den ser på saken är det väldigt vanligt att den berättar en hel massa om sig själv och inte frågar någonting tillbaka. Hur har det blivit så? Jag brevväxlar med en hel del skrivande människor och när jag började med det så var brevväxlingarna fulla av nyfikenhet. Nu är det mera redogörelser för ställningstaganden som nästan blir som pitchar. Ibland långa beskrivningar. Alla borde tänka på det. Jag med. Samtalsämnen är intressantare att prata om än långa monologer om en själv. Varför har det blivit så? Vi borde konstant ställa frågor till varandra om allt annat än oss själva och varandra. Sökande. Nyfiket.

Jag hittade en dagbok på Hotellet. Jag bor alltid på samma hotell i Stockholm. Hotell Point. Dom har en italiensk restaurang på bottenvåningen. Jag tycker om att sitta där efter arbetsdagar. Ett bra ställe att ha möten också. Dagboken ja…den är skriven av Kristofer Flensmarck och heter Almanacka. Han hittade nämligen sin farmors almanackor som hon skrivit dagbok i. Jag blev drabbad av hennes sparsamma vardagar.

Utdrag Mars Hemkalandern 1973:

17 Valter kom hem. Kl 13. Var sjuk

18 Valther sjuk

19 Tor. Mor. Valther till lasarett kl 22.20 Tor fyller år. Valther åkte till lassarettet

20 Valther dog 20.05 Kroppspulsåder sprack

ALIS ringer när jag promenerar på Götgatan, det är en förening som representerar författares litterära rättigheter. Ett förlag i Danmark vill köpa ljud och e-bokrättigheterna till Modersgölen. Ett tyst jubel. 6 års arbete med den boken som innehåller mina värderingar, min tankevärld.

Hemma igen. Sektpodens senaste avsnitt känns lite tama. Trött på Knutby. En granne blir arg för att jag lyssnar på något samtidigt som jag promenerar med Bruno. Jag förklarar att jag går och går flera timmar om dagen. Det är bara på mittenpromenaden som jag har hörlurarna på.

Drömmer om att bila i Europa i november. Har fantiserat och längtat om dessa stillsamma dagar, resa till Italien i lagom takt, stanna på platser med korsvirkeshus. Men nu ökar pandemin igen. Det kanske inte går. I så fall måste vi hitta på något annat. Om det så bara är en tur till Kinnekulle. Det var så vackert där i somras.

Trump ordnar Rallys för brinnande livet. Jag hamnar lätt framför tv:n i soffan. Rapporter i USA-poden att han går in på scenen till Village Peoples gamla hit Macho man. Var det förra veckan han kallade Kamala Harris för Monster? Jag blir generad. Antagligen var han Coronasmittad redan på första debatten, ingen vill tala om ifall han testades den dagen. Det är obegripligt hur galen han är och att det inte går att göra något åt det.

Fredag med svampravioli och kantareller på vår nyinköpta lejongula soffa. Vill se en actionfilm men somnar nästan. Äter både glass och lakrits.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Detta är en krönika och allt som är skrivet är författarens egna uppfattning av det jordiska livet, skeenden och annat.

En oroande utredning, en brinnande man och ett socialt dilemma

2020-10-10 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue & Robert Jakobsson

Robert Jakobsson som driver närmast legendariska Tokalynga teater kom till Trixter och jag höll i ett samtal med honom. Robert är oemotståndlig. Inte många är oemotståndliga nuförtiden. Jag tänker på det när vi tar emot publik tillsammans. Flera spöken från förr dyker upp. Producent-Anna säger att ”vi är vackert patinerade”.

När jag började med teater för 30 år sen eldade Robert upp en stor fisk utanför badhuset i Haga där vi höll till då. Jag tror den föreställningen hette ”Den brinnande mannen”. Ulf, som väl är sexolog och som drev teaterkompaniet var på plats i publiken nu i veckan och kom med inpass om vikten av att just brinna tillsammans. Jag tror det var det så han menade i alla fall. Jag tänkte att det var länge sen någon eldade upp något ens i bildlig mening i min närvaro. Många nyskrivna pjäser jag ser handlar om problem. Offer och förövare.

