Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Toppen av ingenting-premiär den 16 mars

2018-03-08 av Nina


Efter tjugo år i Spanien kommer Nojet hem för att gå på sin fars begravning och för att sälja fastigheten hon fått ärva och som visar sig bli något av en förbannelse. De första minuterna dras jag in i ett tätt socialrealistiskt (inbillar jag mig), drama med extrema närbilder. Brutalt bultande ådror, fladdrande ögonfransar; kameran är en bökande snigel med faiblesse för ansikten. Framförallt dammsugs huvudpersonen Nojet, Léonore Ekstrand, filmens självklara stjärna. Ja, hade kameran varit närmre så hade det varit en sån där man måste svälja för att röntga tarmarna. Undan för undan avtar socialrealismen som jag lurats in i, filmen rör sig i sakta mak mot ett slags hämndhistoria och Nojet transformeras till en formidabel Rambo i skön 6o-plussig kvinnokropp.
Dialogen är smått underbar i sin aviga skevhet och soundtracket strösslar tyngd över alltihopa. Den avlidna faderns advokat, Christer Levin, är grannen-i-Beckaktig och underbart motbjudande i otajmad kropp. För att börja lite irriterande flackt skruvas och skärps handlingen upp i halvtid, för att tas in i ett absurdistiskt undergångsäventyr.
Det är som om filmen kommer in i en andra andning, det blir ljuvligt spännande och jag njuter av att se Léonore Ekstrand leva ut och ta för sig. Vilket ess man funnit i henne! Som hon själv sagt med den äran: Jag är inte skådespelare – jag är filmstjärna.
Toppen av ingenting är skriven och regisserad av Måns Månsson och Axel Petersén. Petersén ligger bakom den firade filmen Avalon där Johannes Brost briljerade och vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Toppen av ingenting har premiär på Hagabion den 16 mars.

Ted-För kärlekens skull

2017-12-19 av Nina


När jag var fem år eller så, hade jag två intressen; virvelmarsvinet Cicci och Ted Gärdestad. Min moster hjälpte mig att skriva till Ted och berätta detta. Ted svarade med ett fint vykort och jag blev såklart glad.
Nu kommer filmen om Ted Gärdestads liv regisserad av Hannes Holm, som tidigare bland annat gjort filmer som ”En man som heter Ove” och ”Sune i Grekland”. Lättsamma saker helt utan tuggmotstånd för stressade nutidsmänniskor. Kan man kalla det när man är på snällt humör.
Ted Gärdestad, detta musikaliska underbarn som tillsammans med sin bror Kenneth, genialisk låtskrivare, har gjort otvivelaktigt avtryck i den svenska musikhistorien, för alltid och evigt, amen. Filmen berättas linjärt, det är gulligt och mjukt med tidstrogna detaljer.(Herregud vilka TAPETER man hade). Stör mig på huvudrollsinnehavaren tyvärr. Adam Pålssons Ted ska väl antagligen uppfattas som lite charmslarvig, men känns bara platt egoistisk, i det närmaste autistisk med konstig peruk. Nej, då är Peter Viitanen som spelar Kenneth mer trovärdig och det är honom jag får sympati för. Nämnas bör Jonas Karlsson som gör en sliskig Stikkan Andersson och Maria Kulle är suverän som mamman. Det kan knappast vara helt okomplicerat att göra trevlig familjefilm om en människa som insjuknar i schizofreni och tar sitt liv blott 41 år gammal även om denne är Ted Gärdestad. Nej, inte kan man väl hålla på och gnälligt redogöra för psykiatrins bristande resurser och inkompetens. Det låter inte så jävla kul, det håller jag med om. Peter Birro, som ligger bakom det ursprungliga manuset, hoppade av i en konflikt med Hannes Holm som skrev om delar av manuset. Mycket synd. Inte utan att jag undrar hur filmen skulle blivit om Birro ensam fått fortsätta.
Näpp, nada problematisering och noll svårt skare va för folket,tänkte Hannes Holm och öste på med sol, vind och vatten i motljus. Ja jösses, tur att man kan gå hem och lyssna på låtarna istället.

Biopremiär 3 januari

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.