Du slår upp den sista prenumererade exet av Den Stora Morgontidningen innan Fahrenheit 451, bläddrar fram till kulturdelen och drar slutsatsen att det som ockuperade människors andliga liv 2013 efter kristus var något som kallades Melodifestivalen. Jag kräktes voluminöst över hela tabloiduppslaget och såg The Embassy på Storan.

Sweet Sensation är är The Embassys första studioalbum sedan 2005, vilket är helt ointressant då duon kontinuerligt släppt ifrån sig singel-essäer i olika format hela tiden. Jag skriver essä, då duon – likt den vetenskapliga terminologin – tycks syntetisera de senaste decenniernas populärvetenskapliga kanon via ett intellektuellt överlägset men ändå lättillgängligt framställningssätt. Så kan till exempel inte 2011 års Life in the trenches etiketteras som ett simpelt samlingsalbum, utan ett sätt att presentera en låt – eller essä – i ett nytt sammanhang. Med eller utan studioteknisk handpåläggning.

Så manifesterar också The Embassy på scenen också en slags enfant terrible-attityd, som prickar alla de rätta populärmusikaliska smärtpunkterna utan att ens skenbart anstränga sig. Always to late, never went away.

”The Embassy…have that amazing pop DNA and a talent for memory that
is unique to the Swedes. It’s very beautiful” – Mark Ronson

Men först ut är förstås Amina Hocine, en naturligtvis överjävligt begåvad musiker med svenskt-algeriskt ursprung född 1991. Men mig får det inte att ens titta upp från en rafflande wordfeudomgång. Gör musik till en film om konstiga djur i vattnet eller nåt, så köper jag det. Smaken är säkert som…baken.

Efter en lång konstpaus dyker två sävliga typer ut på scen med var sin telefon som de bläddrar på och läser – tror jag – upp något innantill. Visst ljud uppstår ur högtalarnas innandöme. Jag tröstar den ängslige fotografen och försäkrar att det INTE är bandet, utan istället några slags konferencierer.
De fastnar inte på bild.
Däremot vill fotografen hälsa – till ”maskinisten” i det riktiga bandet – Torbjörn Håkansson – att han hade en väldigt fin termos.

Jag skriver några saker i mobilens ”anteckningar” under konserten, tanken är väl att de skall användas som några slags brottsrubriceringar till en text. De blir naturligtvis fullständigt patetiska, men ni får dem ändå:
”Man landar i ett musikaliskt England som aldrig korsat The Mersey, aldrig brytt sig om att upptäcka kolonierna eller bevärdigat ”over there” med ens en blick. Det här är inte sämre pop än någon. I hela världen. Jag var där”.

”Tobbes huronliknande gestalt vecklar ibland ut sig, lämnar ”maskinerna” och dansar, som helt obrytt och det som pågår runt honom. Vi sittdansar och förbannar det The Embassys ovana att ofta välja spelställen med sittplats. Längtar efter att höra det här på ett svettigt Berghain.
The Embassy är – trots en slängig intellektualism – djupt fysisk musik.
Man skulle kunna knulla till det. Lätt.


På något sätt får jag intrycket att The Embassy blivit betydligt mer lediga i förhållande till sitt publika persona. Tror till och med att de har ganska trevligt på scen.
Så säger även sångaren och gitarristen Fredrik Lindson leende inför sista låten att..”Det här är nog vår längsta konsert någonsin”. Utan att för den sakens skull vara ett dugg lång alls.
Publiken vet bättre än att försöka ropa in dem för ett extranummer. The Embassy gör inte sånt.

Bäst: Fantastiska öppningslåten Roundkick.
Sämst: Ingenting
Noterbart: En pet shop boys-doftande duett med en tjej som jag inte vet vem det var, upplys mig gärna.
Hört efteråt av kompis till bandet: ”Det blev ju inte ens nåt slagsmål med publiken ikväll!”

// Ozelot