Samtalet blev dock mer av en monolog än ett samtal. Mycket har hänt som Robert ville berätta om. Hans metod och hans resor. Robert är 73 år men kunde lika gärna vara 45 år, det har antagligen med den fysiska träningen att göra. Han hoppade upp och ned och knöt nävarna. Han gör ofta teater om ryska revolutionen. Nu är han upptagen med naturen och klimatet. Genus ger han inte mycket för, som debatt-ämne alltså. Inte heller ville han diskutera hur historier förändras av nutida tidsuppfattning, online-medvetande och spelande. Jag försökte styra lite åt det hållet men ungdomarna i publiken protesterade och menade att dom är mer källkritiska än min generation. Dom antydde att jag pratade skit.

Jag blev inte kränkt men nämnde ändå filmen ”The social dilemma” som nu ligger på Netflix. I den intervjuas unga människor som varit med och byggt upp plattformar som Facebook och Twitter. Dom visar med tydliga diagram vad som hände med depressioner och självmord när Iphonen började spridas. Pilar pekar rakt upp. Människor blir beroende av att scrolla och gilla(s). Vi får ingen sann bild av vad som händer i världen eftersom algoritmer ser till att det vi redan tycker förstärks. På så sätt skapas allt större polemik, hårdare debattretorik och en massa skit. Vår empati sjunker av bara farten. Enligt vissa undersökningar. Men jag vet inte om det där sista är sant. Jag tror inte det. Jag tror vi håller på att brista av kärlek, men försöker dölja det för att skydda oss själva.

Efter min förra veckokrönika fick jag ett mejl från en människa som undrade varför jag dissade skönhetsoperationer. Människan höll inte med om att opererade ser ut som hamstrar från en annan planet utan mera en bättre version av sig själv med större självförtroende. Jag förklarade kanske inte att anledningen till att jag stör mig på stilen är att det är ett kapitalistiskt påfund. En ”look” skapas som du kan köpa. Det är inte du. Det är ett skapat ideal. En modell fits all.

Eckart Tolle som är en klok tänkare tipsar om en bra övning som känts relevant vecka 41. Lyssna 80% av tiden när du deltar i ett samtal.

Satte på ”Utredningen” av misstag. Jag hade precis kommit hem från Stockholm och ville titta på något spännande. Utredningen går på SVT play och handlar om journalisten Wall som gick ned i en hemmabyggd ubåt med en sadistisk galning och försvann. Hon vinkade tydligen till sin pojkvän innan ubåten försvann, eftersom dom passerade festen där killen försökte ha roligt. I sista sms:et skrev hon: Jag lever fortfarande. Detaljer fyllde tidningarna. Serien går igenom själva utredningen. Man får omedelbart ont i magen. Görs det redan underhållning av något så fasansfullt? Varför? Pernilla August och Rolf Lassgård spelar föräldrarna som står och darrar. Att förlora ett barn är det mest skrämmande som finns. Bara att tänka på det, att något skulle hända…jag vet inte hur jag ska hantera hur deras sorg skildras. Det är inte som true crime där det ofta finns ett frågetecken kring vad som egentligen hänt. Här vet alla som tittar att kroppen styckades. Dom danska skådespelarna är allvarliga och återhållsamma, men jag tänker ändå inte se andra avsnittet. Ubåtsägaren är nu gift med en kvinna som tog kontakt med honom i fängelset. Jag skriver till min mamma att hon INTE ska se den. Min mor älskar krim av alla de slag, gärna mörk reality-tv. Hon svarar att hon avstått av samma skäl som jag.

Jag är ensam hemma med kulturhunden Bruno och tänker på att tidsspannet som går mellan en verklig katastrof och fiktion blir allt kortare. Ibland vet vi knappt vad som kommer först, vi lever i ett flöde av skräckprojiceringar på och om framtiden. Nyheterna är gjorda för att behålla vårt intresse så länge som möjligt, det klipps till spänningsmusik. Min vän Björn sa, när vi pratade om Corona i våras och han var lite manisk, att människan alltid har burit på föreställningen att den värsta tiden är nu. Det är en slags mänsklig hybris att tro att den egna generationen har det värst. Tänk tex på när pesten och spetälskan härjade.

