Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.