Trump låg på sjukhus och sen kom han ut. Jag, min vän Karin och Björn spelar in kommande podcastavsnitt till STOLLAR BOLLAR och pratar om skurkar. Den finns sanslöst mycket material. Amerikas president är en narcissist som inte vill framstå som svag. Kennet Lundin från Naturhistoriska museet dyker in som gäst och berättar att man redan börjat klippa i provrörsbarns DNA. Justera. Förbättra. Det hade jag ingen aning om. Jag frågar honom om människan är en parasit. Han förklarar att människan nog är en parasitoid. Det är en annan sak. En parasitoid är en organism som tillbringar en betydande del av sin livscykel fäst vid eller inuti en värdorganism i ett förhållande som är i grunden parasitiskt. Till skillnad mot en äkta parasit dödar eller steriliserar den till slut sin värd (som ibland förtärs)

Dagen efter vi pratat om gensaxen läser jag följande: Tidigare Umeåforskaren Emmanuelle Charpentier, 51, och Jennifer A Doudna, 56, tilldelas årets Nobelpris i kemi för utvecklingen av gensaxen, en metod för genmodifiering. ”Med hjälp av gensaxen kan forskare med hög precision förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Tekniken har revolutionerat de molekylära livsvetenskaperna, bidrar till nya cancerterapier och kan göra verklighet av drömmen om att bota ärftliga sjukdomar”, skriver Vetenskapsakademien.

Kamala Harris debatterade med Pence. Jag hoppas hon inte låter för gnällig. Hennes röst är oroväckande nasal. Sådan stör sig amerikaner på. Pence umgås aldrig med kvinnor privat utan måste ha sin hustru eller andra män i rummet. Hans tro förbjuder vänner att motsatt kön. Jag undrar om det verkligen är lämpligt att en man utan kvinnliga vänner får vara med och leda ett stort land. Tydligen är hans fru okej med att han är kamrat till Trump. Länge satt en fluga fast i hans hårgelé. Många skrev om det på twitter.

Martin, min partner, har rest till Italien för att titta på bostäder. Han både längtar dit samtidigt som han får ångest och tycker det går för lång tid. Han tycker inte om att prata om saker för länge. Då undrar ju folk, menar han, varför jag inte hittar något. Det är både konstigt och inte konstigt att träffa en ny kavaljer på äldre dagar. Plötsligt planerar man en tänkbar framtid som inte liknar dom fantasier man hade innan. Jag har flyttat till Kungsladugård, det trodde jag aldrig. Nu tar jag Italien-lektioner. Vi har snart varit ihop i fyra år. Italienfröken kommer hem till oss en gång i veckan och bjuder på godsaker som är Vegan. Hon säger alltid att kakorna inte innehåller rester av döda djur.

Intervjuar Kajsa Grytt för ett inslag till SöndagsMorgan. Jag kommer ihåg när Tant Strul kom till Skara i mitten av 80-talet. Ville ha tid att fördjupa. Allt går så fort. Jag får för mig att jag har ont i halsen men jag vet inte säkert. En man som hört mig på radion skriver ett mail om att han mosar maten precis som jag. Han är en också en mosare.

Hinner in på Trixter för att kolla en sväng på repetitionerna av Stolarna av Eugène Ionesco. Vera Berzak regisserar. Pjäsen räknas som ett av de stora verken inom den absurdistiska dramatiken. Fars är svårt. Vera tycks satsa på en mer psykologisk tolkning. Jag försöker att inte ha åsikter för det har alla som går på en repetition men jag undrar vad som skulle hända om hon lät skådespelarna bli yngre och yngre, dom reser ju tillbaka i tiden.

Börjar läsa Linda Knausgårds bok ”Oktoberbarn.” Klarar bara några sidor i taget. Hon får elbehandling och lever som i ett feberflöde. Inte mycket om hennes f.d make i början i alla fall. Jag orkade bara läsa en halv ”Min kamp”. Den mannen är motsatsen till oemotståndlig enligt min smak. Letar åter fram ”Klubben” av Matilda Gustavsson. Läste den när den kom ut. Om röran runt Klådan och Svenska Akademien. Och så ”K” förstås av Frostensson. Efter att ha läst Åsa Lindeborgs dagbok om samma tidsperiod, där kvinnornas offerroll ifrågasätts vill jag läsa om intervjuerna med dom drabbade i Matildas bok. Nu när drevet lugnat sig är det lättare att höra rösterna som ett samtal. Text och analys. Vittnesmål som bryter mot varandra. En vuxen diskussion.

Tyska Eva från London flyttar in i vår lägenhets extrarum. Hon forskar på Valand om hur man kan publicera sig på nya vis samtidigt som jag försöker göra en tidsplan för ett år. Nu när jag slutar i Trixters konstnärliga ledning ska jag fokusera på mina egna projekt. Jag skriver ord som research i min kalender. Jag vill resa, vara i Italien, bo i Krakow hos barnen. Hälsa på familj oftare. Mor, bror, min bonusfamilj i norr. Allt vi styrt om i vårt liv för att få mera frihet har fått käppar i hjulet av pandemin.

Dricker te hela veckan. En ensam fredagskväll. Försöker titta igenom senaste Mission Impossible. Men det är just en mission impossible. Han känns tetig, Cruise.

Jag är nervös för att missa radion i morgon. Det ska ju ställas om till vintertid, tänk om jag kommer för sent? Jag har ju en ny telefon nu, ställer det möjligtvis om sig själv?

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här är baserat på min dagbok. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Ovanstående text är en krönika/kåseri och åsikter och annat är kåsörens egen uppfattning av verkligheten.

Crème café, Kajal och en Förlorare

2020-10-03 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue & Gilda Stillbäck

När jag flyttade till Amerika efter gymnasiet bodde jag hos Susan i New Jersey, Cherry Hill. Mitt rum låg i källaren. Jag delade utrymmet med kackerlackor som lät på ett speciellt sätt när man sög upp dom med dammsugarslangen. Hon bodde på andra våningen med sina tre söner. Varje morgon ropade hon:

-I WANT EUROPEAN COFFEEEEEEE!!!

Då klev jag upp. Hon tyckte mitt kaffe var mycket godare än hennes. Jag hade ett magiskt trick som jag försökte lära henne. Ja la mer pulver i apparaten. Men det blev aldrig samma sak när hon gjorde det själv. Innan jag höjde standarden drack hon pulverkaffe. Jag ligger nu i sängen och dricker café crème som är en slags pulveriserat nescafé. Jag rörde ut pulvret i hett vatten med min kajal. Jag hittar inga skedar på hotellrummet. Doften gör att jag tänker på Susan, som var 38 år och hade bröst som en 16-åring när vi träffades. Efter 3 barnafödslar gav hon brösten till sig själv i present. Jag fick röra vid dom, hon var stolt. Det var inte ett erotiskt klämmande, utan mera en investering i framtiden, som hon såg på saken. Hon ville gifta om sig med en läkare som hon träffat ett tag. Han gav henne en stor sten att ha på fingret, vi firade denna seger minns jag, med hennes lika rika väninnor och gjorde sminktest om vi var vinter eller vår. Tydligen duger substitutet för läkaren, men jag är europé och kräver äkta vara, tänkte jag när jag klämde på gummitutorna för 34 år sen.

Numera har de ålderslösa även börjat invadera vårt land. En del oroar sig för flyktingar. Jag oroar mig för de (skönhets)opererade. Kvinnor och män vill hellre se ut som svullna gnagare med näbb än som människor. Madonna liknar en hamster med släta botoxkinder. Brögger har också lagt sig under kniven. Vad händer med gamla idoler? Jag låter könshåret växa ut som en stillsam protest. Dom uttryckslösa måste vara ett hot mot civilisationen. Är dom Aliens? Tänk om dom är ”undercover” för en rörelse som planerar något fruktansvärt?

Igår hade vi Stockholmpremiär på Ingeborgs Manifest! Jag hade lovat Hanna att fotografera, ändå glömde jag helt bort det. Några bilder från premiären har jag alltså inte. Inte ens på Ebba Witt Brattström trots att hon var ovanligt snygg i ny skinnpaj. I Stockholm är det offentliga rummet antagonistiskt, det finns ett motstånd i det. Man går in i en teatersalong och vet att man är omskriven, vi är i efterdyningarna av en jävla härva. I boken Ett år med 13 månader kallar Åsa Lindeborg Ebba för ”frun”. Stockholmarna skriver en kollektiv historia där ett flertal författare håller i pennan. Det är en sorglig historia.

Jag såg förresten att en svensk författarinna på Instagram kallar sig ”europeisk intellektuell”. Det gjorde mig generad trots att jag har läst hennes böcker om att diska på sjukhus och bli kär i läkaren som erbjuder skjuts hem. Eller kanske därför.

Nu är det senare än sist jag skrev. Jag är på teatern. Gilda sminkar sig. Om en timme ska vi spela. Sen ska vi packa ihop och träffa några i publiken som vi känner. Jag sitter backstage och pratar med Teresia som är konstnärlig ledare på Ö2. Jag vill skriva något för henne och tre andra kvinnor som ser olika ut. Långa och korta. Pjäsen ska handla om fyra kvinnor som har varit tillsammans med samma konstnär. Efter begravningen ses dom och får reda på att mannen har lämnat ifrån ett porträtt och den som suttit modell för det ska ärva tavlan. Den är värd en del. När verket avtäcks är det så abstrakt att kvinnorna inte kan utskilja vem det föreställer. Verket ska heta: Ska vi ta ett glas vin efter begravningen? Mer vet jag inte eftersom jag alldeles nyligen fick idén. Det är intressant med människor som varit musa åt samma konstnär. Älskat samma person. Bergman använde allt, det har vi lärt oss när vi byggt Ingeborgs manifest av hans formuleringar. En gång separerade han på ett otäckt sätt, sen berättade han att man kunde se hela det ruskiga händelseförloppet i andra avsnittet av scener ur ett äktenskap. Fellini däremot. Första gången jag såg hans filmer kände jag ett stumt jubel inom mig. Jag tror inte han var en s.k kulturman. Han gillade plasthav och porträtterade Casanova som en mekanisk leksak.

Paris Hilton har en ny dokumentär på youtube. Det är gratis att titta på den. Paris är en blond tjej som blev känd för att hon var rik och smal. I en serie hon åkte hon hem till fattiga människor och bodde hos dom. Många hade bondgård. Då skulle hon hjälpa till. Eftersom hon är rik var det mycket som gick fel. Hon sa saker som: All you have to do in life is go out with your friends, party hard, and look twice as good as the bitch standing next to you.

Eftersom jag arbetar som författare och dramaturg, och även undervisar i storytelling, tänker jag på hur hon framställer sig själv. Hennes bortskämdhet blev hennes supervapen. Den egenskap som drev dom korta avsnitten framåt. Nu är det länge sen Paris var i ropet trots att dom, i dokumentären, berättar att hon är USAs högst betalda DJ. Det hade jag ingen aning om. Hon har en förskräckligt mager rygg, man får, i filmen, se henne hoppa upp och ned till opersonlig techno.

Jag tänker på att den nya dokumentärens idé är att visa att Paris Hilton inte bara har en superkraft, hon har en brist också. Det vi i dramaturgin kallar en weakness/svaghet. När man skriver bygger man in den i öppningen av en berättelse för att publiken ska kunna identifiera sig med huvudkaraktären. Paris Hilton ser exakt likadan ut som för 10 år sen, men nu vill hon att vi ska veta mer om henne. Hemligheter. Hon antyder fruktansvärda saker i tecknade sekvenser och man vet inte om övergreppen har skett på riktigt eller inte. Kommer verkligen hårdhänta vakter hem till människor på nätterna i Amerika och sliter upp ungdomar ur sängen, kastar in dom i en bil och kör dom till internatskola som verkar mer som ett fängelse? Jag tror jag måste se om dokumentären för att förstå vad som verkligen hände. Är hon inte rik och bortskämd utan ett offer?

Dessa veckoreflektioner bygger på min dagbok. Vad har då hänt denna vecka som jag lagt märke till förutom det jag skrivit om ovan? Jo, Trump och Biden har debatterat. Nu diskuteras om man ska kunna stänga av den andres mick när dom möts nästa gång för dom skrek och kallade varandra för clown och förlorare. Kanske skriver jag mer om detta i nästa reflektion, jag vet inte. Det mest intressanta med Trump är hans farfar som byggde flytande hotell till guldgrävare och blev besatt av prästen som ”uppfann” den amerikanska versionen av positivt tänkande. Amerikas president använder den metoden ofta, genom att påstå något väldigt bestämt så blir det som man säger. Trump skriker även ”looser” i många andra sammanhang också men han kanske slutar med det nu när New York times avslöjat att han har mer ekonomiska skulder än någon begripit, han är ingen skicklig affärsman, han är en pajas…inom det affärsfältet med. Inte bara inom politiken.

Sist men inte minst. Igår promenerade jag med hunden Bruno på Västra Kyrkogården, tillbaka i Göteborg igen. Han nosade på gravar och jag lyssnade på USA-poden. Vi var gick och lurade. Jag såg därför inte att en mycket högtidlig begravningsprocession kom vandrande från ett annat håll. En uppklädd präst gick längst fram och svingade en lykta fram och tillbaka. Ett följe på ca 20 sörjande följde i rytmisk takt varav några bar kistan. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att passera precis framför följet eftersom jag upptäckt dom för sent. Jag drog i Brunos koppel för att dom inte skulle behöva stanna till. Då bestämde sig Bruno för att bajsa. Det gick inte att rubba honom. Han ville bajsa där och då. Mitt på den lilla asfalterade vägen där följet skulle fram. Rytmen avstannade. Lyktan slutade svaja. Bruno tog tid på sig, jag trasslade nervöst med påsen. En man och en kvinna kunde inte hålla masken utan började skratta hysteriskt.

Det var vecka 40. Precis när jag ska stänga dokumentet och skicka det till Hanna testar Trump positivt för Corona. Hans märkliga hustru också. Jag vill inte känna skadeglädje. Jag vill inte fantisera om att han får väldigt hög feber. Att han blir rädd.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattningar.

Bikt, falukorv och torrborstning

2020-09-27 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue

Hanna Chawki har blivit sjuk. Hon driver Nonstop. Jag läser alltid hennes artiklar eftersom hon skriver som Bukowski. Fler borde skriva som honom. Konkret och utan mystisk undertext. Hon orkar inte just nu. Hon måste bota sig med läkarvård och med något kinesiskt. En gång reste hon med mig till Spanien på skrivarkurs. Då gjorde hon thai chi i trädgården. Hon klättrade brant i spetsstrumpor och träskor. Hon har väldigt snygga ben och äter liknande föda varje dag. En gång drack hon vodka och drev ut onda vibrationer ur en annan författare. Det fungerade troligen. Liksom hennes rekommenderade torrborstning.

Jag skriver dagbok. Det har jag gjort sen jag var 7 år och låg på mage hemma hos Ingrid som skrev om björnar hela tiden. Jag tänkte jag kan göra det här medan Hanna återhämtar sig. Skriva dagbok alltså. Kulturella reflektioner. En gång i veckan kanske. Det händer ju en hel del när man lever och samtidigt händer ingenting. Nuet är stillsamt till sin natur. Det är en bra utgångspunkt för att nedteckna iakttagelser. Förr sa man ”dagsedlar”. Stig Dagerman publicerade sådana i tidningen Arbetet på 40 och 50-talet. Poetisk satir om dagsaktuella händelser. Jag tror inte jag klarar poetisk satir. Men jag kan ju skriva om sådant jag läser och ser.

Just precis nu ligger jag i sängen på ett hotellrum i Stockholm och dricker pulverkaffe. Vi är i huvudstaden för att spela en teaterföreställning i två dagar. Ingeborgs Manifest. I den spelar förresten Hannas syster Gilda huvudrollen. Gilda är vig. Vi träffades på Fårö och fantiserade tillsammans om det manliga geniet.

Nu raskt över till min första kulturella reflektion. Jag läser Åsa Lindeborgs dagbok som heter Ett år med 13 månader. Hennes kinder börjar bli mjuka och hon doftar ur. Det betyder att hon börjar bli gammal. Hon är 50 år. När boken utspelar sig är Metoo i full gång. Innan jag började läsa hörde jag talas om boken. Många stör sig på Åsa Lindeborg. Jag tänker att det beror på att hon länge varit både snygg och tvärsäker. Hon formulerar sig i bestämd form. När människor gör det är det lätt att få för sig att dom inte lyssnar på andra. Att dom redan bestämt sig. Men i boken börjar Åsa Lindeborg tvivla. Hon äter väldigt mycket falukorv och erkänner att hon varit otrogen i hela sitt liv. Nu blir hon lämnad av P som är 17 år äldre men som vill ha en ännu yngre kvinna. Åsa jobbar jämt, jag skulle nog också tröttna på det även om jag är likadan själv. Hon gråter i famnen på olika män som är solidariska kamrater och diskuterar allvarligt med Lena Andersson som är en ny vän. Väldigt ofta minglar hon fast hon avskyr det. Jag tänker att så är nog livsstilen i det offentliga livet i Stockholm. Hon skriver om Horace. Horace tycks vara en trevlig kille och alla gillade honom tydligen innan han började säga konstiga saker om penetrering och rekommenderade klådan som livsstilsideal.

Åsa tar inte upp just penetreringsdiskussionen, den analyseras däremot i sektpoden som jag också varmt vill rekommendera. Sektpoden drivs av läkare och analytiker Rigmor Robèrt och Emma Gembäck som var pastor i Knutby. Är du det minsta intresserad av sektliknande beteenden måste du upptäcka den. Rigmor tycker MYCKET om Horace men menar att hans erövringstankar passar bättre för en primitivare primat. Dock håller hon med en läsare om att män är attraktiva för kvinnor om dom är upptagna. Hon menar att mäns och kvinnors sexualitet är väldigt olika, att män vill vara den första för kvinnor och kvinnor vill vara den sista för män. Män blir attraktiva av att vara promiskuösa, i kvinnors ögon, medan det är tvärtom för kvinnor. I detta resonemang känner jag att Rigmor är väldigt vilse, men det gör ingenting. Hon ber alltid om ursäkt när hon säger fel och vet väldigt mycket om andra saker. Som psyke tex. Hon gråter när hon talar om barn som far illa. Och eftersom jag själv länge kallade mig Jungian blir jag glad över hennes två avsnitt som beskriver Jungianismen som en gränslös sekt där de som går i terapi har tystnadsplikt istället för tvärtom. I den ”vanliga” världen är det läkaren som har tystnadsplikt eftersom det är patienten som ska skyddas. Att få sina idoler nedknuffade från piedestal svider på ett bra sätt.

Men nu var det ju inte sekter utan Åsas bok jag skulle skriva om. Åsa var kritisk till Metoo rörelsen. Hon konstaterar att många tidningar blev rättsligt dömda i efterhand, men det är det ingen som talar om nu. Det stör henne för hon var väldigt kritisk själv. Hon blev rädd för flockbeteende och hat. Mediadrevet, folk som hängdes ut, kvinnor som ljög, att många kvinnor hämnades genom metoo. Hon var kulturchef och visste inte hur hon skulle hantera saken. Detta upprepar hon i sin dagbok. Jag förstår henne för jag kände likadant. Jag blev arg på en kollega som la till mig i en metoo grupp för författare utan att fråga. När jag sa ifrån frågade aggressivt hon om det inte var självklart för mig att vara med i gruppen av solidaritet. Tvång och solidaritet går inte ihop sa jag då. Metoo betyder ”jag också”.

Åsa rannsakar sig själv. Hon känner sig delvis skyldig till ett självmord. (vilket på sätt och vis är hybris) Hon tänker på att när hon var ung så använde hon sin kvinnlighet i varje situation som det gick. Hon begrundar hur hon rör vid och skämtar med manliga kollegor samtidigt som hon inte vet hur hon ska hantera att en rörmokare kysser henne på halsen när han kliver in i hennes lägenhet. Hon vågar röra sig i ett ambivalent landskap. På sitt tvärsäkra sätt naturligtvis.

Vi är förhoppningsvis alla eniga om att Metoo rörelsen var och är en nödvändig revolution. Jag insåg det ännu mer när en politiker jag känner påpekade att en grupp som absolut INTE deltog var kvinnor inom svenskt näringsliv. Kommer man ut som offer i det gänget är man kokt för evigt. Men samtidigt krävs den analys som Åsa efterlyser i sin bok. Inom media. Självreflektion. Men även på ett privat plan. Där är hon modig tycker jag, det känns inte som en blek efterhandskonstruktion vilket påståtts i vissa bittra recensioner. Som en kollega sa häromdagen: Jag är mer intresserad av Åsa väcker för tankar och känslor hos andra kvinnor än vad Åsa egentligen säger själv. Jag tror, på allvar, att hon undrar vad fan som hände.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull.

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattning av verkligheten.

Primadonnan recenserar Ingeborgs Manifest på Teater Trixter

2020-09-15 av Primadonnan

   Gilda Stillbäck har föreställning på Teater Trixter. Hon har bott nåra år i Paris och har två barn. Hon kommer in på scenen och ska gestalta Ingmar Bergman, det är svårt bara det! Hon tittar på en jättekudde. Ropar åt inspicienten och ljussättaren –”Hallå kan vi få lite mera ljus?” Hon ÄR Bergman. En kvinnlig sådan förstår jag, efter en halvtimme. Med inlevelse och stora gester tolkar hon hans ord under en timme.

  Ett par regissörbrudar/ konstnärer/dansare/musiker var på Fårö för att ta in allt om Bergman. Gilda var en av dem och Petra Revenue var en annan av dem och hon står för regin av kvällens föreställning. Petra jobbar för resten på P4 på lördagsmorgnar med Morgan. Jag blev glad av att lyssna på henne på lördag morgon.

  För att återgå till den kvinnliga Bergman som hade demoner i huvet. Gilda flög omkring och gestikulerade som Bergman tydligen hade gjort. Sa – ”du ska stå där och du ska stå där.” Gilda var överallt och ingenstans. Bergman i Gildas kropp berättade om sitt liv som barn och vuxen. Han hade humor trots att han va deprimerad eller va fan han va.

   Jag satt på sista raden ensam, ca trettio personer var där. Stolarna var jättesköna till skillnad från andra teatrar. Jag mådde jättebra och var tacksam för att jag fick komma dit. Gilda sprang fram och tillbaka, vig som en atlet och hoppade omkring som rådjur. Plötsligt skrek hon- ” Hallå där, jag har inte tid att prata med pressen. Mina demoner dödar mig.” Ingmar var väl lite knäpp, han hade väl en konstig barndom. Det såg man i filmen Fanny och Alexander, där fick man en inblick i hur det var på den tiden i den Bergmanska släkten.

  Gilda sprang fram och delade ut roller till olika människor och det var ju roligt. Det var lite svårt för mig att hänga med i mörkret ibland. Jag såg inte vad jag skrev. Bergman måste haft en jädra kondis. Han hade många damer och bytte titt som tätt. Kanske var han en manlig Barbro Svensson. Gilda räknade upp alla män hon haft (Bergmans kvinnor). Bergman var gift 5 gånger och jag tror han hade 5 barn.

   När jag var i USA för 50 år sedan sa jag till Humphrey Bogarts fru Laureen Bacall när hon frågade om hur Ingmar Bergman mådde. – I don´t know, cause I dont understand why everyone include Barbara Streisand and you and Wiveka Lindfors likes him so much. I would like to be with Barbara in the operetta THE HAPPY WIDOW. & så sjöng jag en bit av Vill jag-sången så att att Ellington rodnade. Lauren Bacall sa WOW. Jag fortsatte – I would never fall for Bergman cause I have Duke.

  Det var konstigt att jag skulle titta på denna pjäsen för när var i USA frågade alla mig om Bergman.

  Plötsligt slutade Gilda sin monolog och jag kommer ej ihåg vad hon sa som sista ord.  Jag hoppas att mitt astmahostande ej störde föreställningen. Gilda Stillbäck  var suverän i denna föreställningen. Att bara komma ihåg alla dessa repliker är fantastiskt. One woman show.  Det var en trevlig föreställning och en rolig tolkning av Ingmar Bergman. Gilda var nog roligare än han var. Jag tackar Gilda och Petra för att jag fick komma dit och jag hade även en rolig stund morgonen därpå när Petra var i radion eftersom jag ingen TV har på en vecka.

Detta är ett icke källkritiskt kåseri/recension och allt är skribentens egna uppfattning av verkligheten.

Lördag kväll på Teater Trixter, min systers skådespelartalanger och Revenues sextext

2018-11-18 av Chawki


Foto: Chawki

Hade som vanligt inte lust för att gå ut och beblanda mig.
Men tog hojen ändå ner för backarna till Teater Trixter.
Marianne Gunve släpper efter flera års skrivande boken Fina Flickor
och firar detta på teatern vid Masthuggstorget.
Det var alldeles för mkt folk i foajén och jag gömde mig under trappen.
Bytte nåra år med poeten Louise Halvardsson.
Skådisen Lars Andersson hängde över baren i rock och glidarpjukes.
Petra Revenue stilade i en urtjusig påfågelklänning. Martin Mirko tog hand om hunden.
Halvardsson läser från scenen
– Festen pågår runtomkring, men den kunde lika gärna varit en TV-skärm med uppskruvat ljud.
Det hänger plaststolar i taket och det bjuds på champagne.
Nästa författare på scen. En man som skrivit en bok på 700 sidor.
Om jag lyckas få ihop en på 95 är jag jäkligt nöjd.
Sen är det Gilda Stillbäck, en nära släkting till mig, som uppträder.
Min lillasyrra för att va noga. Hon har använt Ingemar Bergmans ord
i en monolog och blandar hans emotionella direktiv och tankar med
tangosteg och sexig akrobatik med en kudde.
Eftersom det är min syster är jag familjärt skeptisk, men tycker faktiskt att hon är riktigt bra.
Det är härligt att höra hennes kommandon och att frotteras
i självupptagna uttalanden av en KONSTNÄR.
Efteråt sitter jag och syrran ensamma kvar i salongen
och lyssnar andaktsfullt på nästa akt i rummet utanför.
Petra Revenue läser en text om SEX. Detaljer om majonnäs, kuken, fittan och ett hejdlöst ridande.

Vi hamnar sen på Taj Mahal och sluter där samman med ett annat sällskap
som har uppträtt på Folkteatern. Collins nämner den BANALA texten i en pjäs.
Mannen bredvid rättar henne och säger
– DEN TILL SYNES banala texten.
Här får min egna slutledningsförmåga ta över och avgöra om texten var banal eller ej.
Jag litar på Collins.
De friterade lökringarna var goda, likaså det indiska téet.
Skönt när alla har gått och bara Collins, Wartel och jag är kvar och kan snacka skit ifred.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.